Macbook-arkiv - Daniel Åberg

Stolt mottagare av Sparbanken Nords litteraturstipendium

Jag tilldelades ett pris i fredags kväll! Jag är mycket hedrad och glad över att få ta emot Sparbanken Nords litteraturstipendium för 2022. Diplom, en check på 10 000 kronor och blomster (som nu står i en vas på soffbordet alldeles bredvid mig) överräcktes i samband med Norrbotten berättar, en litterär talkshow inom ramen för kulturfestivalen Kultura 22, där Mattias Timander samtalade med David Väyrynen, Anna Kuru och Tina Harnesk. En jättefin kväll, och ett otroligt proffsigt arrangemang överlag. Kul!

Så här löd motiveringen:
Daniel Åberg har kommit att bli en stark röst från det litterära Norrbotten. Hans böcker vänder sig till både unga och vuxna, spänningssökare, romantiker och läsovana. Vi tycker att han är en självklar stipendiat då han brinner för att göra läsning lättillgänglig både i skrift och ljud.

Sparbanken Nords Litteraturstipendium delas ut i samarbete med Kiruna Bokfestival för att lyfta människor som stimulerar och utvecklar litteraturen i Kiruna. Pristagaren ska ha bidragit med en värdefull kulturinsats för Kiruna inom det litterära området.

Jag och Sparbanken Nords kontorschef Otto Andersson, som delade ut priset. Foto: Carina Kreku/Stadsbiblioteket Kiruna

Vad jag ska använda pengarna till? Min tanke är att de – med lite extra tillskott – ska finansiera en ny MacBook Air, min nuvarande MacBook (alltså den numera nedlagda 12-tumsmodellen som bara heter MacBook och inget annat) har fyllt fem år och var i ärlighetens namn en modell som aldrig var något kraftpaket ens från början. Den har dock fyllt mina i ärlighetens namn rätt ringa behov av processorkraft bra, men nu har tangenten M börjat krångla väldeliga, den måste drämmas ner på ett sätt som känns ovärdigt en produktiv författare, och trots en del mer eller mindre kreativa sätt att råda bot på problemet fortsätter tangenten trilskas. Som läget är nu måste jag tänka varje gång jag ska trycka ner bokstaven m och lägga lite extra kraft i trycket där, och det är hopplöst att hitta ett bra flyt då, jag kan aldrig slappna av när jag skriver (synd att det inte var bokstaven z som började krångla). Och att använda ett litteraturstipendium till att förbättra den litterära processen måste väl ändå sägas vara lämpligt?

Dock grämer det mig att en ny MacBook Air väger hela 1,24 kilo, vilket kan te sig lite men faktum är att det är en viktökning på 35 procent jämfört med de 0,92 kilo som MacBooken klockade in på. Aldrig har Apple tillverkat en så lätt bärbar dator som den som jag skriver detta på, och ni som följt mig länge vet att jag alltid har varit besatt av datorers vikt och att det därför grämer mig att gå i fel riktning.

Men men, det är nog dags.

0,92 kilo datorkärlek

Har jag för den delen nämnt vad som hände i den eviga följetongen gällande mitt datorliv? Nej, tror inte det.

I mars i fjol skrev jag storstilat här i spalterna att min långa ökenvandring nu äntligen var över – jag skulle köpa en MacBook när de släpptes. Det gjorde jag aldrig, i stället höll jag i min gamla MacBook Air ytterligare ett år (sex år med samma datormodell!), i väntan på de nya MacBook Pro:s som väntades komma i år. Så jag väntade, och väntade, och väntade. Och så släpptes de förra månaden och jag … köpte fjolårets MacBook. Alltså inte den något processorupphottade modell som släpptes i april i år med exakt samma utseende, utan fjolårets original i fullmaxat utförande, som jag hittade till ett kraftigt rabatterat pris hos (den danska) återförsäljaren Proshop (18 000 någonting när den var ny i fjol, 12 000 nu).

På ett sätt kändes det en aning snopet, jag hade verkligen sett fram emot de nya modellerna, och till skillnad från de sedvanliga ”Apple is doomed”-klagarna tror jag verkligen att jag skulle ha gillat den nya touchbar-funktionaliteten, men 21 600 kronor för grundmodellen till följd av den usla dollarkursen – nej, så kul ska vi inte ha det.

