Författare, skribent och bokbranschnörd
Sällan har den klassiska frågan känts så relevant. Det är mindre än fem timmar kvar, och fortfarande har Aftonbladet och Expressen inte kunnat enas om huruvida Kim Källström (AB) eller Anders Svensson (Exp) får chansen i startelvan mot Paraguay.
Vem måste avgå i kväll, Anders Gerdin eller Otto Sjöberg?
Nej, de gör ju inte det. De har aldrig gjort det. Men ändå har varje ny Pet Shop Boys-skiva sedan 1996 års Bilingual räknats som en comeback i medierna. Jag har aldrig förstått varför, och blir fortfarande lika förundrad varje gång de släpper en ny skiva och det utan pardon är dags igen.
Det var ingen skillnad den här gången. En månad eller så innan Fundamental gavs ut hade DN en inför-artikel. På webben puffades det för den med ingångsorden ”Minns du Pet Shop Boys? Nu är de tillbaka”, precis som att de varit nedlagda, undanpackade och glömda (puffen finns tyvärr inte kvar längre, det gör däremot artikeln). I Svenska Dagbladets recension av albumet står att läsa:
”När Frankie Goes to Hollywood slog upp portarna till en ny sorts apokalyptisk homodisko på 1984 års Welcome to the pleasuredome var det producenten Trevor Horn som bar på nyckeln till lustgården. När Pet Shop Boys 22 år senare ska göra comeback enligt ungefär samma formula som de en gång charmade världen med, föll valet så på samma Trevor Horn.”
Och det här är inte de enda exemplen, det är bara de jag råkar komma ihåg så här tidigt på morgonen. Warum är det så här? Det var samma visa med Bilingual 1996, tre år senare med Nightlife och likaså 2002 med Release. Efter varje skiva måste Pet Shop Boys gå in i dvala/splittras/läggas ner/förångas i champagnebubblor så att de sedan kan mottas med comeback- och ”minns ni de här stofilerna som försker komma tillbaka”-artiklar. Warum warum?
Värt att notera är att duon sedan 2002 års Release (och efterföljande dvala) har hunnit släppa en remixskiva (Disco 3), en samlingsdubbel (Popart) samt gjort ny filmmusik till stumfilmsklassikern Pansarkryssaren Potemkin. De har också gjort två Sverigekonserter (Skansen 2003 och Storsjöyran året därpå) samt haft två singlar på Trackslistan (Miracles och Flamboyant i samband med releasen av Popart 2004). Trots detta gör de nu comeback. Fan, det skulle aldrig hända Depeche Mode.
Det är en sak att Pet Shop Boys av gemene man alltid kommer att mottas med ”vadå, finns de fortfarande, la inte de ner på 80-talet?”, trots att merparten av allt de gjort tillkommit under 90- och 00-talet. Jag kan acceptera att allmänheten inte minns längre än till It’s a sin, Always on my mind och kanske fram till 1990 års Being boring när det kommer till singlar (Go west tror de flesta är en hejarklackslåt som man sjunger på fotbollsarenor och inget annat). Men att många musikintresserade behandlar gruppen på likartat sätt har för mig alltid varit en gåta. Detta trots att duon år 2006 känns hetare än på länge, med lysande recensioner för Fundamental och drösvis med svenska band som Le Sport, Radio Dept samt sist men inte minst charmtrollen i West End Girls som uttalade megafans. Warum warum warum denna ignorans? Vad har Neil och Chris gjort för att förtjäna det här?
I morgon spelar Pet Shop Boys på Cirkus. Tro för guds skull inte att det handlar om en återföreningsturné. De har aldrig varit borta. De har alltid varit här. De har alltid varit nu. Och lär, om det finns någon rättvisa i världen, alltid så förbli.
Det blev vit klädsel på förlagets sommarlunch. Jag var inte ensam direkt ensam om de ljusa kulörerna, Forum är nog helt enkelt inte särskilt kultursvart. Anyways, buffén var god, vinet var gott (ehm, öh, självklart drack jag dock inte alls av det eftersom jag skulle tillbaka och jobba hela eftermiddagen…), alla var glada och åtminstone två personer lyckades helt ovetande om varandra insinuera att jag hade varit full på förlagets höstfest. Det är ett faktum jag inte tänker göra ett dyft för att dementera. Men jag var trevligt full. Så klart.
