Författare och skribent
Vassa eggen skriver att eliten i Sverige är för liten för att tidskriften Fokus ska kunna bli långvarig. Bara sekunder (minuter? ett par timmar?) senare läser jag att Anders Rydell står upp för elitismen i sin blogg hos Bon. Jag vill fan inte vara sämre tänker jag och surfar in och skaffar mig bums en Fokus-prenumeration.
Alltid lurar min flockmentalitet någon.
För en tid sedan skrev jag ett inlägg där Morgan myntade det nya ordet ”Arnvarning”. Efter att ha läst det här pressmeddelandet, som precis damp ner i min mejlkorg från SVT, får begreppet en ny innebörd:
SVT tvingas avbryta Arn-samarbete med SF
Sveriges Television avbryter samarbetet med Svensk Filmindustri kring Arn, filmprojektet som bygger på Jan Guillous böcker om korsriddaren Arn Magnusson. Avsikten var att SVT skulle vara en av flera samproducenter i projektet.– Det har tyvärr visat sig att SF inte kan leverera innehåll enligt det ursprungliga kontraktet. Därtill visar det sig att det filmade materialet inte håller den kvalitet som vi hade förväntat oss. Därför tvingas vi avbryta samarbetet med SF, säger Gunnar Carlsson, programbeställare för drama på SVT.
Innebär det här att ”Arn” är … tja, usel?
——
Uppdatering 13.20: Oj, samtliga riksmedier toppar med Arn. Det här var nog en nyhet som många på SF inte ville ha när de kom tillbaka från semestern i dag (för de var ju lediga allihop förra veckan…). Antar att ”Arn” behöver säljas in på rätt många utländska marknader för att gå ihop. När då svensk public service-tv hoppar av och anger kvalitetsskäl som orsak – oavsett om något annat egentligen ligger bakom – är så klart pr-katastrofen ett faktum.
——
Uppdatering 17.53: Det är svårt att säga bu eller bä i Arngate utifrån de olika parternas diametralt olika åsikter, men som vanligt är Martin Jönsson eftertänksam och kanske något på spåren i sin blogg.
Uh. Jag känner mig som ett vrak i dag. Ena örat surrar, huvudet värker och kroppen klickar. Och jag som ändå hade en finfin söndag, med pizzaätning, Vasaparkshäng, kantarellmackspicknick och Emil Jensen i Vitabergsparken och därefter de två sista ”Jekyll”-avsnitten.
Jag borde vara utvilad. Redo för manuset. Redo för världen. Redo för underverk. Och så sitter jag här och surrar i örat. Vojne vojne.
Kanske bäst att börja med en promenad.
——
Och just ja, i lördags natt när jag kom hem stod två killar och hånglade loss som fasiken mot min port. De var så ivriga att jag blev helt generad och inte kom mig för att säga ursäkta, jag skulle vilja komma in genom dörren. Jag gick runt huset och tog den andra entrén istället. Men de var ju rätt söta, möjligen eggade av Pridegalans avslutningsfest, så jag publicerar ännu en gaydoftande badbild, den här tagen på Saltarö i helgen.
Jag borde skriva i dag. Det blev inte en rad nedplitad i går och varje dag är en arbetsdag, helgade jag vilodagen skulle jag vara tvungen att helga en massa andra saker också och det verkar ack så jobbigt.
Men huvudet ömmar ju. Magen ömmar ju. Daniel ömmar ju. Stackars liten.
——
Jag läser Jan Guillou som står upp för deckardrottningarna i Aftonbladet, drar en lans för dem, motar bort angriparna GW Persson, Brunner och Ranelid. Men stämmer verkligen det Guillou skriver? Leder det ökade deckarläsandet till mer läsning av ”kvalitativ” litteratur? Han nämner också Harry Potter, menar att massläsandet av Rowlings böcker bidrar till ökad övrig ungdomsläsning. Jag har för mig att jag läst att så inte var fallet, någon undersökning som slog hål på det, hävdade att det var en myt. Men det är också något jag kan ha drömt. Jag har inga som helst belägg. Jag ömmar ju för sjutton.
Alltså nu är det kokta fläsket något helt annat än stekt.
