Månad: september 2008

Goddag yxskaft

Ibland undrar man ju.

Jag fick Sugarplum Fairys nya skiva tilldelad mig för recension förra veckan. Jag kände mig helt tom inför lyssningen, har jag någonsin ens ägnat det bandet en tanke? funderade jag och kunde inte erinra mig en enda enskild låt jag hört, förutom som bakgrundsskval på P3 möjligen. I dag, när jag skulle skriva recensionen, sökte jag i vårt textarkiv efter recensioner av deras tidigare album, det är ju alltid bra att ha lite kött på benen innan man börjar.

Och ser man på, det var visst jag som recenserade deras senaste i september 2006. Jag gav den en tvåa.

Mejl kontra snickelisnack

Jag har ett litet problem. Jag håller på och författar en liten historia, en berättelse i berättelsen, inte särskilt många sidor – fyra kanske – en utvikning för att fördjupa den kvinnliga huvudkaraktären – som för tillfället går under namnet Iris för den delen, vi får väl se om det håller i sig, även fast hon mest kallas du.

Hur som helst, hon berättar om en kärlekshistoria som avbrutits och återupptagits. Just nu sker det i dialogform, men jag undrar om det passar bättre som ett mejl. Hon har en tendens att mejla nämligen, skicka ut små bulletiner, delge den manliga huvudkaraktären sina tankar när ord man säger öga mot öga inte räcker till. Han går under namnet Daniel för den delen, det känns enkelt och bekvämt, får mig att känna mig nära honom, inbilla mig att vi är samma, av skrot och korn båda två, han kallas dock mest jag.

Ja, mejl får det nog bli. Så var det avgjort. Tack bloggen.

——

Uppdatering: Tack för ingenting för den delen. Det blev inget bra i mejlform och svårt att yxa in på det ställe i berättelsen där det borde ligga. Så det blev snickelisnack istället.

Mycket väsen för ingenting.

Kalla mig Eldiga båren

Det här var ju fantastiskt roligt i all sin enkelhet. En sajt som genererar en lista på anagram på ord man skriver in. Självklart provade jag direkt att skriva in mitt eget namn, egenkär som jag är.

Några av anagrammen jag genererar: Dåligare ben, debil ångare, belånad regi, beiga åldern, gående bilar och Ingela Beråd.

Roligast är dock indiannamnen som kan härledas ur mig: Rågade bilen, Rediga bålen, Lediga båren och min favorit Eldiga båren.

Oj vad roligt man kan ha på måndagseftermiddagar när arbetstiden släpar sig fram.

En bra start på dagen

Måndag morgon. Första dagen på resten av livet. Upp strax efter sju, rakning, duschning, P1 Morgon, någorlunda nyttig frukost, DN, SvD, uppdaterad ipodhårdvara och … jorasåatt – två sidor romanförfattande! Herre jisses ibland förvånar jag mig själv så till den grad att jag ryggar tillbaka när jag kollar i spegeln.

Nu dags att gå till jobbet.

Olästhögen och jag

Argh! Varför finns det så jäkla många böcker och varför fortsätter de att komma ut i en aldrig sinande ström?! Fattar ingen ansvarig någonstans att man inte hinner läsa allt som man skulle vilja läsa? Finns det inte en lag? Förordning? Eller åtminstone en SOU med förmanande rekommendationer och riktlinjer?

Någon bör ställas till svars för situationen är på väg att bli ohållbar.

Det mänskliga beteendet

Innan hela den här Arboga- och Pirate Bay-soppan drog igång hade ett hundratal personer laddat hem den där förundersökningen från nätet. Efter att media skrivit om den var siffran vips snabbt uppe i över 20 000 (en siffra från i början av veckan, den har säkert stigit vid det här laget dessutom).

Och jag undrar – hur resonerar man? Sitter man på förfesten och bara ska vi göra en helsjuk grej, vi laddar ner obduktionsbilder på barn! eller sker det i smyg på kammaren med skamfylld nyfikenhet? Maskerar man det genom att intala sig själv att man är intresserad av att se hur en förundersökning ser ut?

Människan. En så fascinerande låg varelse vi är.

Pirate Bay lägger ut texten

Jag skrev ett inlägg om Pirate Bay och Arbogagrejsimojset förra helgen där jag ifrågasatte sättet de valde att svara på mejlet från barnens pappa. Nu visar det sig, föga förvånande kanske, att det nog inte var så enkelt. Nu har Peter Sunde på Pirate Bay skrivit ett väldigt långt inlägg om hur han ser på den senaste veckans händelser.

