Tillbaka till samtiden

Tog en promenad genom staden i går kväll. Gick genom Vasaparken och såg människor åka skridskor på den konstfrusna isen och mindes mina egna vintrar på rinken hemma i Kungsgården, hur vi gick ner endera för att skjuta eller åka skridskor. Mest sköt vi, slagskott och dragare. Jag hade ett rätt bra slagskott men jag var aldrig något hockeyämne. Undrar om de fortfarande spolar den rinken, bredvid skolan, och om den fallfärdiga sargen fortfarande finns kvar för som jag minns det var den smått rutten redan i slutet av åttiotalet men saker har en tendens att inte förändras så det är kanske inte alls omöjligt. Men jag tvivlar.

Gick över till Kungsholmen, promenerade längs stranden vid Klara sjö söderut ner till Kungsbron och människor joggade förbi i mörkret, det verkar ha blivit mode att ha reflexväst på sig, jag kan inte erinra mig att jag sett det så ofta tidigare men i vinter har alla gula västar när de studsar flåser flyger flämtar fram längs sina rutter. Kanske är det en sån jag behöver köpa för att komma igång med mitt eget springande. I nya boken springer huvudpersonen, rensar huvudet genom att jogga längs vattnet in mot staden. Själv promenerar jag mest. Det är alltid mer glamoröst i fiktionen. Men jag ska börja träna mer. Precis som jag ska skriva klart den här jäkla boken. Lagom till jag kom in började det regna. Det är en konstig vinter.

Jag behöver göra mer research. Om otrohet. Faktabaserad, svart på vitt, hur vanligt det är, hur det går till, när man gör det, varför man gör det. Att det görs vet jag, men jag vill förstå de bakomliggande mekanismerna, the hard facts. Undrar om det finns någon forskning i ämnet. Borde söka på nätet, leta, men jag orkar inte just nu. Jag skriver så länge, utgår från det jag redan vet.

Det blev inte tre sidor i går, men väl två. Inte så illa. Och i dag tillbaka till jobbet. Inleder med pressvisning av The host klockan tio. Inte heller så illa.

Tre sidor och bakhuvudet

Jag har ångest. Jag har inte skrivit tillräckligt. Nej, inte ångest, det är ett för starkt ord, men som vanligt känner jag att jag hade kunnat göra mer av min lediga tid än jag gjort. 15 sidor på tio lediga dagar, även om väl nyårsdagen får klassas som en förlorad dag i bakfylledimmor, känns som ett för magert resultat.

Men jag vet inte hur man gör. Hur man gör för att pressa sig själv att sitta ner och skriva. Jag har så dålig självdisciplin att det kan ta två timmar från att jag satt mig framför datorn till jag ens öppnar textdokumentet. Bad Danny.

I dag ska jag dock göra ett sista ryck. Tre sidor ska jag få ur mig. Då kanske killen i bakhuvudet som skriker loser åt mig håller tyst. Och ger mig en bra skjuts in i jobbveckan och lust att fortsätta. Kanske.

Inte så seg lördag

Som vanligt står jag helt handfallen framför brevinkastet. Det tar några sekunder, synapserna kopplas ihop, det sprakar lite, och till sist trillar poletten ner och jag inser att visst ja, det är ju en sån där helgdag igen och vill jag ha några nyheter får jag väl surfa upp dem. Ååh, vad tror de egentligen, att man lever år 2007 och är ständigt uppkopplad? Bah!

Istället slösurfar jag. Läser rykten inför Macworld Expo på nätets otaliga macsajter som inte sysslar med annat än just rykten och fortsätter med en artikel från The Guardian på samma ämne. Lyssnar på Birros årskrönika från P4, chattar lite, laddar ner den nya Robynlåten via Discobelle och nja, den är väl inte direkt nästan lika bra som With every heartbeat som de påstår men det är å andra sidan förra årets bästa låt så det säger ju inte så mycket egentligen. Därefter chattar jag om mobilpriser, bashar Telia och utbrister Stropp! Hade du nåt viktigare att göra eller!? men det är så klart bara skrivet i snäll ton för jag är så snäll så snäll när allting kommer kring.

Jag är inte ens särskilt bakis i dag. Jag har lärt mig att dricka med måtta. It’s the new me. Eller så har jag bara slutligen verkligen blivit den lameboy jag anklagas för att vara ibland. Kanske får jag till och med något skrivet i dag. Det vore ju nästan overkligt.

Nej, vi har inte redan sagt hej då

Jag slutar nu. Han vänder sig mot henne, ser in i det sovande, avslappnade ansiktet och det slår honom att han inte vet vad hennes pojkvän heter. Det slutar där. I dag slutar det där och nu måste jag duscha igen om jag ska hinna med allt som det är tänkt att jag bör hinna innan jag åker mot fest i förorten.

Två och en halv sida. Inte illa.