Minnesgoda läsare kommer ihåg när jag i juni la upp ett Youtube-klipp från när jag och Morgan grillade på Andreas fest. En katastrof som helt hade sin grund i att Morgan tvingat mig, som är analfabet på området, att köpa kött. Nu skulle det bli annorlunda. Nu skulle det bli helt annorlunda. I går, när Morgan i ett mejl skrev Den här gången ska vi framstå som grillmästare! och jag svarade Sure thing, men då kanske vi får sätta dig som inköpsansvarig av köttet tänkte jag att läget var lugnt.
Så ringer Jocke och jag missar samtalet eftersom jag står och borstar tänderna och på meddelandet säger han på sin oefterhärmliga göteborgska Hallå mannen, pratade just med The Morganizer och han lyckades övertala mig att jag skulle köpa kött, och jag har fan ingen aning så jag tänkte att du kanske kunde hjälpa mig, vi ses kvart i tre mannen, tjöta lugnt så länge och Kålle och Ada rules forever och så lägger han på.
Och jag tänker att det lär bli livat på Saltarö i kväll. Morganize my ass!
Jag har druckit för mycket kaffe. Jag är trött på manusdravlet. Varför skrev jag en så in i helvete tjock bokjävel!?
Jaa, jag vet att den bara är lite drygt 230 sidor. Men det är så mycket dialog! Dialoger tar fan så mycket plats i ett filmmanus.
Och så kan soljäveln skönjas bakom molnen. Lockar mig ut, pockar på min uppmärksamhet. Puts väck, din dumma fläck! Skit på dig, din jävla gula grej.
Fan, jag måste nog sluta svära.
Jag är lite trött. Huvudet ömmar en smula. Inte i närheten av någon morgonpromenad. Funderar på om jag borde tvätta. Öppna manusprogrammet. Läsa tidningarna. Frukost.
Jag drömde att någon mejlade mig och ogillade slutet i ”Dannyboy” och hoppades att det skulle bli annorlunda om det blev en film. Jag har dock ingen aning om vad det var personen ogillade eller hur det annorlunda förslaget såg ut. Men faktum är att jag går och funderar i olikhetsbanor. Saker ändras hela tiden, blir något nytt, rätas ut, knölas till, nödrimmas och tar en ny form. Samma beståndsdelar fast färre, och i lite annan stöpning. Vi får se.
Usch vad mulet det är i dag. I like it. Men säg den glädje som varar.
Eeh?
På Knuffs förstasida just nu: Aktuell bok på svenska bloggar just nu, och därefter en stor bild på min roman, följd av texten 38 recensioner av denna bok; den nyaste på bloggen Daniel Åberg – en blogg om bok nummer två. Yes, come on in, här recenserar jag tydligen min egen bok. Det blir bäst så.
Nä. Men om ni vill se några recensionsklipp, kolla här. Så tar jag tunnelbanan söderut och firar min väns födelsedag så länge.
Ända sedan i måndags tycker jag att det har varit märkligt tyst om det jag skrev om i ett inlägg tidigare, att den svenska marknaden är rätt ynklig när det kommer till Ingmar Bergman-filmer på dvd. Det har skrivits om att det ska storsatsas på hans teatergärning med en kanske årligen återkommande festival, och det planeras massor av ny- och återutgivningar av böcker av och om regissören. Men om det som de flesta känner honom som – filmregissör – har det varit nästan helt tyst. Tills i dag vill säga, då DN har en sidoartikel om det magra utbudet i Sverige och att man måste vända sig utomlands för att köpa något vettigt, främst till Criterions och Tartans samlingar.
DN frågar sig hur det kommer sig. Men på SF, som sitter på större delen av filmerna, har man semester och tycker inte att det faktum att landets främste regissör genom tiderna dött är skäl nog att svara på några frågor om eventuella framtida dvd-boxar. På något sätt känns det väldigt symptomatiskt.
Kanske är det dumt att ha en t-shirt med texten Whose bitch are you? när man tar sin morgonpromenad. Eller så är jag av okänd anledning väldigt annorlunda just i dag. Mina fellow promenerare längs Klara sjös strand tittade hur som helst på mig ovanligt mycket just i dag.
