I år fyller Katapultpriset 15. Och då ska de anordna kalas och har därför bjudit in varenda människa som debuterat inom prosa och lyrik mellan åren 1999-2005 till ett kalas den 12 november på Kägelbanan. Jag fick en inbjudan på posten i går, och det låter väl som ett trevligt initiativ, jag var på senaste Katapultprisutdelningen har jag för mig, mina minnesbilder är: läsesalongen på Kulturhuset, två prisade lyriker som stod på en liten scen och läste väldigt länge, vi drack vin, Mirja Unge var där och stod lite vid sidan av och var väldigt vacker och jag gick och kikade om min bok stod i hyllorna eller var utlånad men jag minns inte om jag hittade den.
Nåväl. Poängen är att de vill att man ska ta med sig en mening till festen. Eller rättare sagt – de vill att man ska ta med sig ett exemplar av sin roman och välja ut en mening som ska användas i en stafettuppläsning.
Och det låter ju som en idé som är roligare i teorin än i praktiken. För jag kan ju se framför mig hur sju års författare med olika grader av pretentioner försöker slå knut på sig själva i jakten efter den där fantastiska meningen som ska överglänsa alla de andras och samtidigt säga något unikt om just deras fantastiska bok. Blir det njutbart att lyssna på? Hardly. Kan det bli skojigt? Mmnja, tillåt mig tvivla lite.
Men självklart vill ju inte jag vara sämre än någon annan, så jag kommer ju också att sitta och bläddra, kanske till och med läsa boken igen och fundera mig blå efter en bra mening. Den där som gör mig unik. Visar hur otroligt intressant jag är. Cool. Tuff. Väldigt speciell.
Men vilken är det då? Tips mottages tacksamt.