Så nu sitter jag här med den lättaste datorn jag någonsin ägt i knät, 0,92 kilo, och jag är som vana läsare minns mycket viktintresserad när det kommer till mina datorer. Jag hade faktiskt tänkt strunta i det just den här gången, jag lever trots allt inte ett särskilt mobilt liv just nu utan jobbar mest hemifrån, men det kändes trots allt som det rätta valet. Och kommen en månad in i dess levnad ser jag ingen anledning att ångra mitt beslut utan vi stortrivs tillsammans, MacBook och jag. Nej, det är knappast datormarknadens snabbaste dator, men den är mycket snabbare än min förra, och fyller mer än väl de dagliga behov jag har. Och skulle jag behöva en arbetshäst så har vi en stationär iMac i arbetsrummet som trots att den har snart tre år på nacken trycker ut imponerande benchmark-siffror om man gillar sådant.

Snabbare, högre, längre

Angående inlägget tidigare i veckan om mitt kommande datorköp så har MG Siegler skrivit bra om det här med det eventuella steg bakåt den nya Macbooken innebär i processorkraft, och hur det i praktiken inte längre spelar någon roll för de allra flesta av oss, även om vi inte riktigt vill eller vågar kännas vid det, eller kanske inte ens förstår det.

Själv tycker jag att det kan vara intressant att jämföra med bilindustrin. I den världen var det mycket länge sedan det viktiga var att motorn för varje ny modell blev starkare. Mer bränsleeffektiv, miljövänligare, tystare, bekvämare att sitta i, större bagageutrymme och allt mer krock- och körsäker – absolut, det är parametrar som hela tiden förbättras och därför marknadsförs, men rå motorstyrka? Det är en faktor som ytterst få bryr sig om, eftersom alla bilar klarar av att nå de hastigheter vi tillåts köra i på vägarna.

Detsamma gäller våra datorer. Dagens processorer överstiger i regel de praktiska behov vi verkligen har, ändå stirrar vi oss blinda på processorsiffrorna och drömmer alltjämt om snabbare, högre, längre. Jag tror det börjar bli dags att vi släpper det där nu.

Men visst. 1,1 ghz. Det låter klent, visst gör det?

Hej Macbook

Är nu min datorväntan över?

Den länge ryktade nya tolvtumsmodellen – något förvirrande enbart kallad Macbook trots att den är såväl lättare, tunnare samt ytmässigt mindre än den elvatums Macbook Air jag skriver detta på – når butikerna i april. Den blir långtifrån billig, basmodellen kostar 14500 kronor, men jag har ju för bövelen haft min nuvarande dator i nästan fem år, är jag då inte värd den investeringen?

Jag tycker nog det.

920 gram jämfört med min Airs 1080. 13,1 millimeter hög som mest, kontra 17 på Airen. 28 centimeter bred, min Air är 30. Det enda mått där den ”slår” sin föregångare är djupet, den nya datorn är 19,65 centimeter från botten till toppen, den gamla 19,2. Men jag kan förlåta dem de 0,45 centimetrarna, särskilt med tanke på att det bidrar till att göra skärmen mindre utdragen och i stället något mer kvadratisk, den nya Macbookens skärm har en 16:10-skala jämfört med Airens 16:9, och jag har alltid tyckt att skärmens smalhet varit den här datorns största brist, eftersom jag jobbar mestadels med text vill jag få in så mycket som möjligt på höjden, inte på bredden.

macbooknya

Den som är trogen mitt bloggande om dator- och surfplattevikt genom tiderna vet att enbart viktminskningen för mig motiverar ett köp. 160 gram låter inte så mycket på papperet, men det handlar mycket om hur vikten är balanserad också, och den nya datorn är mindre kilformad än den gamla, mer jämntjock om ett sådant ord tillåts i sammanhanget, och det borde göra att den förutom den konkreta viktminskningen känns ännu lättare i handen.

Att den bara kommer med en enda utgång (plus hörlursuttag) som tjänstgör som såväl ström-, usb- och extern skärm-uttag har jag svårt att se som ett hinder, jag har nästan aldrig något annat än strömsladden inkopplat ändå. Visst, det hade varit roligt med en kamerakortplats för jag tror verkligen att jag skulle kunna ha nytta av det, men jag har å andra sidan aldrig haft en sådan på en dator tidigare heller, så det är ju inget jag egentligen kan sakna.

