En kvart med minnet

Det förflutna finns även i Stockholm. Det är inte bara den absoluta dåtiden som sätter tanken i rullning. I går kväll vandrade jag från Scheelegatan upp mot Barnhusbron och över till Vasastan och minnet från tider som flytt ackompanjerade mig tillsammans med tonerna av Säkert, Studio och Karin Ström. För Studio-låtarna är ju så förbaskat långa så den kvartslånga promenaden till Odenplan bara behövde tre spår från spellistan.

Fast även om den direkta minnesbilden var från alla promenader jag gjort över den där bron från tiden då jobbet låg på Kungsholmstorg så slank så klart även Uppsala in. Jag kommer ju sällan undan det hur jag än försöker. Och om jag verkligen försöker så finns trådar till det mesta i mitt liv i alla situationer, det behövs knappast några sex Kevin Bacon-steg för att jag ska nå till minnets dunkla vrår, tre steg så har jag nått det mesta, det handlar bara om associationsförmåga och fantasi och den varan har jag alltför mycket av ibland, även om jag som bekant helst rotar i min egen bakgård såväl i roman- som bloggform.

Jag vill inte säga något speciellt med det här. Mer än att det var trevligt att dricka vin på Vinoteket och att äta på Mamas & Tapas. Och att vandra i en kvart med minnen från tider som flytt.

Nu ska jag åka och träffa Måns Zelmerlöw utanför en frisörsalong. Melodifestival here we go again.

Hur nära får någon gå?

Jag undrar hur pass nära jag bör skriva romanen. Hur nära mig själv.

Min förra roman var ju en helt fiktiv historia i dess huvudberättelse (dygnet i Stockholm), men eftersom huvudpersonen i stort hade lånat min egen livshistoria och en del av de episoder och platser som utspelade sig i det förgångna (Sandviken och Uppsala) också låg nära verkligheten så var och är det många som tror att det är en någorlunda sann historia. Det störde mig inte då. Det stör mig fortfarande inte. Men kanske stör det andra?

Den här gången känns det som att jag håller på och vänder på steken. Huvudpersonens bakgrund är fortfarande rätt luddig men berättelsens nutid nuddar vid flera tillfällen min egen rätt hårt. Inte så att jag lämnar ut personer i min närhet, det har jag ingen lust att göra vare sig i roman- eller bloggform så länge det inte rör sig om såna här harmlösa grejer, men det känns som att läsaren återigen, fast av andra skäl, kan förledas att tro att det här är jag. Det stör inte mig, även om det känns lite mer obehagligt den här gången eftersom smärtan och blottläggelsen känns djupare än i Dannyboy, som trots de mörka svek- och självmordsteman som är bokens grund hade en rätt ljus ton. Men åter – stör det andra?

Det sägs ju att en debutroman får vara och kanske till och med oftast är en produkt av författarens egen värld – man skriver om det man känner till och som ligger en närmast. Men för att bli en riktig författare så ska man sedan gå vidare, lämna sin egen bakgård och dikta fritt. Och det är klart att jag diktar fritt, men jag vill ju rota i min egen hjärna. Jag vill ju att det ska ligga nära. Jag gillar – men förfäras väl samtidigt av – tanken att läsaren tror att det här är jag. Min verklighet. Mitt liv. Men vill någon annan läsa det?

Argh. Ständigt dessa tvivel.

Dagens…

…skrivna nyckelmeningar: Det har inte alltid varit så här. Det har inte ens alltid varit så här när det är så här.

…bästa inköp: En svart 30 gb iPod. Jag hade tänkt vänta tills Apple fått rumpan ur och släppt en iPod i iPhoneutförande, alltså utan telefon men med bredbildsskärm och riktig hårddisk, men jag orkade inte vänta längre, mp3-funktionen i min K800i gjorde mig vansinnig och min nano är bortom all räddning.

Prisregn över Sara och Gunnar!

Shit pommes frites, Sara Stridsberg fick Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten! Vilken grej, någon som jag känner som får Nordens näst finaste bokpris (ja, man lär väl ändå klassa Nobelpriset högre…). Och i slutet av förra veckan fick ju Gunnar Ardelius priset Slangbellan för Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Stort grattis till er båda!

Hm, det här måste firas med eget skrivande. Ska jag få några priser själv får jag väl se till att producera något också.

Det gamla och det nya och det däremellan

Man vet att man är hemma när man väcks av att huset skakas för att det borras någonstans. Men eftersom det skedde först 08.00 prick (jag gissar att det är det nya bygget i huset som nu börjat väsnas, hoppas de håller sig till kristliga tider) och jag tokkraschade i säng vid halv elva i går och min vana otrogen mig veterligen inte vaknat till en enda gång under natten, så känner jag mig om inte utsövd så i alla fall inte sjukligt trött utan rätt okej. Och det är ju en bra början.

