Tänkte bara meddela att jag efter ett antal koppar kaffe, en bra intervju, hard work och ett rejält intagande av vardag börjar känna mig som en normal människa igen. Faktum är att jag till och med ser fram emot den rejäla manusredigeringsrunda jag tänkt mig i kväll. Om det nu bara kunde sluta blåsa så förbenat där ute också, så skulle världen vara helt perfekt.
Ja, vad gnäller jag för?
Eftersom jag själv var på gnällhumör i går kväll kunde jag inte låta bli att lockas av DN-rubriken ”Vad gnäller ni för?” i dag, en kulturdebattartikel skriven av Guardianskribenten Polly Toynbee som i princip går ut på att Sverige fortfarande är världens bästa land på alla sätt och vis och alla i världen vet det – utom vi själva – och vi borde vakna upp och vara glada för det samhälle vi har istället för att vara så missnöjda med allt hela tiden.
Jaha, så nu får man inte ens glädjas över att man känner sig usel ibland heller? Vad ska man ha för skoj då då? Polly Toynbee tituleras Sverigekännare i bylinen, men hon förstår uppenbarligen inte mitt behov av att få kravla omkring i dyn och känna mig låg, underlägsen och allmänt ovälmående? Nu ska jag känna mig glad, stolt och nöjd över allt vi har istället och gå omkring med ett lätt frikyrkligt leende på läpparna? Great. Thanks. Precis vad jag behövde.
Ja, jag lyssnar fortfarande på Stina Nordenstam när jag sitter här och textredigerar.
Hönan eller ägget
Hm, undrar om jag känner mig melankolisk eftersom jag lyssnat på Stina Nordenstam hela dagen, eller om jag har lyssnat på Stina Nordenstam hela dagen eftersom jag känner mig melankolisk.
Anyways, helgen har varit långt ifrån så produktiv som jag hade hoppats. Genomläsningen av manuset skulle bli klar – det gick så klart åt skogen. Jag skulle skriva ett inlägg om basilika – det har jag som ni ser heller inte gjort. Jag borde ha dammsugit också – ni får ta mig på mitt ord när jag säger att det heller inte skett. Och då har jag ändå haft en tredagarshelg. Och inte har jag tagit mig an den där bokutmaningen jag fick för ett par veckor sedan heller. Ibland är jag helt enkelt en usel människa.
Nåja, jag ska nog muntra upp mig med Wong Kar-Wais Happy together nu.
UPPDATERING: Jaha, nu slog jag ut en blomkruka över skrivbordet i köket också. Great.
En helt vanlig lördag
God damn it. Jag vill verkligen skriva något intelligent i bloggen i dag. Men det står helt jädra fucking still i skallen och jag blir bara mer och mer irriterad av att sitta framför skärmen och stirra.
Jag är trött. Har nyss sovit lite. Hängde i Sofo tidigare i dag. Fikade på Svart kaffe. Var på Beyond Retro, Tjallamalla, Stadsmissionen och kollade några minuter på loppisen som de bullat upp runt Nytorget. Jag köpte inte en endaste pryl nånstans, läste mest Rodeo och Nöjesguiden medan min vän shoppade. Jag cyklade till Söder. Lyssnade på Nelly i ipoden. Precis som alla andra tycker jag att All good things (come to an end) är bästa låten. Gud vad jag är förutsägbar.
Hur som helst, en trevlig förmiddag. Och nu måste jag försöka läsa klart Lena Anderssons Duck City, eftersom jag ska intervjua henne på måndag morgon. I kväll ska jag på födelsedagsfest. I morgon ska jag skriva ett inlägg om hur basilika och datorberoende hänger ihop.
Hm, undra om jag ska pinga det här inlägget hos intressant.se? Nä, tror jag hoppar det.
Storstadsproblem av den allvarligare sorten
Är det jag som fått en allvarlig tålamodsrubbning, eller är de nya kontantmaskinerna som installerats i alla 7-Eleven-butikers kassor något av det segaste den här staden skådat sedan ettans buss började trafikera Kungsgatan? Särskilt myntfunktionen? Det är väl okej att häcka vid kassan inne i butiken en vanlig vardag, men det känns som att stämningen på helgnätterna – när den fyllehungrande nattsuddarkön ringlar runt halva butiken och otåligt inväntar sin Hot Bite-fix – har sjunkit markant sen de där tingestarna gjorde sitt intåg för någon månad sedan. Och det var ju inte direkt som att 7-Eleven var ett trivsel-Mecka om nätterna förut heller, om man säger så.
Missförstå mig inte, syftet bakom dem är jättebra eftersom jag antar att rånrisken minskar, och med tanke på hur unga och lättrånade en del av kidsen som står i kassorna ser ut att vara så är väl varje säkerhetsförbättring av godo, men hade de inte kunnat köpa in den där typen av maskiner som de har i alla livsmedelsbutiker nu för tiden? Som rasslar ur sig mynten så fort att man knappt hinner säga nej tack när man får kvittot? Vad är det för fel på dem?
