Post Format

När är det okej att säga att man läser när man lyssnar?

Nedanstående krönika plus tips publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 december 2019.

——

Gills det som läsning när man lyssnar? Frågan har stötts och blötts en del i ljudboksdebatten de senaste åren, i takt med att formatet växt i betydelse.

Svaren skiftar. Många ljudboksälskare tycker att det är självklart att likställa sysselsättningarna – oavsett om en text läses eller lyssnas på tar man ju den till sig, eller hur? Samtidigt resonerar textläsningspuritaner att för att verkligen ta till sig en bok, måste den läsas med ögonen (och helst ska boken vara inbunden och läsas under tystnad i en fåtölj).

Som erkänd ljudbokskramare borde jag väl tillhöra den första falangen. Men är det verkligen så enkelt? Nja, jag tycker nog inte det.

I vissa fall tycker jag inte att det spelar särskilt stor roll. När det gäller oss vuxna som är vana vid att inmundiga litteratur på ett eller annat sätt, är det väl rätt hugget som stucket vad vi väljer att kalla det vi gör. Om en romanslukare övergår från att läsa till att lyssna på en del av sin litteratur (eller all!) så får väl personen i fråga säga att den läser om den vill.

Men barn då? Om de tar till sig en bok via öronen i stället för med ögonen, är vi då lika bekväma med att säga att de har läst en bok när de har lyssnat på den?

Jag tror inte det. För om vi drar resonemanget till sin spets, behöver vi väl i sådant fall inte längre lära våra barn hur man fogar samman bokstäver till ord, utan bara ge dem kunskap om att en högerpekande triangel är symbolen för ”spela upp” och en fyrkant för ”stopp”, sedan kan de ”läsa” sig igenom utbudet i vilken ljudboksapp som helst, så länge det finns särskiljande omslagsbilder att välja mellan.

Ja, jag gör mig lite dum nu – plus att jag helt bortser från dem som av olika orsaker inte kan läsa med ögonen, och det ber jag om ursäkt för.

Men det är ändå värt att fundera på. Hur pass duktig måste en människa vara på att läsa ”på riktigt” innan det anses okej att man säger att man läser när man lyssnar? I takt med att ljudboksintresset även ökar hos unga blir det här mer än en akademisk fråga.

De kommersiella ljudbokstjänsterna fokuserar i dag allt mer på hela familjen, marknadsledande Storytel har exempelvis ett barnläge som gör att föräldrar kan låsa Storytel-appen på barnens mobiler så att de endast får ta del av ett bokutbud anpassat för noll- till tolvåringar.

Jag har ett personligt exempel här. Hösten 2018 skulle min då åttaårige son åka in till Kiruna Bokfestivals Ung-dag med skolan, där de skulle få träffa författarparet Martin Olczak och Anna Sandler. Vi tyckte att han borde läsa några av parets böcker innan, och fann att Megakillen– samt Jakten på Jack-böckerna som paret skrivit och illustrerat fanns som e-böcker hos Storytel (ljudbokstjänsterna har även ett e-boksläge, som med fördel kan användas på surfplattor så att man slipper läsa på små mobilskärmar).

Sagt och gjort, han började läsa Jack-böckerna inför festivalen. Han gillade dem mycket, meddelade han snart, och jag förvånades över hur snart, för fullt så entusiastisk inför bokläsning brukade han inte vara.

Det visade sig att han snabbt upptäckt att ett enkelt knapptryck räckte för att byta från läsning till lyssning. Därefter hade han lyssnat sig igenom bokkvartetten under några tidiga morgnar när övriga familjen ännu sov.

Var det fusk? Nej. Vi hade dessutom inte ens sagt att han prompt var tvungen att just läsa dem, så han valde bara det han fann smidigast.

Men hade han läst dem? Nej, det tycker jag inte. Och av samma anledning tycker jag inte heller att jag har läst en bok jag lyssnat på.

Varför har ens den här diskussionen uppstått? Jag tror den bottnar i en viss känsla av underlägsenhet. Att läsa anses fortfarande finare än att lyssna, därför vill så många som möjligt stå i läsa-lägret.

Jag tycker vi lyssnare borde börja vara stolta över det vi sysslar med i stället.

Tre bra ljudbokslyssningar just nu:
• Henriks Berggrens Historien om New York, inläst av Magnus Roosmann. Medryckande historieskildring från 1600-talets New Amsterdam till våra dagar.
• Matilda Gustavssons Klubben, inläst av Ella Schartner. Gustavssons drabbande reportagebok om Kulturprofilen och Svenska Akademien är med rätta rosad, och även ljudboksversionen håller högsta klass.
• Linwood Barclays Utan ett ord, inläst av Magdi Saleh. Kanadensaren Barclay skriver klassiska bladvändarthrillers, och hans tidiga utgivning har nu fått nytt liv som ljudböcker på svenska. Hopplöst att sluta lyssna.

4 kommentarer

  1. Nä inte sjutton tycker jag att jag läser en ljudbok, och jag tycker inte det ska vara någon prestige i att det måste heta läsa, som om man skäms för att man lyssnar istället? Att plocka upp färdigmat på pizzerian kallar jag inte laga mat heller men underbart är det 😊 Smittanlängtan pågår frenetiskt här!

    Reply
    • Nej, jag tycker inte heller att det måste finnas någon prestige i det. Och härligt att höra att det finns en längtan efter finalen! Den är inlämnad till Storytel nu, bara att hoppas att ljudboksproduktionen går undan.

      Reply
  2. Kim Vikström

    15/02/2020 @ 6:05

    Frågade min dotter och hennes pojkvän som är 17 år vad dem tycker om saken. Efter många om moment så sammanfattningsvis är deras svar detta:
    – Läsa bok är tråkigt och gammaldags! Lyssna en bok är i tiden och framtiden.
    Säger två 17-åringar som är aktuell nu och vår framtid som också längtar efter sista säsongen på Virus serien😉. Enligt dem så skulle de aldrig ökad läsa 7 böcker i serien om det inte hade funnits i ljudformat.

    Reply
    • Härligt att de längtar! Jag hoppas dock att båda formaten kommer att överleva. Tänker att det ju trots allt finns många bokslukarserier som fortfarande älskas och går hem även bland dagens ungdomar.

      Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.