Blir det e-boksåka av redan nu trots allt?

Jag har inget bättre för mig än att e-boksblogga nu för tiden, verkar det som. Men det är ju ett så kärt ämne för mig, så what the heck, här kommer mer.

Så sent som i går skrev jag: Tyvärr finns det en del tecken som tyder på att Amazon – vars Kindle åtminstone setts som den läsare som ska få marknaden att börja lyfta – inte är på väg in på den europeiska marknaden ens inom överskådlig framtid.

Och vet ni vad, redan i dag verkar det som att jag hade fel. För jag lade just ut en notis om att Amazon ligger i slutförhandlingar om en lansering i Storbritannien före jul. Gårdagens siande byggde jag på det nyligen rapporterade sammanbrottet i förhandlingarna i Tyskland.

Ibland känns det bra att eventuellt ha fel.

Ska bara klara teorin, sedan blir det åka av.

Debatten om bokens framtid rasar vidare, och är livligast hos Bokhora, där kommentarerna fortsatt att rasa in.

En sak jag tänker på när det gäller den svenska debatten om e-böcker är att den är så teoretisk. När Bokhora frågade sina läsare om vad de trodde om den digitala bokens framtid svarade 88 procent att de helt enkelt inte trodde på den. Böcker har sidor och pärmar och ska så fortsätta att ha, var slutsatsen. Det lustiga är bara att av de här 88 procenten hade troligen nästan ingen ens hållit en läsplatta i sin hand. De finns ju inte att få tag på i Sverige. De få som läst e-böcker har nästan uteslutande gjort det på vanliga datorskärmar eller i de numera smått antika handdatorerna.

Missförstå mig inte, det är lika illa ställt åt andra hållet. Själv är jag ju övertygad om att e-boken är på väg att tåga in, men har heller aldrig hållit en Kindle, Cool-er eller Sony Reader i min hand. Min praktiska erfarenhet sträcker sig inte längre än till att jag har läst Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” på min iPod Touch genom programmet Stanza, en upplevelse jag visserligen tyckte var helt okej, men knappast ser som bokens framtid.

Det digitala boklandet Sverige befinner sig i dag i ungefär samma läge som det digitala musiklandet Sverige gjorde innan Apple öppnade iTunes Store här. Möjligheten att köpa digital musik fanns visserligen tidigare, men hela marknaden stod och stampade i väntan på marknadsgigantens drag. Den gången var diskrepansen mellan USA-lansering och Sverigepremiär två år och två månader. Tyvärr finns det en del tecken som tyder på att Amazon – vars Kindle åtminstone setts som den läsare som ska få marknaden att börja lyfta – inte är på väg in på den europeiska marknaden ens inom överskådlig framtid.

Men spelar det så stor roll då? Jag skrev ju själv så sent som i går att jag tror att dagens e-boksläsare är långt ifrån de produkter som kommer att få e-boksrörelsen att gå från att vara en teknisk nischprodukt till att bli en massmarknadspryl. Jag vet inte. Kanske går det att hoppa över A och landa direkt vid B. Hoppas det, för jag vill verkligen se en blomstrande e-boksframtid.

Vad är det då jag vill se för typ av produkt? Jag ser det ungefär så här:

Min drömplatta har ett gränssnitt med samma enkelhet, renhet och intuition som jag tycker att Apple levererar i sina produkter i dag. Böckerna ska köpas med samma lätthet som jag handlar musik i iTunes Store, och de ska levereras i ett öppet format så att Johanna kan låna boken och läsa den på sin egen platta, som inte är av samma fabrikat som min. När jag läser ska det när som helst gå att markera intressanta passager i texten och jag ska kunna göra anteckningar i marginalen genom att ett litet insticksprogram fälls fram, anteckningar som jag sedan ska kunna redigera och renskriva. Om jag växlar till en överblicksvy ska jag kunna läsa kapitelsummeringar så att jag lätt kan orientera mig i boken. Självklart är texten helt sökbar – inget mer bläddrande genom halva böcker för att hitta det där coola citatet som jag vill sno ordagrant och stoppa in i min nästa roman. Och om jag markerar ett ord jag inte förstår ska jag erbjudas en förklaring från det inbyggda och ständigt uppdaterade uppslagsverket. Dessutom ska det finnas en koppling till något liknande Google Translate, för tillgång till rudimentära översättningar om man råkat trilla över en text på okänt språk. Och på det följer att jag självklart ska kunna ladda in vilka texter jag vill i min platta, hittar jag exempelvis en lång text av intresse på jobbet som jag inte hinner läsa ska jag utan problem kunna skicka in den i läsaren och förkovra mig under resan hemåt.

Mycket av den här funktionaliteten erbjuds säkert redan i dagens modernaste läsare, jag kräver knappast science fiction. Men det de fortfarande faller på, och det här hävdar jag med bestämdhet trots att jag aldrig hållit en i min hand, och som jag inte tror kan understrykas nog – är detta:

Det måste vara enkelt. Superenkelt. Så länge det finns någon som helst risk att tekniskt krångel uppstår och en manual måste tillfrågas – vilken risk som helst – så kommer e-boken att vägra att lyfta. Så djupt analogt inrotat är läsning av litteratur.