Ah, ser att Gustav Gelin tycker att min roman är 2006 års bästa läsning tillsammans med böcker av Jonathan Safran Foer, Joan Didion och Philip Roth. Inte heller så illa.

Friday I’m so not in love

Goddamnit! Precis när jag skrivit i ett chattmeddelande till iPet att jag är så särdeles slö i dag och i mitt stilla sinne inser att jag aldrig nånsin kommer att få ur mig något vettigt på något sätt, så ser jag att Sigge på sin Aftonbladetblogg saxat ett inlägg som Zoe skrivit i natt om sina favoritbloggar där jag är med och det finns en länk och besöken rasar in och varför just i dag? När hjärnan står still, jag har huvudvärk och det inte finns en möjlighet att jag kommer att blända någon med något storstilat och fantastiskt whatsofuckingever? När iPet skriver hoho åt mig när jag skriver före som förre? När min nätuppkoppling åker jojo upp och ner och får det att se ut som att jag är en väldigt obeslutsam chattare? Varför?

Oh well, i onsdags fick jag ur mig fyra sidor, i går två. I dag behövs således bara en för att jag ska uppfylla den fallande kurvans magiska kvot. Vore ju väldigt trevligt om det blev mer och hoppsan hejsan där åkte uppkopplingen ner igen jag ska fan mörda någon på Bredbandsbolaget.

Det är en sån dag. Nu går jag och duschar. Jag vill åtminstone vara hel och ren.

UPPDATERING: Jag är trots allt så klart väldigt glad över att Zoe skriver att jag är en grym journalist/författare och dessutom fick jag ett väldigt fint brev med posten i dag så det går inte att vara en dysterkvist på riktigt.

Regn, måne och lite sprit

Regnet faller över Vasastan och fullmånen fortsatte att lysa sitt fula grin över mig i natt och jag vred och vände och rullade och snurrade och gnisslade min tänder och förbannade de högre makter som jag visserligen inte tror på men de kan fan i mig förtjäna en utskällning ändå. Så nån gång strax före halv åtta började en gigantisk betongblandare förklädd till lastbil vispa runt sitt mystiska innehåll nere på gatan och då var även morgonens möjlighet till att sova ikapp förlorad.

Men så går jag slutligen upp och ser att förslagen till skrivmusik fortsatt att trilla in under natten och ögonen tåras visserligen kanske mest av sömnlösheten men ändå känns det väldigt fint och jag har redan påbörjat införskaffandet av era förslag. Tack tack tack och var inte rädda för att ge fler.

I dag ska jag skriva, köpa ett par jeans och troligen inte göra så himla mycket mer. Min föresats att skriva klart kapitel ett lyckades för övrigt i går och jag var särdeles stolt över mig själv och belönades därför med lite sprit och öl och mat på Tranan med Morgan och illasinnade skulle säkerligen påstå att det var det som förorsakade min dåliga sömn men de förstår sig inte på månens kraft.

UPPDATERING: Någon har sökt på swingersparty på slovenska Google och hittat till mig. Det är fullmånen, jag säger ju det!

Jag behöver musikhjälp!

kvinnor.jpg

Jag har problem. Jag behöver ny skrivmusik.

Den bör vara sjungen på engelska om den innehåller sång eftersom jag tenderar att ha svårare att kunna släppa sångarens röst om det är på svenska – ja så det får vara så klart vara något annat språk också när jag tänker efter – och det bör vara musik som jag finner vara bra. Jag skriver inte bra till hiphop men i övrigt är jag öppen för det mesta inom rimlighetens kvalitetsgränser.

Var nu inte blyga utan kom med förslag. En doktrin jag brukar ha är att bra skrivmusik är detsamma som bra tågmusik. Vad som är bra tågmusik är dock upp till er att klura ut. Skärmdumpen ovan är tagen från Itunesspellistan som snurrat mest frekvent på sistone. Den är som ni ser rätt poppig av sig och inte alls särskilt tågig och ja det är kvinnor som sjunger på alla låtarna men låt inte det avskräcka er om ni är lagda åt något annat håll för det är jag också ibland åtminstone när det kommer till musik, jag har till och med vid ett tillfälle recenserat Black Sabbath i Globen – ja med Ozzy vid micken – för UNT, även om det bör ha varit … tja sisådär sju år sedan.

För övrigt har min ‘nu är batteriet strax slut i ditt bluetoothtangentbord’-indikator i skärmens högra övre hörn snart blinkat i två dagar. Jag lever på lånad tid.

Illaluktande onsdag

Det står absolut still i mitt huvud och det luktar illa i mitt kök. Det senare är redan åtgärdat eftersom jag gått och slängt soppåsen med det illaluktande innehållet men det lär väl ta ett tag innan lukten försvinner trots att jag öppnat fönster både i köket och rummet och därmed sitter här och förutom att vara tom i skallen dessutom huttrar. Jag har ingen aning om vad det var som luktade illa, soppåsen var ny i går och jag kan inte erinra mig att jag slängt något mystiskt i den.

