På pressträffen i fredags gällande Nära gränsen och Storytels andra sommarsatsningar blev jag som jag nämnde i fredagens inlägg intervjuad på scenen. Och till den intervjun hade jag fått frågorna i förväg, och förberett mig dagen innan genom att skriva ner preliminära svar. Nu var det väl inte riktigt exakt så här jag i slutändan uttryckte mig, men på ett ungefär. Och det kan väl tjäna lite som en introduktion i vad Nära gränsen är för sorts berättelse.
Kan du börja med att berätta lite om vad Nära gränsen handlar om?
– Den handlar om Lisa, en 35-årig kvinna i Pajala i norra Norrbotten som det gått riktigt illa för, en nedåtgående spiral som man kan säga tog sin början när Northlandgruvan där uppe gjorde sin spektakulära och förödande mångmiljardkonkurs 2014. Hon har förlorat vårdnaden om sin son till följd av missbruk, men har börjat få ordning på tillvaron igen, och har nu getts chansen att för första gången på två år spendera en helg ensam med sin nioårige son Nils. Det är två veckor efter midsommar, helgen för Pajala marknad, som är norra Sveriges största marknad. Efter en heldag där är Lisa och Nils på väg hem, när hon får ett telefonsamtal och kallas in akut för att lösa en IT-kris på sitt arbete på den pub som är navet för marknadshelgens festområde. Väl där hamnar hon mitt i ett rån, där två desperata, maskerade män försöker komma över festområdets dagskassor. Rånet spårar ur, och när rånarna lämnar platsen har de tagit med sig Lisas son Nils som gisslan. Men Lisa tänker inte förlora sitt barn igen och tar upp jakten på dem, och det blir starten på en lördagsnatt som kommer att vända hela Pajalaregionen upp och ner och utvecklas till en internationell gränskonflikt.
Det publiceras ju ett avsnitt varje dag under juli månad. Hur känns det att skriva 31 cliffhangers?
– Snarare 42 cliffhangers, faktiskt! Min ambition var att i varje dagsavsnitt följa en person – främst huvudpersonen Lisa, men också hennes son Nils, exmaken Anders, en polischef och seriens ”superskurk” eller vad man ska kalla honom – men i takt med att spänningen skruvas upp, så kände jag att det behövdes kortare episoder framåt slutet, så då växlar jag mellan rollfigurerna inom avsnitten också, för att liksom vrida upp det till elva. Och när jag räknade så var det faktiskt exakt elva ytterligare cliffhangers, så det landar på 42. Och jo – att skriva dem känns! Men det känns nästan bara roligt, faktiskt. Jag älskar verkligen känslan av att ha fått till en bra punch i slutet av ett avsnitt, när man redan på förhand liksom längtar till att få höra hur det blir i inläst form, när avslutningsmusiken är pålagd och man liksom får en skön rysningskänsla av det man själv skrivit.
En julkalender förknippar man ju med värme och mys, men vad ska en julikalender innehålla?
– Faktum är att när jag började fundera på den här berättelsen, så visste jag inte om att Storytel Original-gänget börjat fundera på en julikalender, så när jag pitchade idén till dem strax före jul var det faktiskt som en julkalender för 2019. Men jag ville ställa konceptet med värme och mys på ända, så jag såg framför mig den första Die Hard-filmen, som ju faktiskt är en julfilm, när jag försökte sätta tonen i berättelsen. Tror till och med jag skrev ”Die Hard får en oäkting med det svenska livspusslet” i pitchmejlet. Så jag hade liksom en väldigt tydligt driven, desperat actionberättelse i tanken redan från början, även om det var snö och bjällerklang i den och inte högsommarvärme, midnattssol och raffel vid den svensk-finska gränsen. Så värme har en julikalender definitivt också, men värme av den art som framkallar svett och hög puls i stället för ett behagligt mys. Och så har den högt tempo, en stark framåtrörelse och en desperat önskan om att återigen få omfamna sitt barn.
——
Två veckor kvar i dag tills första avsnittet släpps. Pirrigt!