Början på det nya är för övrigt ännu schlagertext som jag inte hann skriva i helgen och som ska ut i dag och handla om generationsväxlingen inom Melodifestivalen. Bandspelaren är laddad med pratminus från Christer Björkman och Bert Karlsson som bara väntar på att få komma ut i det fria. Men framåt lunch när det är klart – damdadam – då ska jag satan i gatan skriva på romanen för jag är ju ändå ledig både i dag och i morgon. Jag en del grejer inom mig som legat och grott ett tag som nu måste få komma på pränt. Ibland är det verkliga livet ypperligt som grogrund för fiktion.

——

Uppdatering: Här finns resultatet av dagens två arbetsmödor.

Att komma hem ska vara en promenad

I Dannyboy & kärleken beskrivs en hemgång.

Eller nej, rättelse, i Dannyboy berättas om hur en hemgång kan vara när den är som bäst. När det är vår i luften och solen just har stigit upp och man promenerar från en efterfest eller från ett oväntat nattligt möte och lugnet ligger över själen och dagen gryr och det finns hopp om att framtiden, eller åtminstone nutiden, ska te sig ljus och världen är vacker och det finns en mening eller två med tillvaron.

Nu var visserligen inte morgonens hempromenad riktigt en sådan eftersom det knappt är mars och klockan var lite för sen och vädret för kyligt och staden var Nyköping vilken aldrig kommer att betyda något för mig men i övrigt hade stunden potential. Solen sken, fåglarna kvittrade och dagen hade grytt och efterfesten blev ack så sen och sömnen åh så ickeexisterande och det var väl fyra timmar sedan nu men ändå har inte ögonen slutits mer än för att blinka för jag måste ju jobba också. Jag väntar på att min kollega ska vakna upp, äta frukost och komma och hämta mig på mitt hotell och jag drömmer om Stockholm och jag drömmer om Uppsala för det är där Dannyboy drömmer om sin hempromenad. Det gör jag också i dåtiden men jag lever ju främst i nuet och därför minns jag även ett par liknande promenader när dagen gryr i Stockholm som ju ändå är min hemstad nu, något väl mitt älskade Uppsala aldrig åter lär bli.

Eller nej, rättelse, Dannyboy drömmer om sin hempromenad när han sitter och tittar ut över Stockholms ström men det är Uppsala han ser och när jag själv minns så är det just den morgon som beskrivs i romanen jag ser framför mig. Jag tror det var i maj 1997 och livet var annorlunda då.

Schlagerturnén är över och oj vad vi dansade i natt. Endast hemfärden återstår. Kanske kan tillvaron återfå något av sin balans.

Ja tack.

PS. Jag vet att jag skrivit tidigare i bloggen att det aldrig står i Dannyboy att huvudpersonen heter just det. Men hey, jag är som sagt lite trött och orkar helt enkelt inte skriva runt det. DS.

Duracellkaninen och jag

Ännu en förmiddag efter en lång natt och utanför mitt rum springer hotellägarens barn omkring och leker krig. Svårt att få någon quality beauty sleep då.

Det börjar kännas bra att det bara är en kväll kvar av den här turnén. Okej att det är finalvecka med start på onsdag och den lär väl bli minst lika hektisk, men den är ju åtminstone på hemmaplan vilket gör att det kanske känns lite mindre … galet.

Anyways, eftermiddagen ska ägnas åt rekreation av kropp och själ. Jag ska kolla på veckans Lost, få massage på artisthotellet klockan två och läsa. Vi åker väl ut till arenan vid halv sju innan det smäller klockan åtta och jobbadrenalinet pumpar på. Jag tror det kan bli en riktigt bra och spännande tävling, trots att Andra chansen ståtar med ett lite skamfilat rykte från tidigare år. Genrepet var väldigt rappt och tajt och Kristian Luuk gick loss som en Duracellkanin under hela sändningen.

En bra sak det här schlageriet fört med sig är dock att jag känner ett rejält sug efter att skriva, något som ju inte direkt brukar vara något allmäntillstånd för mig. För de senaste veckorna har, vilket väl överraskar få, inte inneburit särskilt många skönlitterära rader ur mina flinka fingrar.

Och nu – dusch och mat.

Myspace, Luuk och jag

Det är lika bra att jag börjar med det på en gång innan jag glömmer det: Jag har nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser och enligt min kompis Be som västvärldens kanske sista människa, joinat Myspace. Mitt krypin där är kanske inte så där jätteimponerande till omfång ännu, men lite mer ska det nog bli vad det lider. Check it out.

luukochjag.jpgJobbdagen avklarad, har till och med hunnit ta en lur på en knapp timme. Har skrivit en nu smäller det-artikel som tidningarna väl ska tapetsera sidorna med i morgon, samt gjort veckans pliktrapportering från Luuks presskonferens, vilket kan ses på bilden. Nu ska jag duscha i toaletten och snabbt fundera ut hur jag ska arrangera kvällens klädsel för att upprätthålla statusen som schlagerpresskårens mest välklädde manlige journalist (kvinnoklassen vinns så klart av min kollega Therese, som för övrigt är en av mina ynka fem Myspace-vänner än så länge). Därefter middag och genrep och who knows.

