Månad: september 2008

På tal om Stephenie Meyer, vars namn jag aldrig hört innan det började hävdas att hon är dålig för mig:

I går eftermiddag när jag satt på tunnelbanan hoppade en kille, cirka 25, på vid Gamla stan. Han satte sig mitt emot mig med en påse från Science Fiction-bokhandeln i knät. Han fingrade ivrigt på den några sekunder, men kunde sedan inte hålla sig längre. Han plockade upp Meyers senaste tegelsten ”Breaking dawn” och började idogt läsa. Jag tog upp min mobil och försökte utan att han skulle notera det ta en bild, men insåg efter ett tag att beteendet skulle kunna ses som suspekt och då han inte såg ett dugg lungsiktigt emo-blek ut utan tvärtom var rätt vältränat biffig, la jag undan telefonen med ogjort ärende.

Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

Förra veckan gick litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman, efter att länge ha kämpat mot otyget i Bokhoras kommentarsfält, ut i DN och idiotförklarade de vuxna människor som slösar bort sin tid på att läsa Stephenie Meyers vampyrböcker om Bella och Edward när det faktiskt finns bättre litteratur att lägga sin tid på. I dag svarar två av bokhororna, plus några fler, på kritiken, och får genast mothugg av Kjersén Edman igen, som konstaterar att nej, all läsning är inte bra läsning för när vi ”drunknar” i en roman förlorar vi förmågan att reflektera över fördomar och taffligt språk.

Förutom att det luktar videovåldsdebatt a la 1980-tal över hela diskussionen och att argumentet Kjersén Edman anför i dagens svar ekar av samma rädsla som mötte hela romangenren när den introducerades i litteraturen under andra halvan av 1700-talet (romanens förmåga att svepa med läsaren ansågs då vara av ondo) så kan jag inte låta bli att ställa en fråga som rör det jag skrev i helgen:

Hur var det nu, de som anser sig stå för det höga provoceras aldrig av det låga, utan det är alltid tvärtom?

Förra veckan publicerade Jonas Thente ett blogginlägg i den rätt ljumma högt och lågt-debatten som förbryllade mig. Han menade på att den eviga kampen mellan det höga och det låga inom kulturen egentligen är ett enfrontskrig. Det är bara de som står för det låga som provoceras av det höga, aldrig tvärtom, var tesen. I alla fall har jag aldrig hört en finkulturell professor, kritiker eller utövare uttala sig nedsättande om populärkultur. I somliga fall har jag till och med hört skamsna ursäkter för att vederbörande inte är tillräckligt insatt i exempelvis serier, techno och onlinespel, skrev han bland annat.

Jag tänkte nä men vänta nu, men så hände något annat och jag orkade inte engagera mig. Men så i dag får han medhåll av sin kulturchef Maria Schottenius i en krönika i den höstpremiärande DN Boklördag (ej på nätet ännu), där hon skriver Han har rätt. Det är osannolikt tjatigt och tröttsamt att år ut och år in avlyssna denna aggressivitet i en osorterad blandning av komplex och förakt.

Och jag tänker nä men vänta nu.

Som en person som genom åren vurmat en hel del för populärkultur men försökt röra mig på en mer finkulturell arena då och då – med blandat resultat får man väl erkänna – vill jag å det bestämdaste protestera mot det här tolkningen. Kanske har den i viss mån vunnit plats på senare år då även kulturkonservatism har en förmåga att sakta förnya sig själv, men oj vilket förakt det höga kan ha för det låga. Det kan ta sig rätt många och spretiga uttryck, jag väljer att nämna några.

• Thente skriver att han aldrig hört en litteraturprofessor uttala sig negativt om det låga. Han har uppenbarligen aldrig pluggat i Uppsala. Ett par minuter in i min introduktionsföreläsning på litteraturvetenskapen fick jag av en väldigt namnkunnig professor veta att Stephen King var skräpets skräp. Jag har självklart aldrig läst något han har skrivit, men jag känner folk som har gjort det är en mening som etsat sig fast i mitt minne, trots att det i dag gått ganska exakt tolv år sedan jag hörde den yttras. När jag några terminer senare fick för mig att skriva min C-uppsats om Askungetemat i Kings debutbok ”Carrie” möttes jag av djup skepsis, borde jag inte skriva något mer passande istället, kanske något om ”Drottningens juvelsmycke”, eller varför inte Strindbergs infernoår i Paris?