I dag är det dags för Forums årliga sommarlunch. Till skillnad från höstfesten (som i höstas slutade framåt tresnåret på Kvarnen om jag inte minns fel – det vill säga stället jag aldrig ska gå till igen) så är det en rätt stillsam historia, där folk står och sippar vitt vin och äter lunchbuffé på förlagets innergård. Rätt trevligt när solen skiner, vilket den väl lär göra i år med tanke på den fortsatt knallblå himlen jag ser utanför köksfönstret.
Men hur klä sig? Kultursvart eller sommarvitt? Det finns inget mellanläge känns det som. Man vill ju synas så gott man kan när man ska mingla runt med dem som kränger i hundratusental när man själv är glad över att man säljer i tusental. Så färgen känns viktig. Svart eller vitt? Det blir nog vitt känns det som. Jag känner mig sällan särskilt kultursvart.
I Stockholm diskuteras det vilt för tillfället angående ombyggnationen/tillbyggnationen/nybyggnationen av Stockholms Stadsbibliotek. Personligen tycker jag gott att de kan riva ett par av de anslutande lamellbyggnaderna och det sjukt fula läkarhuset i hörnet av Norrtullsgatan/Odengatan (mitt grannkvarter) och göra ett maffigt megabibliotek av rang där istället, för prestigebyggen är inget som den här staden kan stoltsera med direkt.
Men innan de ens börjar fundera på att sätta spaden i jorden för att gräva, förutsatt att inte det här dras i tioårig långbänk som allt annat, gör något åt tillgängligheten för bövelen! Sveriges huvudstads stadsbibliotek har öppet mellan klockan 12-16 på lördagar och söndagar. Till och med i Sandviken har biblioteket öppet mer än så (faktum är att Sandvikens folkbibliotek har väldigt bra öppettider med tanke på stadens storlek), fast det klart, där tvingas ju bibliotekarierna husera i en mycket fulare byggnad också.
Eller är jag gnällig i onödan? Tycker inte stockholmarna att bibblan är viktigare än så? Borde man inte kunna kräva öppet från tio åtminstone, nu när delar av befolkningen (jag alltså) uppenbarligen blivit så vuxen att den inte tycker att det är en mardröm att gå upp efter klockan nio trots att det är helg? Hur som helst – i dag klockan 10.20 stod ett gäng förvirrade turister som ville in i Asplunds världsberömda bibliotek och såg oerhört mulna ut på grund av att dörren skulle förbli låst i 100 minuter till. Och så jag då. Men jag kunde ju åtminstone inse värdet i att passa på att promenera över gatan och gå och handla på ett helt besökartomt Systembolag.
För övrigt har jag blågula kalsonger på mig i dag. Sverige kan med andra ord inte förlora i kväll.
Well, what can I say. Min chef har ju helt rätt, det känns en smula klyschigt att sitta här och försöka skalda. Fast samtidigt gillar jag Café String i hörnet mellan Bondegatan och Nytorgsgatan, man kan sitta inomhus där det är lite mörkare så att man ser något på skärmen, men samtidigt är de stora fönstrena uppdragna så att det känns som att man sitter utomhus, när nu sommaren äntligen – ja nästan i alla fall – har hittat till Stockholm. Dessutom får man en hel termos kaffe för 24 spänn. Det är ju nästan gratis.
Men eftersom jag är rätt så bra på att hitta på ursäkter till att inte skriva när jag borde göra just det, så använder jag alltså delar av min lediga dag och batteritid till att mejlas med min chef istället för att skriva. Så att han ska kunna håna mig en smula för att jag hänger i Sofo.
Dannyboy & kärleken var ju i mångt och mycket en bok Söderbok. Den nya utspelar sig hittills främst i Vasastan, med all sannolikhet beroende på att jag numera bor där. Men i dag hänger jag på Söder och trampar i gamla spår. Ska dessutom se på Tyskland-Costa Rica på Patricia. Ännu en Dannyboy-koppling. Jag är en nytänkare av rang.
Nu börjar batterierna ta slut. Fyra kapitel har jag i alla fall gått igenom, vilket innebär att jag bara är tre kapitel ifrån att vara klar med min genomläsning. Sedan måste jag börja skriva på riktigt igen. Det känns bra. Tror jag.
