Shit. Nätbokhandeln Lycknis tar i från tårna när de startar upp. Sajten, som hade premiär i dag, riktar sig främst till studenter och specialiserar sig på kurslitteratur, men deras priser när det gäller pocketböcker går inte av för hackor heller. 26 kronor tar de för Dannyboy och andra nya pocketar. Med tanke på att inköpspriset för bokhandeln på pocketböcker ligger på runt 25 spänn, så behöver man ju inte vara Einstein för att gissa att det hela till en början borde vara en förlustaffär, vars syfte är att locka kunder från Bokus och Adlibris. Dessutom är det tydligen gratis frakt för studenter.
Hälsofreak
Två morgnar i rad har jag nu ägnat åt träning i olika former. I dag var det en joggingtur i en väderlek som började som ett lätt duggregn men snart blev ett skyfall. Lätt omysigt, särskilt när man är korkad nog att dra på sig en stickad tröja för att undvika morgonkylan. Oh well, det var rätt skönt på nåt sätt ändå, men jag tvivlar på att det blir en vana.
Nej, dags att gå till jobbet. Bokmanuset är för övrigt ivägskickat nu. Hua.
Lady & Kalufsen
I kväll fick jag för första gången någonsin konkret bevis på att Kunskapskanalen verkligen existerar. Min vän Morgan ringde tidigare och berättade skrattande att Lady & Kalufsen blivit framröstad till Sveriges sjunde roligaste/löjligaste/konstigaste (minns inte vilket) frisörsalongsnamn i ett avsnitt av Värsta språket. Det var alltså en repris av ett gammalt program han satt och såg, men det hade gått mig totalt förbi när det begav sig.
Jaha, och vad är så lustigt med det här då? Jo, för den som kan sin Dannyboy & kärleken, vet ju att följande konversation utspelar sig ungefär mitt in i boken:
– Jag är fan ingens brud, säger flickan upprört. Vem fan tror du att du är som påstår att jag … och du då! utbrister hon och vänder sig mot mig.
– Vad har jag gjort?
– Ingenting! Det är det som är problemet! Du får väl för fan försvara mig mot den här jävla hemanentbruden som kommer och tror att hon
– Den här pentningen kostade fem hundra spänn på Lady & Kalufsen i Gävle!
– Ja du, dom där pengarna skulle du nog ha lagt på nåt annat istället, typ … typ …
Hon tystnar. Jag försöker hämta andan och håller ölen i ett krampaktigt grepp.
– Vad sa du förresten?
– Varrå?
– Lady & Kalufsen?
– Ja?
– Det var fan det löjligaste namn på en frissa jag nånsin hört.
Och om någon tycker att klippet börjar lite abrupt, så är det helt korrekt. Men jag hade problem med att hitta en bra startpunkt.
När jag skrev det där, för sisådär fyra år sedan, var jag helt säker på att det fanns en frisörsalong i Gävle som hette just så. När jag senare kollade upp det visade det sig dock att det var ett helt falskt minne, troligtvis påkommet under spritrus. Jag lät dock konversationen stå kvar, det är ju inte som att resten av boken är en orgie i sanning heller.
Tydligen finns det dock, har jag senare upptäckt, en salong som heter just så i Sundbyberg. Synd. Jag hade verkligen gärna uppfunnit det själv.
Jaja. Eftersom varenda människa i landet, utom jag då tydligen, väl såg Värsta språket när det begav sig, så är det här säkert old news för er alla, men vann gjorde i alla fall Love is in the hair.
Hipp hipp hurra
En ny era.
Nej, så långt skulle jag inte dra det. Men lite. Lite lite. För i går kväll avslutades nämligen manusredigeringsrundan när jag efter en stunds funderande lät den avslutande meningen
Jo, du skäms faktiskt.
stå kvar på sida 158.
Det betyder ju inte att boken är klar, absolut inte. Men det innebär att någon ska få läsa, för nu hänger det jag har ihop, från början till slut. Hua.
Därför ersattes också manusredigeringsrundan i morse av en träningsrunda. För jo, sedan en timme och fyrtiofem minuter är jag numera Friskis & Svettis-medlem. Också ett sätt att fira.
Jag och fp-skandalen
I bakgrunden av att folkpartiet i dag mer eller mindre brakat samman efter att de testat sitt buggningsförslag innan de lyckats driva igenom det i riksdagen, så har ju en annan lite mindre skandal rört om i partiet också. En fp-man vid namn Daniel Andersson från Solna har avgått efter att i helgen ha ”uppträtt stökigt” på en porrbiograf i Vasastan, något som fick till följd att han fick skaka galler ett tag.