Men just den aspekten låter jag Josefine utveckla med den äran.

Man älskar internet, som sagt. (2)

Del två i bloggstafetten som Johanna inleddes i går har publicerats, och det är en essäliknande text av forskaren Daniel Johansson som är fullständigt mindboggling och vars mest intressanta del jag tycker är den om det här med den personliga integriteten och vilka fundamentalt olika saker den betyder för olika människor.

Isobel har för den delen också skrivit en bra text i ämnet. Som den gråa sälle jag är tvingades jag dock googla ordet akronym innan jag till fullo förstod hennes poäng.

Mycket korslänkar de här dagarna, för övrigt.

——

Uppdatering: Oh no! Jag länkade till helt fel text där uppe. Jag råkade länka till Nils Holmlövs fantastiska bloggpost om piratkopiering, som jag hade twittrat om alldeles innan jag skrev det här inlägget. Oh well, det han skrev har beröringspunkter med det här också, så länken har helt klart relevans.

Man älskar internet, som sagt.

Det är ju sånt här som är så makalöst fint. Först väcker Johanna frågan om vad som händer när allt skapat blir tillgängligt för alla, sedan fyller Fredrik på med mer från sitt perspektiv, och nu lägger Josefine till sina slutsatser, och det från ett lite mer analogt håll. Det sista är inte minst viktigt, med tanke på att många andra som ofta pratar och tänker om de här grejerna gärna tenderar att vara lite … tekniknördiga och nätinsnöade.

Ja, jag såg mig själv i spegeln när jag skrev det här.

——

Själv kommenterade jag så här hos Bokhora i ämnet. Man bör alltså helst ha läst Johannas text först:

Ett problem som nog bidrog till att 88 procent av Bokhoras läsare var skeptiska till den digitala boken tror jag har att göra med läsplattorna av i dag. Även om de tagit stora steg framåt de senaste åren, så har jag svårt att se hur dagens prylar ska kunna älskas av fler än de som gillar att hålla på med teknik. Men jag tror samtidigt att utvecklingen även här kommer att börja gå väldigt fort nu. De läsplattor vi ser i dag är med all sannolikhet helt väsensskilda från de som finns om sju-åtta år, vilket kommer att förändra sättet vi upplever digitala böcker på fullständigt. Vad är det egentligen som säger att det ens kommer att vara en platta som man läser texten på? Kanske ser framtidens ”läsplatta” ut som en riktig bok med bläddringsbara sidor som texten ”trycks” på, för att förhöja bokkänslan?

Det finns dock en viktig skillnad mellan hur man konsumerar musik och litteratur, som jag tror verkar till den fysiska bokens fördel när det kommer till hur länge den överlever. Cd-skivan (eller dvd-skivan när det gäller film) är ju egentligen inte mer än ett förvaringskärl – för våra öron spelar det ingen roll om musiken konsumeras från en fysisk skiva eller en mp3-fil i datorn. Med böcker förhåller det sig annorlunda, eftersom själva produkten används aktivt i konsumerandet, du måste rent fysiskt använda boken för att kunna ta till dig innehållet. Det kanske låter lite flummigt, men jag tror det är en viktig skillnad som gör att tröskeln till böcker i digitalt format blir så mycket större.

Back to the nineties

I dessa Googlediskussionstider kan det vara värt att påpeka att det faktiskt finns alternativ. Alldeles nyss såg jag till exempel att någon goog… eh jag menar sökte på ordet hotshots på Altavista och hamnade hos mig.

Jag vill minnas att Emma Gray Munthe vid något tillfälle under hotshots-året 2007 hävdade att en bartender sagt något i stil med Hallå, 90-talet ringde och ville ha sin drink tillbaka då hon beställt nämnda shot.

Med utgångspunkt i det känns valet av Altavista fullkomligt logiskt.

Vad händer efter allt?

Inom tio år kommer all musik som någonsin skapats och alla böcker som någonsin skrivits att kunna samsas på en vanlig usb-sticka. Det är en faktisk framtid som med all sannolikhet kommer att ställa det mesta vi fram till i dag tagit för givet gällande upphovsrätt på huvudet. Med utgångspunkt i detta faktum har min kära sambo Johanna skrivit en väldigt läsvärd text som publiceras på Bokhora i dag. Texten är start på en bloggstafett bland de som medverkade på en seminariedag i Hultsfred förra veckan.

Obligatorisk läsning.

——

Uppdatering kväll: Det är också obligatoriskt att läsa Fredriks vidareutveckling av Johannas text.

Älska internet. Del ett.

Jag minns inte exakt när jag första gången använde internet.

Jag vet att det var någon gång under sista året på gymnasiet. En kompis hade en storebror som pluggade på högskolan inne i Gävle och en sen kväll tog vi bil dit och hamnade i ett gigantiskt rum där rader av gråa datorskärmar stod och brummade med flimrande skärmar. Det bör ha varit hösten 1993, kanske våren 1994.