Alltså, jag ber om ursäkt. Jag ber om ursäkt till er som läser ”Dannyboy & kärleken” och drabbas av villfarelsen att Kvarnen vid Medborgarplatsen skulle vara ett ställe man gärna går till. En gång i tiden var det faktiskt så. Jag har spenderat otroligt många kvällar och nätter på Kvarnen, det är stället där jag blev vuxen i Stockholm känns det som, någon gång runt millennieskiftet. Men no more. Absolutely fucking no more säger jag.
I ”Dannyboy & kärleken” är det 2002. Redan då hade nog publiken börjat förändras en del. Men när jag kom in på Kvarnen i natt runt klockan ett någon gång så blev jag ändå chockad. För Kvarnen har blivit ett turisthak. Eller så har jag missat att midjeväskan plötsligt blivit en modeattiralj. Nog har jag märkt att publiken under en ganska lång tid varit av en helt annan typ än tidigare, nog har man kunnat se att Svennebanangänget börjat ta över mer och mer, men det får väl finnas gränser. Var är de människor jag hängde med? Hemma och nannar skrikande bebisar antar jag. Mörker.
Min lägenhet luktar jordgubb i dag. Det låter trevligare än det är, den sötsliskiga odören som stiger upp ur slasken påminner om att jag drack alldeles för mycket champagne i går kväll innan vi drog iväg på vår lilla mini-svensexa för min vän. Den som slutade på Kvarnen alltså. Och om 49 minuter börjar jag jobba. Usch. Dessutom har jag hicka. Dubbelusch.
Åååh. Den här lediga bonusdagen skulle ju bli den stora skrivardagen, dagen då manuset skulle öppna sina vidder och kreativiteten skulle flöda. Det skulle lossna i dag. Yeah right.
Städade istället lägenheten. Det var visserligen planlagt och inte tänkt att inkräkta på den stora skrivardagen, men så fort det var överstökat försökte jag hitta på alternativa sysselsättningar. Så jag gick och fikade med en vän på Kulturhuset istället. Åkte sedan ut till Sicklas köplada för att leta efter en kostym till ett bröllop nästa helg, det ryktades att exakt den kostym jag sökte fanns där. Hittade så klart ingen. Däremot hade någon trevlig personal satt en lapp under Dannyboy & kärleken på pockethyllan på Akademibokhandeln som efter en kort innehållsbeskrivning avslutades med ”Otroligt underhållande!”, vilket fick mitt lätt bakfulla hjärta att slå lite fortare. Min vana trogen kom jag så klart på att jag borde ha tagit ett kort ungefär en kvart senare, när jag redan satt på Saltsjöbanan på väg in mot civilisationen igen.
Väl hemma somnade jag när jag försökte koncentrera mig på att läsa Aftonbladets VM-bilaga. Vaknade yrvaken kvart i sex och bestämde mig för att sparka igång kroppen genom jogging/powerwalk (tyvärr betoning på det senare) runt Klara Sjö/Norr Mälarstrand/Karlberg.
Och det var när jag stapplade fram längs Norr Mälarstrand med West End Girls stundtals rätt förtjusande PSB-coverskiva ”Goes petshopping” i lurarna som det slog mig – det är ju för sjutton nationaldag i dag (och passande nog även Satans födelsedag). Som alla infödda svenskar har jag inte haft en tanke på att den bör firas, men under min springtur mötte jag tre par invandrade svenskar som alla på olika sätt hade svenskpyntat sig dagen till ära genom att sätta blågula flaggor i barnvagnen (två par) samt ett par som hade en ytterst sprallig knatte iförd Henke Larssons landslagströja i släptåg, och där kvinnan också bar en liten flagga. Det fick mig, utan att riktigt förstå varför, att skämmas för min egen totalt blaséartade inställning till den här dagen. Jag var mest glad över att slippa gå till jobbet i morse. Men så fick jag håll och började tänka på annat än svenskhet.
Fast när jag nu, nyduschad och faktiskt lite stretchad, tänker efter firade jag ju faktiskt en smula i går. Befann mig vid tiotiden på kvällen på baren Vimmel på Surbrunnsgatan, och beställde en blågul drink. Heja mig.
