Daniel Åberg

Läser i DN På Stan om Stockholms stammiskort-kultur och tänker först att det är en smula konstigt att det är en värld jag är så totalt oinsatt i. Jag går ju ändå ut ibland, tänker jag, jag har ändå varit på de flesta av de där ställena fler än en gång. Men det är väl inte svårare än att det är ett steg för långt helt enkelt – i Stockholms nattlivsklick har jag nästan aldrig känt folk utan bara känt folk som känner folk.

Jag ser på alla de avbildade korten, och inser till min glädje att det faktiskt inte stör mig. Det gör mig inget att jag inte är med i klubben som berättigar mig ens det tydligen förhatliga gula Spy Bar-kortet, och det är en insikt som känns som en befrielse för jag tycker ändå att en viss ängslighet – känslan av att det är roligare någon annanstans än där jag är och att jag därför måste ta mig dit vart det nu kan tänkas vara – är en del av min personlighet, en del som även inom viktigare områden än den här petitessen ibland fått tråkiga konsekvenser.

Så slår det mig att jag fått min del av stammiskorten ändå. Under mina fyra år som Uppsalastudent hade jag under de tre avslutande åren ett KK-kort som käraste ägodel, det här var ju före ipodens tid gudbevars och nej – KK betyder inte det ni tror att det gör. KK-kort kunde sägas vara – och är fortfarande – ett sorts internt bonussystem för personer som sitter på höga poster inom Uppsalas nationsvärld, ett kort som berättigar till ständigt gratis inträde på samtliga tretton studentnationer, rätt att bryta kö (det vill säga gå före) samt tillåtelse att även ta med en gäst in gratis. Och eftersom det under andra halvan av nittiotalet fortfarande var så att den studerande publiken i Uppsala i praktiken uteslutande gick på nationstillställningar i den oerhört delade staden, var det ett kort som öppnade exakt varje dörr som fanns, tänk er ett vip-kort som ger er tillträde till hela Stockholms nattliv ungefär. Dessutom begagnades vid den här tiden – jag tror de blivit hårdare på den punkten – en sorts don’t ask don’t tell-praxis som extra bonus vid insläppen, som möjliggjorde att gästen man hade med sig kunde vara en person som inte hade kårleg, om man nu skulle råka känna sådana personer.

Efter tre år med ett inplastat KK-kort i plånboken lämnade jag Uppsala i början av september 1999. Faktum är att flytten till Stockholm skedde exakt samma dag som det sjätte och sista kortet slutade gälla. Oh the Uppsala memories.

Så går Alice Timander och dör och den lugna sommartisdagseftermiddagen i väntan på regnet förvandlas till en hektisk sådan när runor ska skrivas och kommentarer inringas. Men det gick alldeles utmärkt och rätt så snabbt, vårt resultat kan beskådas bland annat här.

Jag såg Alice Timander på galatillställningar några gånger under årens lopp. Det enda konkreta minne jag har av henne är från någon sorts premiär där det var fest på Nordic Light Hotel efteråt. Jag hamnade efter henne i kön till maten och drycken, och när jag sträckte min hand mot ett glas vände hon sig mot mig och sa usch, ska du verkligen ha den där gröna saken, de ser otäcka ut tycker jag. Jag tog en röd drink istället.

Vid det här laget är det inte en hemlighet för någon att jag ibland minnesknarkar rätt hårt, även om jag legat av mig lite på sistone. Det är inte för evigt, det kommer i vågor precis som suget efter gröt som jag under perioder känner på morgnarna. Hur som helst så glädjer det mig storligen att även akademiledamoten och tillika före detta Uppsalastudenten Peter Englund i dag outar sig som minnesjunkie. Han skriver om en lätt bakrusig cykelfärd genom Boden och mitt eget minne och byt ut orten Boden mot Sandviken eller Uppsala och ni står där med en mening i handen som jag troligen redan skrivit någonstans i den här bloggens förflutna.

Men nej, jag försöker inte förhäva mig, jag erkänner ödmjukt att Peter Englund kommit en bit längre på livsstegen än jag själv, men minnesjunkies är vi allihopa och det är vad som betyder något när dagen ska summeras.

Efter att ha omnämnt Stieg Larsson-böckerna i både ett och två och tre inlägg de senaste veckorna har det nu blivit dags att delge världen vad jag ansåg om bok två och tre. Jag var ju inte så där överförtjust i ettan, tyckte den var väl pratig och i behov av strykningar. Men så läste jag de andra två nu de senaste veckorna, och måste rätta in mig i ledet och säga att jo, det blev faktiskt väldigt bra.

För trots att både ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” volymmässigt var tjockare än ”Män som hatar kvinnor”, så kändes de inte särskilt överlastade. Möjligen hade man kunnat stryka den där Erica Berger hotad av stalker-storyn i trean, ja möjligen hela utflykten till den påhittade tidningen Svenska Morgon-Posten, men som journalist var den biten ändå lite rolig. Men stalkergrejen, mnja.

