Daniel Åberg

Peter står och hoppar och kräver att vi ska ut på äventyr, och vem är jag att neka det. Men jag är framme i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg, det är solsken och varmt, redan på planet sprang jag på en gammal Uppsalakompis och det ser ut att kunna bli en alldeles utmärkt helg. Nu ska vi tydligen till Kastanien Allee för dagens tredje öl.

Bis später.

Alltså, är det någon som förstår det här med Schengen?

Sitter på Arlanda, väntar på att få gå ombord på planet mot Berlin. Under min korta promenad från Arlanda Express till gate 65, där jag nu befinner mig, har jag hittills behövt visa mitt pass två gånger, dels när jag checkade in mitt bagage och dels vid säkerhetskontrollen. Var det inte meningen att man skulle slippa passet vid resor inom EU?

För övrigt blev den kaviartub jag köpt med till Tyskland till en av Gunnars vänner just terroristklassad. Jag hade dumt nog placerat den i handbagaget, eftersom jag var lite osugen på kaviarläckage bland mina underkläder. Den här vätskan måste jag beslagta, sa säkerhetskontrollanten och slängde den potentiella bomben i en vanlig papperskorg.

Så nu sitter jag här med en nyinköpt kaviartub, inköpt i en butik sisådär sju meter från nyss nämnda soptunna, men inhandlad innanför säkerhetskontrollen, vilket tydligen är helt i sin ordning. Tack för det, 11 september.

Vi ses i Berlin.

När det är dags att avbilda något som snart ska bli lagligt – who you gonna call? – jo Daniel!

För vem får sedan i går kväll – och fortfarande nu på morgonen – på Aftonbladets etta illustrera den nedladdande svensken till en artikel med Pirate Bay-koppling, om inte undertecknad? Det var inget jag bad om, men vad fasiken, som den linslus jag är kan jag inte göra annat än tacka och ta emot.

Den där bilden brukar poppa upp ibland i olika sammanhang. Den togs till ett test av minidiscspelare som TT Spektras featureavdelning hade gjort, där jag agerade modell. I enlighet med vårt avtal med Scanpix, eller Pressens Bild som de hette då, hamnade den (tillsammans med några andra men det är nästan alltid den här som används) snart i deras arkiv och blev allmängods för den svenska pressen. Självklart står det ingenstans att det är jag på bilden, den agerar genrebild med bildtexten en man med hörlurar lyssnar på musik i en MD-spelare. Den har fått symbolisera allt möjligt genom åren, men främst nedladdning tror jag. Konstigast var nog när den i Arbetarbladet, tidningen jag vuxit upp med och en gång vunnit en novelltävling i, fick symbolisera en TT-notis om en MTV-gala. Det underliga var att jag hade skrivit den anonyma notisen, och när Arbetarbladet fick för sig att bildsätta den, letade de i Pressens Bilds arkiv och hittade en anonym bild på mig som de kopplade ihop den med. Medievärlden är liten ibland.

Vem roboten till höger i bild är vet jag dock inte, i trädgården bakom Pressens Hus på Kungsholmen där bilden togs för snart fyra år sedan var han inte med. Vad tänker Aftonbladet att den ska symbolisera? Nedladdning? Internet? Pirate Bay? Frågan lär förbli obesvarad, men snart kan även Herr Robot bli laglig, den saken är klar.

Många journalister skyr att ställa upp på såna här grejer som pesten, man har som sagt ingen kontroll över var de dyker upp. En av mina kollegor medverkade en gång som modell för en artikel om farorna med att köra bil när man är trött, han sitter helt enkelt och sover framför ratten på bilden. Den dyker ibland upp för att bildsätta artiklar om promillegränser och alkolås i bilar – han ser nämligen stupfull ut på bilden, en fyllo som somnat bakom ratten. Vi skrattar rått varenda gång.

Vi har ju fått stegräknare på jobbet genom någon sorts tävling som Korpen arrangerar. Vi är alla besatta, jämför statistik, mobbar varandra när någon gått för lite, lider av ständigt dåligt samvete och hetsar varandra till nya skavsår. Masspsykosen har pågått i två veckor och ska fortsätta i två till.

Nu har min börjat gå i otakt. Endera det eller så tar jag plötsligt steg på 1,3 meter när jag promenerar till jobbet, eller så har avståndet plötsligt krympt. Och Google Earth lovar att promenaden jag just avslutade var åtta kilometer, stegräknaren säger 6,3.

Livet känns plötsligt rätt futtigt.

Vi hamnade på The Tough Alliances väckelsemöte på Södra bar i går. Det är svårt att kalla ett tjugo minuters disko på en scen ytligt förklädd till konsert, där fanatiska fans med Hitlerliknande dyrkan i blicken faller på knä inför sina mästare, något annat.