Jag känner mig äckligt sund. Klockan är inte ens tio och jag har motionerat. Stärkt min själ inför dagens skrivande, med en timmes läsning av Mons Kallentofts ”Midvinterblod” fortfarande sjungande i öronen. För jo, jag har äntligen gett mig i kast med att lyssna på en ljudbok från början till slut. Det växer på mig. Och boken är rätt bra, med ett med svenska deckarmått mätt klyschfritt språk och välporträtterade människor. Jag har visserligen bara hunnit en tredjedel ännu, men tankarna går till Kjell Erikssons Uppsaladeckare.
Var för den delen en sväng i Uppsala i går över dagen. Jag upptäckte att det nybyggda Musikens hus ställer till lite problem för mitt filmmanus. Fan också.
Äh, dags för frukost och dagens skrivande.
Jag hade nästan glömt det. Det var trots allt ett och ett halvt år sedan jag var tjänstledig på det här sättet tidigare. Jag hade nästan glömt hur socialt freakat det är att sitta här, hur jag blir uttråkad på mig själv, på det jag gör, på texten jag rapar ur mig, på orden jag skapar och hur det gör mig led och får det att krypa inuti mig, hur jag söker efter lindring men inte riktigt når fram hur jag än beter mig. Hur det irriterar mig och hur jag försöker larma och göra mig till men utan att det hjälper.
Jag är inte världens mest sociala varelse. Inte så att jag på något sätt är asocial – jag är ju för sjutton klassiskt skolad i kallprat på nationsmiddagar i Uppsala och jag är högst konversibel och åtminstone när det behövs lätt på tungan, även om jag är medveten om att jag vid vissa tillfällen kan ha ett drag av blyghet som för en utomstående yttrar sig som överlägsenhet. Detta är så klart dumt, men egentligen inte vadom jag nu sitter här och hojtar. För egentligen sitter jag här och hojtar om ingenting alls och samtidigt kanske det mesta. Kanske går det inte ens riktigt ihop, men det stör mig inte nämnvärt, tillvaron faller ju väldigt sällan ihop helt och fullt. Hm, det betyder väl egentligen något helt annat men kanske är det ändå ungefär samma sak.
Hur som helst – att skriva på heltid i sitt hem är en rätt asocial syssla. Det var bara det jag ville ha sagt och utsträckta vänskapshänder mottages tacksamt.
——
För övrigt rumsterar jag om hej vilt. Romanens kronologi i tillbakablickarna är puts väck, karaktärer åker rutschkana ur manuset och jag har inte den blekaste aning om det jag skriver lider av någon form av kvalitet eller bara är rappakalja. Det skrämmer mig en smula att jag inte kan bedöma mina egna ord. Men det har jag ju aldrig kunnat vid ett första påseende när jag tänker efter. Och i dagsläget är det full fart framåt och never ever ever look back in anger som gäller.
Som journalist känns det som en fröjd att se DN och SvD i dag. På kvällstidningsmanér har de skapat sina motsvarighet till extraupplagor (som ju såväl Aftonbladet som Expressen tryckte i går), DN genom att helt enkelt lyfta allt övrigt kulturmaterial (utom tv-tablåerna så klart!), SvD genom att skapa en egen Bergmanbilaga. Säkerligen låg stora delar av materialet redan klart, men ändå, det är en imponerande mängd läsning som jag än så länge bara hunnit skumma och tänker ge mig i kast med när jag hinner.
Och det var ju det jag försökte få fram i går. Det jag ville vara med om var ju det väloljade katastrofscenario som finns på alla stora nyhetsredaktioner, det enorma maskineri som dras igång när världshändelser oväntat inträffar och som rätt sällan drabbar kulturredaktioner i en jämförelse med ”allmän”-redaktionerna. Att befinna sig mitt i, att svepas med av den stora portion kunskap, erfarenhet och proffsighet som finns där.
Men nä, jag satt här hemma och skapade mig själv som en Simpsonsfigur istället. Jag tror Ingmar Bergman hade gillat det.
Men det vete gudarna om det blev särskilt likt.