De saker jag gillade främst med de avslutande delarna var egentligen två – dels att karaktären Lisbeth Salander utvecklades till att bli en av de mest levande och intressanta romanfigurer den svenska kriminallitteraturen sett på år och dagar, och dels faktumet att Stieg Larsson rodde längdkonststycket i hamn. När ”Flickan som lekte med elden” slutade efter 630 sidor var det visserligen uppenbart att några trådar skulle behöva knytas ihop senare, men det förvånade mig ändå när jag några sidor in i bok tre insåg att berättelsen inte ens kommit halvvägs, utan att det fanns 700 oberättade sidor av The Lisbeth Salander Resurrection Story kvar, som dessutom kändes befogade. Det imponerade på mig.

Betyget? Solklart 4,5 Dannyboys.

——

Uuh, precis nu har ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” börjat sändas som sommarlovsteater. Jag blir fortfarande lätt kallsvettig av rädsla när jag hör den. Och då har inte ens klockan börjat gå baklänges än. Fast det är klart, det är ju den gamla versionen från 1984 jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Den nya kanske är mer barnvänlig.

Jag läser om de hittade bomberna i London i DN och SvD och minns de konstigaste intervjuer jag någonsin gjort.

Sommaren för två år sedan arrangerades en pressdag för ”Lost” i London, vi hade av någon anledning jag glömt inte möjlighet att åka över men eftersom tv-bolaget var väldigt måna om att vi skulle få göra intervjuerna hade de ordnat så att vi skulle få enskilda telefonare med skådespelarna som flugit över. Då hade jag aldrig varit på en internationell pressjunket, och tyckte det kändes trist att tvingas göra intervjuerna över telefon, men med facit i hand efter min Londonresa häromveckan inser jag nu att jag levererats en guldsits, jag skulle få tio minuter gånger tre skådisar alldeles själv istället för att tvingas slåss med uppåt tio-femton journalister runt ett svettigt bord i en dryg kvart för lite uppmärksamhet medan frågorna vad tycker du om Italien, har du sett irländsk tv på sistone och berätta mer om huset du växte upp i i Boston haglar.

Men så small bomberna.

En halvtimme före första intervjun, med Matthew Fox, skulle göras flashade TT om explosioner i centrala London. Vid den här tiden hade inte TT och TT Spektra integrerats och flyttats ihop på samma sätt som i dag och vi satt på en helt annan våning i våra gamla lokaler i Pressens Hus på Kungsholmen och jag hade inte en aning om vad som pågick före mobilens pip. Vi slog på tv:n och informationen var fragmentarisk men bussar och tunnelbanetåg och fan och hans moster stod i brand och det fanns ju inte en chans i helvetet att intervjuerna skulle genomföras, London stod i brand och det kändes självklart, de ställer in och någonstans kändes det skönt för jag tyckte situationen var olustig. Jag ringde TV 4:s pressperson som var på plats i London som också tyckte att det hela var otäckt men nej, det hade inte sagts något om att ställa in, bomberna må smälla men Disney som äger tv-bolaget ABC hade sagt the show must go on. Inom några minuter hade jag Matthew Fox i örat, jag ursäktade mig för att jag tog hans tid i anspråk när världen stod i brand men han sa att det var lugnt, de hade fått höra att det rörde sig om ett elfel men att det låtit lite konstigt och jag sa att nja, något elfel är det knappast och fick därefter utifrån mina tv-bilder referera för honom vad som hände en handfull kvarter bort. Han var hörbart skakad och i bakgrunden lät tonläget på rösterna skvallra om att situationen inte var under kontroll.

När det var dags för Evangeline Lilly hade uppgifterna om elfel dementerats av pressmänniskorna på hotellet, skådisarna hade fått veta att jo, det var visst bomber och troligen terrorattacker av något slag men inte så mycket mer än så och efter hej och how do you do frågade hon stämmer det att de sprängt bomber på bussar också, hon hade dubbeldäckare dagen innan och tyckte att allt var väldigt otäckt och the world has gone fucking insane. Därefter pratade vi om hur hon hoppades att Kate skulle utvecklas under säsong två och jag tror knappt jag lyssnade på hennes svar, jag tittade på tv och hoppades att bandspelaren gjorde sitt jobb.

Den tredje och sista intervjun var med Dominic Monaghan, siffrorna om dödsoffer hade börjat trilla in och jag ville verkligen inte göra intervjun, jag sket fullständigt i att det gjorde mig till en dålig journalist men när jag sa det till bolagsrepresentanten sa han bara I have Dominic here for you now och lämnade över luren. Vi sitter här och tittar på tv, det går inte att fatta att sånt här händer sa han och jag hummade med, ställde några Charliefrågor och jo, även han hoppades att hans karaktär skulle fortsätta utvecklas och ”Lost” var som en fantastisk gåva som gett hans karriär en skjuts han aldrig kunnat drömma om och yadayadayada, han sprutade ur sig sakerna han var tvungen att säga och vi la på och fortsatte titta på tv på varsitt håll.