Att likna kulten kring TTA för Hitlerdyrkan är så klart ögonstickande, det rör ju sig ändå bara om två slynglar från Göteborg som gör elektropop. Men den fysiska personkulten som den nästan helt manliga publiken framme vid scenkanten bedriver, det homoerotiska lyster som skiner i fanskarans ögon när Eric Berglund med pumpade muskler och överlägset stenansikte försöker provocera undersåtarna runt honom stående på scenkanten blickandes ut över sitt hov men trots det bara får hundraprocentig kärlek tillbaka, jag hittar inget bättre ord. Det brinner något i beundrarnas blick, något som oundvikligen drar tanken till 30-talets Tyskland och ”Viljans triumf” och det är i sanning underligt att se. Likt all villkorslös dyrkan är det svårt att förstå vari lockelsen består, jag bara registrerar, kittlas av den hämningslösa kärleken som visas när han lyfts upp på deras armar och som med rökmaskinens och stroboskopljusets hjälp för några ögonblick skapar en närmast religiöst vacker bild, där Berglund likt en döende Kristus bärs fram på scenen och någon sträcker en elgitarr mot honom – självklart inte ipluggad i något som skulle kunna ge ljud – och han tar den i en symbolisk, blaséartad eller fullständigt fyllewasted gest, håller den lite lealöst i sina händer och försöker mima med till musiken i några sekunder men det gör ingen skillnad om hans mun är tyst, killarna under avgudar honom ändå och längre bak sträcks ett hav av mobiltelefoner upp, alla vill ta kort på en av de märkligaste syner jag någonsin sett.

Jag undrar om jag skulle ha stått där under honom, på scenen som snart ska gå sönder under den fanatiska massans tyngd, och hjälpt till att lyfta fram honom likt Messias om jag varit tjugo år gammal. Jag vet inte, mitt sinne är så skadat av att vara vuxet att jag inte riktigt kan bestämma mig. Jag söker i minnet efter om jag betett mig liknande någon gång, om jag dyrkat så besinningslöst, om jag älskat så förbehållslöst, om jag varit så desperat lycklig men lyckas inte riktigt hitta svaret.

Efter konserten ser jag en bekant med Göteborgsursprung, vi pratar lite och hon säger jag kunde inte hålla mig från att gråta en skvätt på slutet. På något sätt känner jag avund när jag hör det.

Jag är ju rätt duktig på att dissa DN På stan. Dels tycker jag ju fortfarande att det är löjligt att en fredagsbilaga kommer ut på torsdagar, och när det dessutom som i dag sker redan på onsdagen på grund av Kristi Himmelfärds i morgon, och man vet hur det går till med pressläggningar och dylikt och därmed inser att det mesta i tidningen är skrivet senast i måndags vilket medför att den känns lite … ohelgig, så känns det ju knappast bättre, men vad fasiken – kreddas den som kreddas bör: dagens nummers huvudtext om Stockholms trafikljussystem var så fantastiskt nördigt underbar att infrastrukturgeeken inom mig nästan dog av förtjusning. Jag kommer att gå och klappa händerna framför varenda tryckknappslåda jag ser i dag. Och hur får man tag på en sån där dagismojäng som ger förlängd tid vid övergångsställen? Kanske kan jag muta någon ur personalen på dagiset nere på innergården, de brukar ju alltid slänga långa trånande blickar efter mig när jag går förbi. Eller tror de att jag är en ful gubbe och bevakar bara varje steg jag tar, är det det jag misstar för åtrå, jag blir aldrig riktigt klok på vilket det är. Men nej, oroa er inte, jag är ingen ful gubbe, jag vill bara ha extralång grön gubbe.

Gud, ibland borde jag verkligen skriva kortare meningar. Men infrastruktur gör mig galen.

——

Jag hade för övrigt sjukt bra gröna vågen-flyt med gröngubbarna under hela promenaden till jobbet i dag, och då gick jag ändå längs Vasagatan. Det lönar sig att skriva snällt.

Chiliplantorna mår fortfarande bra trots att jag inte flyttat över dem till större krukor än, tackar som frågar. Judith Hermanns ”Sommarhus, senare” är inköpt och påbörjad. Såg ”Sunshine” och slutligen ”De andras liv” i går kväll, ska jag till helgen bli berlinare för några dagar måste jag ta tag i min tyska bildning. Jag vet att öl betyder bensin, kan vara bra att komma ihåg. Borde försöka se ”Goodbye Lenin” före helgen också, vet inte varför jag inte såg den när det begav sig och det går att fundera över varför jag bara vill se filmerna som grottar i Östberlin, men det är något djupt fascinerande med den delade staden, jag förstår inte varför jag inte ägnat den större tankeverksamhet tidigare. Nu tänker jag på den ständigt, från morgonklockans ringning till kvällningens insomning, ich bin ein Berliner från morgon till kväll.

Fast nej, ”Sunshine” hade inte särskilt mycket med Tyskland att göra och jag förstår inte varför en så vacker film om mänsklighetens gräns var tvungen att go bananas de sista tjugo minutrarna och förvandlas till en dålig ”Alien”-kopia.

Nåväl. Det är en ny vecka med oh joy bara tre arbetsdagar och jag tänker satan i gatan skriva åtminstone i 40 minuter före jobbet i dag. Men först ska jag koka gröt.