Klarspråk
Läste just dagens tv-krönika i DN. Ibland vill man faktiskt bara ge Johan Croneman en stor kram:
”I TV4:s populära mobbningsprogram ’Idol’ låtsas man att man talar klarspråk (en del, inte så få faktiskt, hävdar att eftersom så många tittar måste det också ha ett värde – mycket folk på partidagarna i Nürnberg också, eller hur?).”
Jag skrattade inte så att jag grät när jag läste det, men jag fick allt en varm tår i ögonvrån. Hela krönikan går att läsa här.
Du sköna nya värld
I dag börjar en ny era i mitt liv, ett nytt kapitel ska skrivas. I dag är det den första september, min bok är färdig precis som jag lovade när jag startade den här bloggen i slutet av maj. Yes box sir, så är det. Det är en ny och skön värld som mornat mig denna första höstdag.
Men det är ju så klart bara dikt och förbannad lögn. Det enda nya i mitt liv i dag är att mitt fyramånaders SL-kort för sommarsäsongen inte gäller längre, plus att jag ska bli en Friskis och Svettis-människa. I övrigt är allt som vanligt. Jag har en ofärdig bok i min dator. Jag misslyckades. Målet jag hade satt upp gick fullständigt åt skogen. Jag är i sanning en dålig människa.
Men det är väl bara att bryta ihop och komma igen, som min pappa brukar säga, tror jag i alla fall. Anyways, vad jag menar är att jag inte tänker lägga mig ner och dö på grund av det här totala misslyckandet. Jag är ju för sjutton till och med ledig från jobbet i dag, och ändå är jag uppe så här tidigt och har skrivit det här! Dagen ska självklart användas åt romanen. Helgen likaså. Varenda ledig minut framöver. Ofta i alla fall.
Så här är läget: när sommaren startade hade jag lite drygt 100 romansidor. Nu har jag runt 160. Varför lyckades jag då inte med det jag hade föresatt mig, jag trodde ju att själva textmassan skulle kunna vara klar till i dag? Well, tja, jag tror att det till åtminstone viss del beror på att jag gått tillbaka och petat i det jag redan skrivit så mycket, jag får inget riktigt grepp om männen i boken och har gjort om deras kapitel flera gånger.
För att ge historien det slut den förtjänar tror jag att jag behöver någonstans runt 230-240 romansidor, det vill säga ungefär samma sidomfång som Dannyboy & kärleken hade (den här innehåller dock en ansenlig mängd större textmassa, den är inte dialogdriven på samma sätt och därmed är de korta utgångarna färre). Vad ska vi gissa på då? Julen? Kan det vara klart då? Ja, klart det kan!
Eller låt oss säga så här: boken utspelar sig mellan början av december 2006 och trettonhelgen 2007. Jag lovar och svär att verklighetens tideräkning inte ska passera fiktionen innan jag satt punkt.
Förlaget ska dock få läsa det jag har – snart. Men först ska det skickas på vänremiss, troligen redan i helgen. Jag bävar.
CAPS-lock must die
Som den lille datornörd jag längst inne i hjärtat nog alltid kommer att vara, kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt roligt att någon startat en fullskalig kampanj för avskaffandet av tangenten CAPS-lock.
Jag och väskorna (2)
Det är kört. Det blir jag och nattmarorna för evigt. För det gick så klart rakt åt pipsvängen med den där löjliga be.ez LEvertigo Street-väskan. Jag fattar inte varför det ska vara så otroligt svårt att göra stilrena, enkla och funktionella prylar. Jag blir lika förvånad varenda gång jag upptäcker det.
Utvändigt tyckte jag som sagt att den här väskan var fin. Jag trodde på den, den skulle bli min räddning, med den vid min sida skulle jag få förnyad energi att skriva på bokjäveln och det skulle inte finnas ett enda problem i hela världen, det skulle vara jag och boken och väskan för evigt, promenerandes inte hand i hand men rem mot axel vilket inte heller är att förakta.
Men som vanligt när det gäller relationer så måste man ju efter den ögonblickliga förälskelsen börja ta sig an innanmätet också ifall det ska bli något att satsa på i längden. Och det var här det gick käpprätt åt skogen redan från början. För inte nog med att be.ez var neonblå på insidan, den var fylld med ungefär tio små fack, håligheter, hemliga gömmor och spännband som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig vad de var till för. Jag vill inte ha det här jäkla krafset, jag vill ha ett par funktionella, bra små fack där jag kanske kan stoppa ipoden, en bok och ett anteckningshäfte och en mössa när det börjar blåsa snålt framåt hösten, men that’s it. Nu stod jag istället med en väska som storleksmässigt var åtminstone en decimeter högre än min nuvarande, och ändå rymde mindre eftersom den var så plottrig och frånstötande och allmänt vedervärdig. Och då har jag inte ens hunnit nämna att kardborrbandet som höll fast locket var format som bokstaven e. Vad tror de egentligen, att jag är femton år gammal? Nä usch.