Eftersom serien var mitt i sommaruppehållet när bomberna small den 7 juli fanns inget nyhetsvärde i själva ”Lost”-intervjuerna vid den tidpunkten, texten skulle ut först ett par månader senare när säsong två drog igång. Men det gick så klart inte att blunda för att det fanns ett nyhetsvärde i att seriens affischnamn befunnit sig mitt i dramat. Jag skrev ihop 2 000 tecken under rubriken Lost-stjärnor i terrorns London eller något sånt och sände ut den på nöjeslinan så fort jag kunde. Det var vår mest plockade text den sommarveckan har jag för mig.

Med först lunch och därefter bullfika i magen går det inte längre att känna sig indignerad. Jag är lugn som en filbunke och kanske världens snällaste människa. Jag vill inget något ont, jag tar hela tillvaron i min muskulösa famn. Och som ett tecken på det bjuder jag på ”Lay your head down” av Keren Ann, som nog är den låt som snurrat flitigast i min ipod de senaste veckorna.

Helt klart veckans låt.

– Vi tänkte att vi skulle bygga
– NEJ!
– Jamen kan vi få tala till
– NEJ! Här ska inte byggas NÅGOT!

Ovanstående lilla påhittade konversation kan användas som illustrativt exempel varje gång någon får för sig att bygga något i Stockholm som på något sätt kan ändra stadsbilden.

Den här gången är det omdiskuterade kallbadhuset på Riddarfjärden som upprör, i Svenska Dagbladet i dag berättas att det nog inte blir av, protesterna har varit för högljudda så nu backar politikerna. Det är med andra ord som vanligt, skriker man bara tillräckligt högt så får man som man vill, funkar det på dagis så funkar det nog i vuxenlivet också, verkar många tänka.

Nu kan jag visserligen hålla med om att det där badhuset kanske inte är en så jättestrålande idé, även om dess förespråkare påpekar att det bara kommer att täcka 0,5 procent av vattenytan så lär det dra blickarna till sig på ett konstigt sätt och dölja en hel del utsikt. Dessutom kan man väl ifrågasätta om ett kallbadhus verkligen är den potentiella turistmagnet som byggherrarna hävdar. Men det hör i mitt bloggsammanhang inte hit, det jag vill irritera mig på i dag är företeelsen. Invånarnas paniska rädsla för att ändra minsta lilla detalj i det stadsreservat vi kallar Stockholm. Förra året var det småbarnsföräldrar som ville stoppa hela citybanan, Stockholms största infrastrukturprojekt någonsin om jag inte minns fel, för att en arbetstunnel skulle hamna för nära deras barns dagis. Och när politikerna ville bygga skyskrapor i den nya stadsdelen mellan Norrtull och Solna höll invånarna på att dö av chock. Stadsbilden, väste de, stadsbilden… Och så blev det så klart inget av de planerna.

Jo, det är bra att vi har en demokrati och att man har rätt att uttrycka sin åsikt. Men när den här ryggmärgsreflexen alltid blir dominerande aktör är det något som är fel. Det brukar hävdas att det beror på det folkliga traumat efter rivningshetsen i city på 60-talet. Well, det har gått 40 år. Börjar det inte bli dags att lägga det bakom oss?

Fan, nu fick jag huvudvärk också. Det tär att bli indignerad på morgonkvisten.

Jag är trött i dag. Drömmer om en ljusare värld. Nja, det rör sig inte direkt på världsfredsnivå, mest att jag känner mig lite utled på tillvaron, jag vill ha en förändring, en positiv sådan, på något sätt. Det är för mycket stiltje i min värld. Det behöver inte vara omvälvande. Bara något. Please.

Lyssnar fortfarande på Taken by Trees. Ja ni ser, total stiltje i tillvaron, jag har inte läst klart ”Luftslottet som sprängdes” än heller. I kväll kanske, lite drygt hundra sidor kvar. Jag tycker fortfarande att det finns saker i detaljerna att störa sig på, men jag är mycket mer positiv nu efter maratonläsningen av de drygt trettonhundra sidorna del två och tre består av än efter den första boken.

Beställde som den nickedocka jag är, på blogguppmaning av Shampoo Rising-Annina, ”Ich bin ein bibliothekar!” i går från Adlibris. Upptäckte att beställningen av ”Krutrök, murbruk och delikatessdiskar”, som jag gjorde inför Berlinresan i maj, fortfarande låg och skvalpade i min kundvagn, hade tydligen inte bekräftat. Nu är den åtminstone på väg. Stiltjen bättras väl inte av att jag tydligen är disträ också.

Ska gå på ”Transformers” i dag. Gillade aldrig den serien när jag var ung och nördig, kanske bottnar det i något så enkelt som att motorer aldrig varit min grej. Känner mig loj. Åh vilken kul kille jag är i dag.

——

Jag väntar på ett par viktiga mejlsvar. De kommer inte. Jag blir nojig. Gick de inte iväg? Kanske cyberspace låg nere, kanske fastnade de i en server gudvetvar? Borde jag mejla igen? Nej, det framstår oproffsigt. Is i magen är det bästa. Mm, det har ju alltid varit min starka sida.