Månad: januari 2009

När jag precis hade lärt känna Caroline i somras utspelades en mycket förvirrad diskussion på Kungsgatan efter en pressvisning. Jag minns inte exakt hur orden föll, men det var något i stil med:

– Jamen du är ju värsta familjefadern.
– Ehvasarunu?
– Ja, du har ju barn och så där.
– Ehvasarunu?
– Ja men det har jag ju jag sett på Facebook.
– What?
– Jamen, jo … jomen. Du skrev ju … du skrev ju i en statusuppdatering att … ja du skrev ju något om att du skulle få barn …?

Efter idogt tänkande löstes knuten. Statusuppdateringen hon hade tolkat som att jag var familjefader grundade sig i när jag några veckor tidigare hade skrivit Daniel är på BB med Josefine. Eftersom jag i min blogg hade skrivit en del om mina kluvna känslor inför omgörningen av den klassiska krogen Bistro Bohemé, såg jag det inte som så spektakulärt, mest som ett konstaterande med en förhoppningsvis humoristisk underton. Jag utgick kallt ifrån att alla mina Facebookvänner även läste bloggen samt hade full koll på mitt sätt att förkorta världen och tvärtom. De sociala medierna är ju navet i min tillvaro gubevars.

Så i går kväll satt vi där igen, med lite annat manskap, och jag skrev Daniel är på BB med Johanna och Fredrik. Och den här gången hade jag nästan hoppats på ett missriktat Coolt! eller Grattis! eller Vadå alla tre hur går det här ihop!? som kommentar men istället var det Josefine som uppbragt smsade Hur GI är det?! vilket ju inte riktigt var meningen. Jag svarade dock Grillad biff, blandad sallad och aioli, hur GI som helst.

Lurigt, blev hennes svar.

Det är ju applenördartider nu när Macworldmässan kickar igång i San Francisco i morgon men glädjen har smolkats kraftigt den senaste tiden när Steve Jobs hälsa åter har rapporterats vara i kraftigt förfall. Därför var det med nästan tårar i ögonen jag pustade ut efter att ha läst det här pressmeddelandet.

Mest chockad är jag dock över att det skedde. Det ska mycket till innan Apple känner sig tvingade till en sådan här manöver.

Nåväl, bara att bänka sig framför liverapporteringssajterna i morgon kväll utan den där gnolande oron i magen då och hoppas att de inte presenterar något som jag måste köpa.

En sund kropp i en sund själ har alltid varit min livsdevis och eftersom det rosenskimrande falnat på kinderna på senare år fanns bara en lösning. I fredags, efter ett dygns respit, dansades det nya året in med igångsättandet av en stenhård GI-diet.

Mina intryck så här långt: Jodå, helt okej. Men Ola Lauritzons ständiga försäkran om att man aldrig känner sig hungrig – inte ens under de första dagarna när socker- och kolhydratlivet som vi känner det dör en plötslig och högst oväntad död – nja pyttsan, jag har gått runt med ett hål i magen sedan fredag lunch trots att jag ändå ätit rätt mycket. I går när Johanna stökade runt och i förbifarten sade jag tvättade badrumsmattorna också utbrast jag indignerat vad?! eftersom jag tyckte att hon sade jag tog mig en rejäl stödmacka.

I dag känner jag mig dock inte lika … tja, jag antar att ordet är tom. Det kan i och för sig ha att göra med att jag som lördagssnacks tryckte i mig ett helt blomkålshuvud toppat med hummusdipp, men jag väljer att se det som att kroppen börjar vänja sig och att horisonten kan skönjas. Det mentala livet blir så mycket enklare då.

Jag har gjort det vuxnaste man kan göra vid sidan om att skaffa barn. Jag har köpt en timer.

Eller rättare sagt så har jag köpt ett trepack timers för 49 kronor på Clas Ohlson. Pappa föreslog under julhelgen att det var bättre att satsa på en lite dyrare variant – han är kung när det gäller timers – men jag kände att jag som nybörjare inte ville göra en för stor investering utan valde den enklaste utvägen.

Och vilken glädje de skänker. Johanna må ha hånat mig inledningsvis, men nu pryder en timer ett av uttagen även i hennes vardagsrum och styr minijulgranen, som nu slås på klockan 15.30 och stängs av vid midnatt på daglig basis. Hemma hos mig sker samma sak med julstjärnan.

I’m loving it.