Så jag håller mig till min kära Manhattan, som jag närt och fixat och donat vid min barm så länge (min är dock helsvart och inte röd som på bilden). Jag får väl ta med den till sängs i kväll, kanske håller det marorna på avstånd.
Vi ska aldrig skiljas igen. Åtminstone inte förrän jag hittar något snyggare.
Jag och väskorna (1)
Ofta när jag känner att det går trögt i mitt skrivande känner jag att det beror på bristande yttre attribut. I vintras när jag var tjänstledig i tre månader för att skriva på romanen (och kom ungefär halvvägs) gick jag omkring i flera veckor och hakade upp mig på att jag inte hade en bra datorväska att frakta min Powerbook i när jag skulle promenera till olika fik och skriva. Det blev en hang up som till sist mer eller mindre paralyserade mig och gjorde det omöjligt att fortsätta innan jag hittat den perfekta väskan.
Efter fruktlöst sökande i varenda jädra datorbutik av rang i stan hittade jag till sist en svart Manhattanväska på ETC på Odengatan som passade min tolvtummare perfekt storleksmässigt. För att förbättra hållfastheten vid en eventuell krasch – det är ju egentligen ingen datorväska – köpte jag sittunderlag på Clas Ohlson som jag klippte och limmade fast i botten och ryggen av väskan (på insidan så klart – appearance is everything). Jag var nöjd, besten var matad, demonerna blidkade och jag kunde skriva. Ett tag i alla fall.
Nu vaknar jag återigen kallsvettig om natten. Väskmaran är tillbaka, och detta trots att jag oftast sitter hemma och plitar och mest flyttar datorn mellan köket och vardagsrummet. Jag måste ha en ny väska.
Och faktum är att jag hittat en kandidat jag gillar. Den har visserligen det otroligt bajsnödiga namnet be.ez LEvertigo Street, men det är väl inget jag behöver skylta med om jag köper den. För något måste göras, annars blir det ingen bok, inget författarskap, ingen plats i den framtida litteraturkanonen. Allt hänger på om be.ez faller mig på läppen. Eller hänger mig om ryggen. Eller whatever.
Breaking up is hard to do
Vi har gjort slut. I två år höll det, visserligen med ett lätt bristande intresse för att hålla relationen levande emellanåt, men ändå. Två år. En lång tid.
Men när jag klev av trappmaskinen i går kväll, svettigare än vad jag kan minnas att jag blivit på mycket länge eftersom jag ville ta ut mig lite extra den sista gången, så var det faktiskt en känsla av lättnad som genomfor kroppen.
För drygt 6 000 kronor om året är inte ett Satsmedlemskap värt, även om jag tyckt att den söta tjejen bakom disken lett mer och mer mot mig varje gång jag dykt upp de senaste månaderna. Kanske anade hon vartåt det barkade hän, kanske var hennes uppmuntrande blick och allt mer uppsluppna Nämen hej på dig! bara ett sätt att hålla mig kvar.
No such luck. På fredag går jag därför och köper ett Friskis och Svettis-kort till en tredjedel av Satspriset. Och jag är i gott sällskap.
Jag och kvinnorna – en uppdatering
Jag har ju sedan några veckor tillbaka ett pågående projekt att fixa till jämställdheten i mitt läsande, efter att ha upptäckt att min bokhylla var förödande snedvriden. Hittills funkar det rätt bra, läste ut Åsa Larssons Svart stig häromdagen, har precis börjat med Juli Zehs Leklust och har nu fått Lena Anderssons Duck City i min hand, ska intervjua henne nästa vecka inför att boken släpps 7 september. Så jag antar att läsandet av Zeh får anstå ett tag.
För övrigt skulle jag vilja hävda att Åsa Larsson står i särklass bland de svenska deckarförfattarna. Hennes sätt att skriva är väsensskilt från kollegernas, hon har ett språk som inte passar in i kriminalgenren och dessutom har hon mage att skriva berättelser som … ja helt enkelt egentligen inte borde klassas som deckare men ändå gör det eftersom alla de yttre attributen finns där. Missförstå mig inte, jag är överlag en deckarjunkie (åtminstone i perioder) och jag försöker läsa de flesta av svenskarna, men sällan har jag njutit så som när jag läst Larssons hittills tre (av tänkta sex) böcker om juristen Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella. Och Svart stig utgör inget undantag, tvärtom – jag skulle nog vilja hävda att det är den främsta hittills.
Så mitt råd är – läs. Mitt exemplar kan ni dock inte få låna för det skickade jag till mamma med posten i går.