När mitt lilla sällskap kom in i lokalen sken en kille upp som stod ensam vid bardisken. Han gick med ett lite osäkert leende på läpparna fram till min kompis och sade ”Hej, är det du som är Katja?”. När hon tvingades svara nej på den frågan försvann glädjen från hans ansikte och han gick moloket tillbaka till sin plats vid baren, stod där i kanske en kvart och försökte förgäves se upptagen ut. Sedan gick han därifrån med sänkt huvud. Det var hjärtskärande att se. Jag tror jag hatar folk med dålig Spraydate-etikett.
För övrigt heter huvudpersonen i min nästa roman Katja och är tänkt att bo bara ett par kvarter från där Vimmel ligger. Konstig slump.
Oh well, det var i alla fall så den stora skrivardagen förvandlades till den blågula smitardagen.
Jag tog mig nyss en kvällspromenad genom Vasastan. Det lätt deprimerande vädret jag tyckte la sig över Stockholm på eftermiddagen hade förbytts till en rätt vacker försommarkväll. Hello Saferides fantastiska nya miniskiva ”Would you let me play this EP 10 times a day?” snurrade visserligen inte tio gånger i min ipod, men väl två och en halv.
När jag passerade Sveavägen började jag tänka på att en del kritiker kritiserade Dannyboy & kärleken när den kom (eller ja, de kritiserade väl i ärlighetens namn egentligen mig) för att det droppas rätt mycket namn på platser, gator, gränder och trappor i den. Enligt dessa – jag minns inte riktigt hur många de var, men ett par-tre stycken i alla fall – så var det ett alienerande grepp som gjorde att man inte kunde identifiera sig med berättelsen om man inte var en insnöad stockholmare.
Jag tycker personligen att det är ungefär rätt så tvärtom. Jag hatar – nej, inte hatar men ogillar rätt så starkt – texter som är oprecisa i sina beskrivningar när det inte fyller någon funktion. Jag vill veta var en person som jag läser om befinner sig, även om jag aldrig varit i närheten av stället i fråga. Kanske rör det sig mest om något halvperverst kontrollbehov, jag vet inte, men hur som helst är det ett faktum.
Men åter till min promenad. För det slog mig när jag passerade Sveavägen att de här kritikerna kommer att bli minst lika nippriga när de läser bok nummer två – ja, om de nu av någon anledning tänker göra det alltså. Så här ser till exempel romanens två första stycken ut just nu:
”Vi har sagt hej då till varandra utanför nedgången till Rådmansgatans tunnelbana. Jag står kvar uppe på gatan.
Jag vänder om och går över Sveavägen. Får skynda mig lite, det är rött för fotgängare och en bil som närmar sig verkar inte ha för avsikt att bry sig om mig. När jag kommer över blänger jag surt efter den. Som om föraren skulle se det, han har redan hunnit halvvägs till Hötorget.”
Ja, det var väl inte särskilt halsbrytande på något sätt, men jag ville bara illustrera att namnen minsann kommer att vara kvar även i nästa roman. Första sidan fortsätter för övrigt med namedropping av biografen Grand, Handels, Friskis och Svettis, Observatoriekullen och Norrtullsgatan. Men oroa er inte, hela boken kommer inte att följa i samma stil. Det är ju ingen geografilektion jag håller på med.
Hade för övrigt tänkt begå bilddebut i bloggen när jag passerade stället jag citerar i texten ovan. Men jag hade ju så klart glömt mobilen hemma. Typiskt.
I dagens DN På stan finns en artikel om vart inflyttade landsortsbor hänger i Stockholm för att få träffa personer från sina egna brukshålor. Jag hörde redan förra sommaren av en kompis att gästrikar brukade hänga på en bar nånstans på östra Söder, men hon visste inte vilken bar. Nu kom alltså facit – det är El Mundo på Erstagatan som gäller.
Nu var det ju tyvärr så att det tydligen främst var för människor från Gävle. Vilket ju inte riktigt är samma sak som Sandviken. Jag skulle till och med sträcka mig till att säga att det är minst två mil ifrån samma sak.