• När man rör sig på vissa litterära tillställningar och det till sist kommer fram att man likt de flesta andra där också gett ut någon typ av roman/diktsamling, kommer frågan vad den heter. Oftast har de inte hört talas om den, varvid följdfrågan vilket förlag var det på? nästan obönhörligt kommer. När svaret blir Forum fryser personen för ett kort ögonblick till, ler lite så där upphöjt njuggt och säger jaha med ett tonfall som betyder jaja, det förklarar ju saken, deras utgivning har jag ju verkligen inte koll på. Forum må vara ett stort Bonnierförlag, men det är inte ett av de fina, och därför behöver man inte ha koll på vad de sysslar med, man vet redan vad de sysslar med.

• Lördagens kulturdel bjuder själv på ett tredje exempel. I samband med den svenska premiären av den mycket hyllade tv-serien ”Generation kill” om USA-invasionen i Irak väljer DN att över ett helt uppslag recensera den fyra år gamla bok (som inte finns på svenska) som tv-serien bygger på. Någon recension av tv-serien har dock inte gjorts.

Ja, exemplen spretar. Men det gör ju debatten också.

Och kanske beror allt i mitt fall till syvende og sidst bara på mindervärdeskomplex fött ur min jantelagsindränkta bruksortsuppväxt, kanske handlar det bara om dåligt självförtroende. Kanske är det en kombination av verklighet och inbillning, när man väldigt gärna vill bli accepterad av en värld man inte riktigt känner sig bekväm i letar man gärna efter signaler som tyder på att man blir motarbetad, sedd neråt på, lite hånad.

Men hur som helst – att hävda att det höga inte föraktar det låga och samtidigt påstå att motsatsen är helt sann är en ren lögn.

Läste Johan Theorins ”Nattfåk” nyligen, jag gillade debuten ”Skumtimmen” och även denna föll mig i smaken även om jag fortfarande stör mig på karaktären Gerlofs förmåga att i lagoma doser portionera ut eventuell kunskap om viktiga händelser som skett i det förflutna, det känns för tillrättalagt och konstruerat för att gagna historien.

Men det var inte det jag ville prata om. Det jag vill prata om är det som fick mig att häpna flera gånger under läsningen. Och ni som är lite spoilerkänsliga (även om jag inte tycker att det som följer överstiger det som skrivs i en recension) – sluta läsa nu.

För oj vad de måste ha gnisslat tänder i våras på Wahlström & Widstrand när Ordfront gav ut John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”. För likheterna mellan de båda romanerna är stundtals häpnadsväckande. De utspelar sig i samma vindpinade kustmiljöer – om än på olika platser, de kretsar båda kring att en familjemedlem förloras till havet, att orsaken måste sökas i platsens historia och att mannen i familjen – som vägrar acceptera det som har hänt – blir besatt av att försöka få sin älskade tillbaka och är villig att ta det övernaturliga till hjälp för att så ska ske.

Det handlar knappast om plagiat, böckerna kommer alldeles för nära inpå varandra för att Theorin skulle ha kunnat påverkas av Ajvide Lindqvist, men usch vad tråkigt det måste vara att vara tvåa på bollen, även om böckerna så klart skiljer sig åt en hel del också.

Vilken gillade jag bäst då? ”Nattfåk” är en enklare bok, nästan bara hälften så lång och i grunden en deckare. ”Människohamn” har ett större anslag, vill berätta en mustig historia om människor som formats av havets krafter under hundratals år och vilka konsekvenser det får, och den lyckas med sitt uppsåt fram till det milt sagt rätt överdrivna slutet. Theorins bok får å sin sida lite pyspunka, mysteriets lösning känns inte riktigt psykologiskt motiverad och lite oj hoppsan, dags att knyta ihop säcken.

Men precis som förra året ser jag fram emot nästa del.