Någon från Företagarna telefonterroriserar mig. I går när hon ringde och ville göra mig till medlem var jag idiot nog att säga jag är på väg ut genom dörren nu, ring igen i morgon istället för att säga nej tack stick och brinn. Så nu sitter jag här och svarar inte i telefonen när det står skyddat nummer eftersom jag är så feg så feg ibland. För i och med gårdagens svar har jag ju uppmuntrat, jag har ju sagt åt henne att ringa igen och hon tror väl således att hon har mig på kroken, att jag snart är en av dem men nej det kommer inte att ske.

I går när jag tog en promenad kom jag på hur det första kapitlet ska avslutas så att jag följer min cliffhangerdoktrin. Det känns skönt för jag vill nog inte vandra in på alltför okända stigar, jag vill inte förvirra någon för mycket för det är visserligen ingen explosionsartad början som i förra boken med spring i benen och vinden i håret och förtvivlan i bröstet utan mer ett stilla promenerande, nedsittande och avslutningsvis utdelande av en oväntad replik som slungar läsarna in i nästa kapitel, vilket i förlängningen tvingar in dem ända till kapitel tre. Oh joy. Åh nej nu börjar Ring P1 och jag vet att det är såå förutsägbart att sparka på det programmet men jag klarar helt enkelt inte av det, första inringaren vill att alla, fast hon menar egentligen de där muslimerna i tredje världen, hon tror att de bor i Afrika, ska tvingas till att maximalt föda två barn var så att vi kan fortsätta leva våra liv som vi är vana vid. Jag rattar över till P3 och går och duschar istället.

UPPDATERING 10.45: Fyra gånger ringde de innan jag slutligen gav upp och svarade och det konstiga var att jag bara behövde säga nej en enda gång för att hon skulle säga nehej, nej men då ber jag att få tacka ändå och det fick mig nästan att hojta vänta för den delen, det kanske inte skulle vara så dumt med ett medlemskap ändå. Men bara nästan. Och just ja – mitt kök luktar bra igen.

Har vi redan sagt hej då? (2)

Vardag, och en hel del grejer skulle behöva nytt liv på det nya året. Mitt tangentbord har tydligen låg batterinivå, bluetoothsymbolen blinkar i skärmens högra hörn och är en ständig källa till irritation. Min disktrasa ser ut som något inte bara från förra året utan snarare förra århundradet vilket jag upptäckte nyss när jag vattnade min basilika så hårt att det svämmade över eller okej då, jag hade glömt att jag har ett blomfat för lite och därför brukar flytta ett fat mellan två olika vaser när jag ska vattna, nu glömde jag det och vattnet rann rakt igenom den bottenlösa krukan och skapade en pöl som hotade att rinna rakt ner i elförgreningsmojunken jag har precis under. Hade kunnat ge en sprakande inledning på det nya vardagsåret.

Så till inköpslistan läggs batterier, disktrasor och ett blomfat. Och smör.

I övrigt känns det meningslöst att fortsätta älta det nya året. Saker är sig lika. Jag är mig lik, även om jag fortfarande känner en lätt seghet i kroppen sedan söndagsnatten. Men det är väl inget som en rejäl frukost inte kommer att ordna. Ja när jag väl varit och köpt smör vill säga.

Därefter bokskrivande, jag är ju ledig den här veckan. I går kväll när jag skulle sova började jag fundera på om romanen, i den tappning den nu kommer att ta, fortfarande kommer att kunna heta Vi har redan sagt hej då. Jag är inte helt säker. Det skulle passa på ett sätt, men kanske lägga en viss sordin över handlingen, peka vartåt det barkar på ett sätt jag är osäker på om jag vill rikta läsaren redan från början. Dessutom har jag inte bestämt mig riktigt för hur det ska sluta ännu, så kanske vore titeln helt missvisande. Men det lär jag ju inte veta förrän jag kommer igång och börjar skriva. Och det lär inte ske förrän jag avslutar det här och går och köper smör, blomfat, disktrasor och batterier.

Du sköna nya värld (2)

grabbarnagrus.jpgJa, det blev ett nytt år i år också och tänk vad … glada? jag, Gunnar och Peter såg ut i trapphuset på väg ut för att se fyrverkerierna. Champagnen var god, sällskapet trevligt och natten ljum fast rätt långt från nyårslik. I dag går jag på halvfart men utan alltför stort behov av att öka maskinstyrkan. Dagen kommer att ägnas åt tv-boxar, pizza och högst eventuellt lite textredigering. Men i morgon – god almighty vad jag ska skriva. Det är ett nytt år och en ny värld och en ny bok ska se sitt anlete speglas i vattenbrynet innan året åter rings ut. Bara så att ni vet.