Om avsaknaden av sömn och ett bra badrum

badrum.jpgAlltså, det här med att inte kunna sova börjar gå mig på nerverna. Okej att jag kom i säng först vid tre efter gårdagskvällens invigningsfest, men det är ändå sex timmar sedan och det finns därför ingen anledning till att jag bara sovit … tja, två timmar? Det är fan inte bra. Argh. Oh well, jag ska ha en text klar före lunch så det finns väl ingen anledning att ligga här och kvida över rödspruckna ögon och molande huvud. Men det känns lite orättvist när jag knappt ens drack någon alkohol i går, eller ja inte så mycket i alla fall, och när jag inte ens följde med på den sista efterfesten som jag anar att Per Sinding Larsen till sist lyckades uppvigla till i hotellobbyn på Clarion efter mycket om och men. Han tyckte för övrigt att det var väldigt skojigt att TT, från att ha inlett schlagercirkusen med att åka förstaklass på tåget samt bo på lyxhotellet i Jönköping (vilket SVT inte gjorde), avslutar schlagerresan genom Sverige med att sova (nåja) på ett kyffe där man bokstavligen går på toaletten i duschen. Mm, jag tycker också att det är jätteroligt. På bilden ses jag för övrigt hälla upp ett glas vatten ur mitt sinnrika handfat. Det här med schlager är sannerligen glammigt.

——

Och bara så att ni vet – jag har inte tappat fotfästet, mitt liv är inte Melodifestival, inte förutom de här dagarna i alla fall. För att bevisa att jag inte helt glömt litteraturkopplingen så länkar jag till min artikel om Jonas Karlssons författardebut som jag skrev tidigare i veckan och som las ut i går. Förkortad version i Svenskan, the full monty i Piteå-Tidningen.

Men efter nästa helg, efter Globenfinalen alltså, lovar jag att bara skriva en hel hög med minnesjunkieinlägg och skrivrelaterade poster i en hel vecka.

——

Var nere och åt frukost. Brödrosten brann upp under min korta sejour där nere. Det här är som att bo på Fawlty Towers. Och så hade Sörmlands Nyheter skrivit en artikel om hur många journalister som är på plats i Nyköping i helgen. Det står att TT har två fotografer och sju reportrar på plats. Say what?!

Ännu en stad som de andra (2)

Ännu en arbetsdag i schlagerns tecken. Jag har skrivit en artikel om Magnus Uggla och gjort kortisar på Nanne Grönvall, Uno & Irma och Jimmy Jansson. Jessica Andersson och Sonja Aldén gjorde jag i går. Jag orkar inte länka till alla grejerna, men de går att hitta på Svenskans schlagersajt.

Nyköping fortsätter att vara … så där. Inget fel på arenan, men att det är ett division ett-lag i hockey som håller till här och inte ett elitserielag som i de tidigare tävlingarna är rätt uppenbart. Fast vakterna är trevligare, pluspoäng för det.

Dagens egotripp hittills: Efter att jag intervjuat Uno & Irma på presskonferensen vände sig skivbolagstjejen mot Irma och sa vad fin han var i den röda slipsen. Irma svarade ja visst var han. Aaah.

Nu tillbaka till hotellet som gud glömde och vila inför invigningsfesten.

Ännu en stad som de andra

Mitt hotellrum är fortfarande inte större än en skolåda och min toalett är modell Stockholmsdusch, det vill säga en sorts duschkabin med en toa inbyggd i. När jag ska ha vatten i handfatet kommer det ur duschstrålen, dock är anordningen så smidigt fixad att hälften av vattnet missar sitt mål och hamnar på golvet direkt, och den andra halvan efter någon sekund, för eftersom det går att skjuta handfatet åt sidan för att ge plats åt duschen finns ingen fast avrinning, om jag gör mig förstådd. Med andra ord gäller det att se sig för var man ställer fötterna när man borstar tänderna.

Nyköping är grått, och staden har väl inte direkt visat någon festivalyra av rang än så länge, den inofficiella invigningsfesten i går kväll var rätt sömnig, får väl se om den riktiga i Stadshuset i kväll blir bättre. Om en timme drar vi ut till arenan för artistpresskonferens. Magnus Uggla är dagens huvudnummer. På gågatan har Guinness Rekordbok en massa underliga rekordjippon för sig, i dag ska det slås världsrekord i att ligga sked och äta pizza om jag är korrekt informerad. Särskilt skedliggningen ska bli roligt att se i den här snömodden.

Och just ja – ordningen är återställd på Adlibris, min bok finns åter i lager. Varför den fortsätter kosta 30 kronor men saknar reastämpel förstår jag dock inte riktigt. Men billigt är det.