Via Isobel hittade jag ett boktest att slå ihjäl lite tid med innan jag rusar ut i världen. Med hjälp av sex frågor vet jag nu att jag som bok är ”Watership down”, eller ”Den långa flykten” som vi väl brukar kalla den på svenska. Jag har ärligt talat inte läst den, men lustigt nog så pratade Morgan om den förra helgen när vi promenerade i Hagaparken, om jag minns rätt. Och eftersom jag brukar kalla mig minnesjunkie så gör jag väl troligen det.

Dessutom har jag via testet fått bekräftat att jag kan vara en världshistoriens bästa människor. Att bisatsen som sedan följde var om jag bara inte pratade om kaniner hela tiden struntar vi i.

You’re Watership Down!
by Richard Adams
Though many think of you as a bit young, even childish, you’re
actually incredibly deep and complex. You show people the need to rethink their
assumptions, and confront them on everything from how they think to where they
build their houses. You might be one of the greatest people of all time. You’d
be recognized as such if you weren’t always talking about talking rabbits.

Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Ja jag säger då det.

Jag chattar med iPet och frågar vad fasiken jag ska skriva i bloggen. Jag är tom i skallen, två dagars kalas med disputationsmiddag och 40-årsfest har satt sina spår i sinnet, jag är urlakad och köksskåpen är ekande tomma och jag oroar mig för min närmaste framtid. En tom blogg, en tom mage och ett tomt sinne är bad news för Daniel. iPet är inte heller till mycket hjälp, han är sjuk stackarn, en skugga av sitt vanliga spirituella jag, och hans nej, jag har redan varit inne tre gånger och kollat men det förflutna präglar bloggen är spiken i kistan på min erbarmliga misär, mina fans kräver uppdatering och här ligger jag i sängen och är tom i bollen och kroppen och känner livet passera förbi. Som tur är hade mina vänner lagat fantastisk mat till festen i går, jag åt mig rund och trind och rullade nerför backen av egen maskin när jag tog mig mot nattbussen från Atlasberget ute i Sickla. Reserverna finns fortfarande kvar där innanför någonstans, det finns ingen omedelbar fara för frånfälle, men sinnet är som sagt skralt och tanken långsam, när iPet avviker från chatten för att laga mat skriver jag uppmuntrande (för jag är en väldigt uppmuntrande vän, varmhjärtad och fin) habby krubb utan att först förstå vari felet ligger. Hoho säger han när jag säger oj och egentligen är väl det det viktiga, att jag med min klena närvaro kan ge andra glädje i deras svårmod.

Nåväl. Sån är jag denna söndag.

Ibland är det som att tiden har sprungit iväg och jag står kvar utan att ha märkt att de andra har stuckit.

Det är så klart ingen känsla som inträffar jämt och ständigt. Den infinner sig främst när jag åker till Uppsala, staden jag förknippar med ungdomen, mitt retreat för hur livet var förr, där jag inbillar mig att jag inte behöver tänka på att jag ju faktiskt är väldigt vuxen nu. Det är där jag numera känner mig som äldst.

Egentligen är det väl inte konstigt. Människorna jag omger mig med där är de jag lärde känna som tjugoåring, tjugotvååring, på sin höjd tjugofyraåring. Många har stannat kvar, de bildade par när vi fortfarande var unga på riktigt och de håller ihop, andra har omstrukturerat sig, men de har en sammanhållande faktor och det är att nästan ingen av dem är en, de är alla två och jag undrar hur det kommer sig att de jag omger mig med i Stockholm oftast är singlar eller åtminstone lever ensamliv. Det är inget medvetet umgängesval jag har gjort och det är heller inte en åldersfråga, det har bara blivit så. Och det förbryllar mig för jag vet inte var det hände. Någonstans gjordes väl ett val, det fanns en vägkorsning där det gick att svänga åt två håll och jag vet inte varför jag inte följde de andra. Hur det kom sig. Hur jag förlikar mig. Hur jag inser att livet är som det är.

Tolka nu inte det här som att jag är olycklig. Men det slår mig hur annorlunda saker och ting kunnat vara ibland. Att det finns två så tydliga och utmejslade alternativ. Jag är därtill bakfull, en smula sentimental och säkerligen inte helt stringent.

Ja, jag var i Uppsala i går kväll, disputationsmiddag för min vän Henrik som numera kan titulera sig doktor och symptomatiskt för det här inlägget inom en relativt snar framtid även äkta make. Jag och Måns höll tal. Det var ett bra sådant om jag får säga det själv och det får jag – folk skrattade, vi nådde fram, Henrik log, såg lycklig ut och grät floder av glädje och oförblommerad tacksamhet. Dessutom lyckades vi skapa en cirkel som knöt ihop början med slutet och skapade en knorr som visade på vem han är, var och förhoppningsvis lär förbli. Det kändes bra för jag gillar ju att forma cirklar eller åtminstone ellipser.

Men det är alltid med en viss känsla av vemod jag tar tåget tillbaka nu för tiden. Något som gnager, något som ger mig lätt andnöd. Det behöver inte vara dåligt, jag gillar ju vemod. Men ändå, jag undrar varför det blev som det blev.