Besökets händelseförlopp är likaså luddigt. Jag utgår ifrån att vi satte oss ner och startade en tidig version av Netscape, möjligen Mosaic, och skrev in några sökord. Jag antar att den första fras jag någonsin skrev in i en sökruta var Pet Shop Boys. Jag ser inte riktigt något annat alternativ, att söka på sitt eget namn var ett beteende som låg sex-sju år framåt i tiden och vad annat än Pet Shop Boys kan vid denna tid ha legat närmast mitt hjärta?

Vi gjorde den där resan ett par gånger till de kommande månaderna. Det var förknippat med en del smygande, som ickestudenter hade vi egentligen inte tillträde till högskolans datorsalar och även om vi försökte se ut som världsvana 20-åringar är jag tämligen övertygad om att vi hade blivit raskt avvisade om någon i myndighetsbefattning sett oss. Krånglet kring att komma in i lokalerna, tillsammans med vad jag minns som ett rätt snart jaha? över det ganska magra utbudet av information som jag fann spännande, fick mitt intresse att svalna.

Men vi hade i alla fall träffats, internet och jag.

Prisa Google, det går att höja debattnivån.

Jag hade ju tänkt att det här skulle bli min första bloggfria dag sedan … ja jag vet inte när. Men så precis innan jag skulle gå till sängs råkade jag läsa en helt fantastisk kommentar hos Andreas Ekström, som lyfter den här stundtals knasiga Googledebatten till en helt ny intellektuell nivå.

Skrolla ner till kommentar nummer sju, skriven av Jack. Det är fan i mig det klokaste någon fått ur sig på hela veckan.

Och med det säger jag god natt.

Google ser mig

Jösses. Det är verkligen mycket Google nu. I dagens DN skriver Stefan Lindberg årets mest konspirationstunga text. Jag älskar konspirationer – har exempelvis alla säsonger av ”Arkiv X” på dvd samt en musmatta som pryds av Mulder och Scully – och visst får texten tanken att svindla ibland, men det går inte att komma ifrån att det är en artikel som plockar väl valda delar ur Googles kaka för att få dem att passa in i en kommande ”Minority report”-värld och sedan kryddar med lite ”Terminator 2” och ”2001”.

Jag har två egentliga problem med innehållet:

Dels utgår artikeln ifrån – likt de filmer den hämtat näring ur – att teknik på egen hand förr eller senare löper amok. Stävjs den inte så går människans frihet förlorad. Det finns en grundläggande rädsla för den onda tekniken som jag inte skriver under på.

Det andra – som på något sätt sitter ihop med det första men som jag är lite för stressad för att få ihop just nu eftersom halva släkten står nere på stan och stampar – är det här med att det skulle vara bättre om staten satt på all den här informationen istället för att företag gör det. Låt staten (genom FRA-lagen exempelvis) kontrollera oss istället för något vi inte kan reglera (Google eller andra teknologiföretag). Jag köper inte det heller. Statlig massövervakning har aldrig fört något gott med sig och jag tror fortfarande inte att det är den Googleframtid som målas upp i Lindbergs text som vi kommer att få se.

Och kanske är det bara en slump, men de här två sakerna möts i det enda ryckcitat som DN valt att lyfta fram i pappersupplagan. Vad som i slutet av nittiotalet bara varit möjligt i Pentagons källare är efter några år, nu, möjligt i var mans hem.

Vi har i dag själva teknisk möjlighet att göra saker som staten tidigare hade monopol på. Hemska tanke.

——

Uppdatering: Simon Sundén, som arbetar med sökmotorsoptimering, har skrivit en väldigt bra och saklig text där han går igenom Stefan Lindbergs artikel och förklarar vad som är rätt, vad som är fel och vad som är allmänt konspiratoriskt mumbojumbo. Obligatorisk läsning om man är intresserad av ämnet.

Och här finns de Googlerelaterade inlägg som jag skrivit tidigare.

Älska internet. Prolog.

Jag har varit lite dålig på det här med riktigt bloggande de senaste dagarna. Men självklart kämpar jag för mitt internet och min naiva kärlek till Google ändå. Jag har den här veckan stått upp för det där kapitalistiska megalomaniska Silicon Valley-företaget i kommentarsfältet såväl här som här samt nu senast på morgonen här.

Och jag tänker fortsätta att göra det tills någon lyckas lägga fram några vettiga argument om motsatsen.

Välriktat utskick

Det kom ett pressmeddelande på mejlen:

Nu kan din gamla trotjänare nyförsäkras

Agria öppnar nu möjligheten för äldre hästar mellan 16-21 år att nyförsäkras. Den nya försäkringen Agria Veteranförsäkring är ett specialpaket av veterinärvårds- och livförsäkring för den gamla oförsäkrade hästen.

Oförsäkrad och gammal — men ändå värd trygghet och omvårdnad? Då finns Agrias nya försäkring Agria Veteranförsäkring.

— Tidigare har den övre gränsen för att nyförsäkra sin häst legat på 15 år. Men många har frågat efter någon form av seniorförsäkring och därför har vi tagit fram Agria Veteran­försäkring, berättar Stefan Fur, affärsområdeschef Häst på Agria Djurförsäkring.

Som jag har väntat.