Jag skäms faktiskt som journalist när jag läser texten, skäms och förbannar faktumet att alla alltid känner ett sådant otroligt behov av att förenkla, spetsa till, göra säljande, skapa svart och vitt, enkla motpoler, braskande rubriker, sådant som säljer. Oavsett om det är sant eller inte, oavsett om man förstår vad man skriver om.

Uppdatering: Alders Mildner på Sydsvenskan skriver som vanligt klokt i frågan.
——

På tal om Pirate Bay. Universalbossens uttalande i Dagens Media angående Sydsvenskans indragna Metallicaintervju – det som är rent utsagt för jävligt är att en recensent hänvisar till en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet – är kanske något av det dummaste jag läst på år och dar.

Tidsmaskin funnen i bananlåda

Jag agerade flytthjälpsuppackare i går kväll, porslin som togs upp ur kartonger som inte öppnats på sex och ett halvt år. Jag var väl tyvärr inte till så mycket hjälp, när jag plockade upp tallrikar och äggkoppar och Höganäsglas fastnade jag hela tiden i tidningspapperet de var nerpackade i. Sportbladet, Salt Lake City-OS, Magdalena Forsbergs flopp, Per Elofssons genomklappning, braskande rubriker om att Mühleggs blodvärden varit för höga på femmilen, Lasse Anrell med en konstig frisyr på bildbylinen. En konsertannonssida, Tomas Ledin uppträder på Sjöhistoriska på min mammas födelsedag, Riverdance spelar i Globen i månadsskiftet augusti-september, köp biljetter redan nu, man vet aldrig när de tar slut.

Och istället för att packa upp börjar jag fundera. Tänka över närhistorien, vad jag själv gjorde i februari 2002, i min lägenhet vid Gullmarsplan, nyligen 27 fyllda, jobbandes på samma arbetsplats men en annan redaktion. Ett annat liv, ändå så lika.

Den ger mig aldrig riktig ro, historien. Jag tycker om det.

Konspirationsteorierna och jag

I somras hördes jag ryktas att Niklas Ekdals deckardebut var en bok man trodde mycket på hos Forum och att den dessutom skulle vara bra – två saker som annars inte per automatik behöver höra ihop. Det jag läst om boken i förväg den senaste veckan kändes också lovande, varför jag blev lite besviken och nedslagen när jag läste Bokhoras recension av boken i går morse, där den fick rätt besk kritik. Aldrig får man vara onsdagsglad, liksom.

Men så läste jag Maria Küchens mer positiva recension i Expressen, och allt vände. Så här stod det bland annat:

Han har skrivit en totalt hyfsad Da Vinci-koden light, där en muslimsk glitterbög och en suspenderad mordspanare nystar upp en konspirationshärva som förklarar alla svenska katastrofer sedan freden i Roskilde.

Om man bortser från faktumet att freden i Roskilde var allt annat än en katastrof för det stormaktssvällande Sverige, så är det ju rena drömbeskrivningen. Jag älskar ju konspirationsteorier! Jag skulle ju äta konspirationsteorier till frukost om de fanns som flingor! Jag skulle ju gifta mig med en konspirationsteori om jag trodde på giftermål!

Ja, ni förstår vad jag vill få fram. Ulrike Meinhof-biografin sköts genast åt sidan, jag gick med raska steg bort till de farligt svajiga meterhögarna av recensionsböcker som tornade några meter bort och knep ”I döden dina män”. Satan i gatan här ska läsas.

PS. Jag tror inte särskilt ofta på konspirationsteorier. Men åh vad jag älskar att önska att jag gjorde det. DS.

PS2. Jag inser nu att det där med Roskildefreden ju går att tolka som att allt efter 1658 – då väl Sverige var som störst – har gått åt skogen. Men det är ju så dags nu, orka sudda liksom. DS2.

PS3. Och ja, i ärlighetens namn stod det ju faktiskt om de många konspirationsteorierna redan i Bokhorarecensionen också, så på något sätt faller ju hela det här inlägget. Jag ser det som en läxa inför framtiden. DS3.

Johan Staël von Holstein och tiden

Johan Staël von Holstein säger att han måste avgå från Kulturrådets styrelse för att han har för mycket att göra, han är ju entreprenör gubevars. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth beklagar men säger att hon har stor förståelse för att han som aktiv företagare och entreprenör inte har den tid som krävs.

Ja, stackars Johan Staël von Holstein, det kan inte vara lätt. De andra i styrelsen, de som till vardags jobbar som landshövding, vd, kulturskribent, konstnär, projektledare, professor, generaldirektör och generalsekreterare, de har så klart massor av tid. De är ju inte entreprenörer.

Christer och jag

Jag har, om man bortser från årets Melodifestival, intervjuat Christer Sjögren åtta gånger de senaste fyra åren. I dag blir det den nionde.

Underliga äro Herrens, eller möjligen nöjesvärldens, vägar.