En fråga som kommer upp är då – hatar de oss övriga gästrikar på El Mundo? Måste man ha gått på Vasaskolan för att välkomnas? Nu har jag ju visserligen varit på El Mundo rätt många gånger under mina år i Stockholm, senast för några veckor sedan, men med den här nya vetskapen i bagaget vet jag inte om jag kommer att känna mig bekväm längre. Kommer de att blänga? Måste jag ge mig upp på vinden och rota fram mitt lånekort från Gävle Stadsbibliotek, är det okej då? Eller räcker det med att jag tar med mig min Gefle IF-halsduk? Kanske om jag visar räkningarna från UPC där det står att jag abonnerat på Säsongskortet det senaste året för att kunna följa GIF:s äventyr i Allsvenskan hemma på min tv?
En annan fråga är väl dock om man ens vill bli ett med Gävleborna i exil. Jag menar, det finns en anledning till att det är två mil skog mellan Sandviken och Gävle. Man ville liksom ha dem på lite avstånd. En knapp halvtimmes bussfärd längs motorvägen med 41:ans buss, det kändes tryggt.
Frågan man bör ställa är kanske därför: Vart flockas alla stackars vindpinade sandvikare i förskingringen?
Det är lustigt hur ens intentioner ibland skjuts i sank. Jag hann knappt mer än få den här nya sajten operatibel och var redo för att greppa tag i bokskrivandet, så grep en ondsint magsjuka tag om mig på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt. Jag tänker inte ge några direkta detaljer, låt oss nöjas med att fastslå att jag i går natt vaknade vid tresnåret av en högst obekväm känsla i min mage och därefter spenderade större delen av den natten i fosterställning på toalettgolvet.
Det mest irriterande med att vara hemma från jobbet med magsjuka är att det slår ut kroppen på ett sätt som inte riktigt förkylning, influensa eller lättare slaganfall klarar. Eftersom du på det ena, andra (eller båda) sättet (n) tömts fullständigt på näring i kroppen finns det inte ens krafter till att läsa, än mindre skriva. Jag kunde inte ens uppbåda kraft nog till att se ikapp på några av de tv-serier jag tvingats negligera under våren och som ligger och skräpar på min hårddisk. Och då är det illa.
I dag har dock krafterna återvunnits så pass att jag faktiskt läst lite i mitt manus. Eftersom jag inte tittat i det på ett tag var jag rädd att jag skulle finna det dåligt, löjeväckande, värdelöst, skräckinjagande – ja, choose your own favourite. Men det gjorde jag inte. Istället kändes det … ja, rätt bra i alla fall. Och det är väl ett ganska okej betyg med tanke på att hjärnan fortfarande går på kvartsfart, antar jag.
Två kapitel till läser jag i dag. Därefter blir det nog tv.
När jag skrev Dannyboy & kärleken så tog det flera år. Uppåt tre faktiskt (och sen tillkom ett för redigering, och så ett till innan boken fanns ute i handeln efter att den blivit antagen, och så ett till innan pocketen – jeezus). Ineffektiviteten var stundtals löjligt hög, det kunde gå månader mellan gångerna jag tittade på dokumentet.
I vilket fall som helst ska det inte ta lika lång tid den här gången. Då antar jag att förlaget tröttnar på mig rejält, kanske skjuter de mig och dumpar mig i en sjö, det har hänt andra författare (dock inte på Forum så klart). Eller så var det något jag såg på Sopranos. Mm, kan vara så.
I vintras var jag tjänstledig i tre månader för att skriva på heltid, och hade då ambitionen att komma halvvägs. När november, december och januari passerat hade jag snarare kommit två femtedelar. Good enough tänkte jag, och siktade på att vara klar när det vankades sommar. Det gör det nu, och jag är inte särskilt mycket närmare målet.
Så på de 13 veckor som återstår innan augusti (och därmed sommaren) är slut (denna 13-veckorsgräns infaller på fredag, 2 juni) ska jag alltså skriva i princip tre femtedelar av roman nummer två, som sorgligt nog ännu heller inte fått ett namn. Det rör sig om cirka 150 romansidor som ska produceras, fördelade på cirka 90 dagar. Knappast en omöjlig uppgift. Väl?
Till saken hör dock att jag kommer att jobba heltid åtta av de här veckorna. Så alla vänner och bekanta som funderar på vad jag ska göra på semestern – well, nu vet ni.
Anyway – det är spelplanen, förutsättningarna, hindren som måste övervinnas, raseras och söndertrasas.