När jag tänker efter gillar jag dessutom enkelheten i namnet. Macbook. En återgång till det mer strikta sättet att namnge efter utsvävningarna med tillägg som Air och Pro på senare år. Kort och koncist igen – som iMac, iBook, Powerbook.

Så i april slår jag till. Hej då Macbook Air, hej Macbook.

Jag drömmer om ett framtida datorliv

Jag har genom åren skrivit ett antal gånger här i bloggen om mina datorer, som sedan bloggens födelse varit tre – min älskade 12-tums Powerbook 2004-2008, en 13-tums Macbook 2008-2010 samt en 11-tums Macbook Air 2010-nu. Enligt den treårsplan jag ursprungligen tänkt mig för den senaste maskinen skulle jag alltså ha bytt i fjol, något jag undvek genom att byta ut ssd-disken inuti till dubbel kapacitet i stället.

Men åh vad jag hoppas att det här ryktet stämmer. En helt ny 12-tumsmodell på väg ut senare i år. Som gjord för mitt framtida datorliv. För jo, min välslitna elvatummare börjar knaka i fogarna och ytorna på bokstäverna A, S och M har sedan länge slitits ner. Nu vet jag visserligen var dessa sitter utan att se vad det står på tangenterna i fråga, men det säger ändå något om hur flitigt använd datorn är. Det är tid, helt enkelt. Låt oss därför allesammans hålla tummarna.

På tal om att byta dator så tyckte jag att den här texten från i fredags på 9to5Mac om andrahandsvärde samt livslängd på macdatorer kontra lågprisburkar av pc-modell var intressant, med anledning av att Appledatorer brukar påstås vara dyra jämfört med konkurrenterna, det som lite nedlåtande brukar kallas The Apple tax. Men betalar man lite mer i förstaläget tenderar det oftast betyda att datorerna håller längre vilket har en positiv effekt på andrahandsvärdet. Vad som i förstaläget kan framstå som en dyrare investering kan alltså i längden visa sig vara lönsamt.

Min gamla Powerbook från 2004 fungerar fortfarande fint och jag använder den faktiskt i detta nu i ett kreativt syfte jag hoppas kunna berätta mer om inom några veckor. Min Macbook från 2008 övertogs av min pappa när jag bytte till Macbook Airen, och den har i hans ägo nu rullat Windows XP i drygt tre år utan att ta någon större skada (möjligen har dess självkänsla fått sig en törn).

Bra grejer håller länge.

Du och jag

Vi har vandrat vid varandras sida i fyra år och fyra månader, min 12″ Powerbook 1.33 ghz och jag. Vi har varit på ställen som New York, Berlin, Jönköping, Belgrad, Åland, London, Kiruna, Gotland, Gran Canaria och Örnsköldsvik tillsammans, vi har tätt omslingrade bevistat café efter café och vi har laddat ner så mycket tv-serier att vi en gång tvingades åka upp till Macotekets verkstadsbutik i Sundbyberg och byta ut hårddisken.

Men så i går kväll hände det. Vi surfade in på Apple Store efter kvällens fina tillkännagivanden – jag var nervös, tvingades sänka två glas vin men Powerbooken var modig, behövde inte ens dra igång fläkten utan spann tryggt som den bestämda leopard den är. Vi lade finger mot tangent och beställde ett nytt syskon.

För självklart kära Powerbook – en ny familjemedlem betyder inte att du blir pensionerad. Du har varit mitt livs mest långlivade partner, jag har sett mer text växa fram på din skärm än på någon annan dator jag haft, jag har lagrat flera tusen bilder i din mage och ja, jag älskar dig på riktigt och den jag älskar likviderar jag inte eller säljer vidare, den vårdar jag. Du ska få en ny roll, du ska bli ett nav, ett centrum i något som ännu är odefinierat men jag lovar att det blir prestigefyllt om än mindre fysiskt krävande än de uppgifter jag i dag lägger på dig. Ditt nya syskon, lilla 13,3″ Macbook 2.4 ghz, kommer med storken om cirka sju arbetsdagar.

Så ännu har vi lite tid, du och jag.