Och vad i hela fridens namn har det här med mig att göra då? Jo, i kontinuerliga strävan att läsa in mig själv i samhällets större skeenden har jag nyss upptäckt att två olika personer under eftermiddagen googlat frasen
och hamnat hos … mig! Inte illa pinkat.
Min inblandning i det här ärendet får dock sägas vara ytterst ringa, jag visste inte ens om att det fanns en porrbio i Vasastan. Däremot så ligger stans enda bastuklubb helt bevisligen på min gata.
I rampljuset
Man måste visserligen nästan ha förstoringsglas för att se det, men ändå: I dagens Metro är Dannyboy & kärleken med på bild, när tidningens nya pocketskribent Caroline Engvall presenteras. Tyvärr så nämns inte boken i texten, men men, ibland får man vara glad över det, bokstavligt talat, lilla.
På webben är bilden för övrigt ännu mindre än i tidningen. Men det rör sig alltså om den rödryggade tingesten på fjärde plats uppifrån i traven.
Misery loves company
Sitter och lyssnar på Marit Bergmans nya skiva samtidigt som jag är ute på morgonhalvan av min numera dagliga manusredigeringsrunda. I think it’s a rainbow känns som ett mer sorgset album än 2004 års Baby dry your eye, trots att man skulle kunna inbilla sig att regnbågar är gladare än tårfyllda ögon. Och sorgsenheten i Marits låtar får mig att tänka på temat i mitt eget skrivande.
För det är konstigt att det jag skriver är så fyllt av ledsamheter. För även om jag i söndags skrev om mitt melankoliska tillstånd och även i går verkade ha en liten släng av det, så anser jag ju mig själv i grund och botten vara en ganska så uppåt kille. Men när jag sätter mig ner och försöker skapa någon sorts litteratur är det som att den där gladheten är som bortblåst och ersätts med död, tårar och brustna hjärtan till höger och vänster.
Jag menar inte att jag aldrig kan skriva glada saker. Delar av Dannyboy var ju rena slapsticken. Eller kanske inte slapstick för den delen, men rätt så humoristiska i alla fall. Men i grunden är det ju en rätt så sorglig bok om svikna förhoppningar, omogenhet, liv som ändas för tidigt och kärlek som blivit sur och förvandlats till något mycket otrevligare.
Och då har jag ändå inte ens börjat beskriva boken jag nu sitter och filar på. Om den förra var bitterljuv så är den här detsamma, minus det ljuva. Jag förstår inte varför det blir så här. Jag tror inte att någon under de 160 sidor jag skrivit hittills har varit glad en enda gång. Mina karaktärer har visserligen setts skratta då och då, men det har mest varit åt eländet de upplever. Visst, jag kan tänka mig att det är lite som med Dantes Den gudomliga komedin, folk läser helvetesdelen men som jag minns det behövde vi knappt ens kika i skärselds- och paradisdelarna på litteraturvetenskapen för det är så sjukligt tråkigt att läsa om människor som går runt och svävar på moln. Det är roligare när det gör ont.
Jag menar dock inte att skrämma bort någon. Just nu är jag fylld av optimism att det kan bli riktigt bra. De senaste kapitlen jag gått igenom har känts precis som jag önskat att de ska göra. Det må vara ledsamt, men det är bra sorg. Tycker jag just nu i alla fall.
PS. Man kanske inte bör dra alltför stora växlar på att jag nämner herr Alighieri i samma andetag som mitt eget skrivande. Det enda vi rent konkret har gemensamt är att vi båda kallades Dante av våra mammor när vi var små. DS.
Back to normal
Tänkte bara meddela att jag efter ett antal koppar kaffe, en bra intervju, hard work och ett rejält intagande av vardag börjar känna mig som en normal människa igen. Faktum är att jag till och med ser fram emot den rejäla manusredigeringsrunda jag tänkt mig i kväll. Om det nu bara kunde sluta blåsa så förbenat där ute också, så skulle världen vara helt perfekt.
Ja, vad gnäller jag för?
Eftersom jag själv var på gnällhumör i går kväll kunde jag inte låta bli att lockas av DN-rubriken ”Vad gnäller ni för?” i dag, en kulturdebattartikel skriven av Guardianskribenten Polly Toynbee som i princip går ut på att Sverige fortfarande är världens bästa land på alla sätt och vis och alla i världen vet det – utom vi själva – och vi borde vakna upp och vara glada för det samhälle vi har istället för att vara så missnöjda med allt hela tiden.
Jaha, så nu får man inte ens glädjas över att man känner sig usel ibland heller? Vad ska man ha för skoj då då? Polly Toynbee tituleras Sverigekännare i bylinen, men hon förstår uppenbarligen inte mitt behov av att få kravla omkring i dyn och känna mig låg, underlägsen och allmänt ovälmående? Nu ska jag känna mig glad, stolt och nöjd över allt vi har istället och gå omkring med ett lätt frikyrkligt leende på läpparna? Great. Thanks. Precis vad jag behövde.
Ja, jag lyssnar fortfarande på Stina Nordenstam när jag sitter här och textredigerar.
Hönan eller ägget
Hm, undrar om jag känner mig melankolisk eftersom jag lyssnat på Stina Nordenstam hela dagen, eller om jag har lyssnat på Stina Nordenstam hela dagen eftersom jag känner mig melankolisk.
Anyways, helgen har varit långt ifrån så produktiv som jag hade hoppats. Genomläsningen av manuset skulle bli klar – det gick så klart åt skogen. Jag skulle skriva ett inlägg om basilika – det har jag som ni ser heller inte gjort. Jag borde ha dammsugit också – ni får ta mig på mitt ord när jag säger att det heller inte skett. Och då har jag ändå haft en tredagarshelg. Och inte har jag tagit mig an den där bokutmaningen jag fick för ett par veckor sedan heller. Ibland är jag helt enkelt en usel människa.
Nåja, jag ska nog muntra upp mig med Wong Kar-Wais Happy together nu.
UPPDATERING: Jaha, nu slog jag ut en blomkruka över skrivbordet i köket också. Great.
En helt vanlig lördag
God damn it. Jag vill verkligen skriva något intelligent i bloggen i dag. Men det står helt jädra fucking still i skallen och jag blir bara mer och mer irriterad av att sitta framför skärmen och stirra.
Jag är trött. Har nyss sovit lite. Hängde i Sofo tidigare i dag. Fikade på Svart kaffe. Var på Beyond Retro, Tjallamalla, Stadsmissionen och kollade några minuter på loppisen som de bullat upp runt Nytorget. Jag köpte inte en endaste pryl nånstans, läste mest Rodeo och Nöjesguiden medan min vän shoppade. Jag cyklade till Söder. Lyssnade på Nelly i ipoden. Precis som alla andra tycker jag att All good things (come to an end) är bästa låten. Gud vad jag är förutsägbar.
Hur som helst, en trevlig förmiddag. Och nu måste jag försöka läsa klart Lena Anderssons Duck City, eftersom jag ska intervjua henne på måndag morgon. I kväll ska jag på födelsedagsfest. I morgon ska jag skriva ett inlägg om hur basilika och datorberoende hänger ihop.
Hm, undra om jag ska pinga det här inlägget hos intressant.se? Nä, tror jag hoppar det.
Storstadsproblem av den allvarligare sorten
Är det jag som fått en allvarlig tålamodsrubbning, eller är de nya kontantmaskinerna som installerats i alla 7-Eleven-butikers kassor något av det segaste den här staden skådat sedan ettans buss började trafikera Kungsgatan? Särskilt myntfunktionen? Det är väl okej att häcka vid kassan inne i butiken en vanlig vardag, men det känns som att stämningen på helgnätterna – när den fyllehungrande nattsuddarkön ringlar runt halva butiken och otåligt inväntar sin Hot Bite-fix – har sjunkit markant sen de där tingestarna gjorde sitt intåg för någon månad sedan. Och det var ju inte direkt som att 7-Eleven var ett trivsel-Mecka om nätterna förut heller, om man säger så.
Missförstå mig inte, syftet bakom dem är jättebra eftersom jag antar att rånrisken minskar, och med tanke på hur unga och lättrånade en del av kidsen som står i kassorna ser ut att vara så är väl varje säkerhetsförbättring av godo, men hade de inte kunnat köpa in den där typen av maskiner som de har i alla livsmedelsbutiker nu för tiden? Som rasslar ur sig mynten så fort att man knappt hinner säga nej tack när man får kvittot? Vad är det för fel på dem?