Daniel Åberg

Är den här senaste litteraturdebatten om deckare kontra riktig litteratur eller kvinnorna versus männen verkligen en riktig debatt? Den känns så … ansträngd. Konstlad. Intetsägande. Precis som att det var något nytt att det som toppar listorna ofta har bristande kvalitet. Precis som att det var något nytt att människor i gemen inte är förfinade, att de gärna väljer minsta möjliga tuggmotstånd. Att de vill ha enkelhet i sin vardag. Förströelse undan arbetets ok. Precis som att inte filmtoppen, skivtoppen och alla andra toppar bottnar i samma logik och nästan alltid har gjort det.

Fast det är klart, lite lustigt är det ju att det bara är de kvinnliga deckarförfattarna som får stryk. Precis som att vi inte hade några manliga sådana. Fast det är klart, deras deckare kanske inte skitar ner, vad vet jag.

——

Jag borde för den delen verkligen ta och bli klar med manuset nu.

Den senaste veckan, eller nja, kanske till och med de senaste veckorna, har jag faktiskt gått omkring med en längtan efter att skriva på den andra romanen. Och eftersom jag ofta skyr mitt skrivande som pesten är det en rätt ovan känsla som jag inte vet vad jag ska göra av. Förutom att skriva då månne.

Men just nu går det ju inte. Manus manus manus, säger den lila djävulen som sitter på min axel. Men manus tråkigt? försöker jag med som vore det en femåring jag pratade med. Manus manus manus, säger han igen och så fogar jag mig.

Nästa bok känns fortfarande historiemässigt vag, den ligger inte klar i skallen. Men jag har en vision om vilken känsla jag vill förmedla. Vad jag vill ska komma ut. Hoppas bara att historien jag ska skölja ut dem med kommer till mig som en konkret insikt snart. För manuset går obönhörligen mot sitt slut, även om det så klart kommer att behövas skrivas om, skrivas om igen och igen och igen. Antar jag.

——

Och jo, jag överlevde datorlösheten. Alla lemmar är intakta, mitt förstånd likaså.

En av mina personliga favoritdelar i ”Dannyboy” är rätt långt fram i romanen, när jag låter det förflutna ske i två perioder växelvis – dels skildras en utgångskväll hösten 1995 och dels en år 2000, med samma personer inblandade, samtidigt som ramberättelsen som utspelas år 2002 puttrar på i bakgrunden. Textmässigt är det romanens mest avancerade del, styckena hugger in i varandra med sömlösa tidshopp som kan se ut exempelvis som det här:

– Hej, svarar jag.
– Du verkade lite ensam.
– Ärligt talat verkar mina vänner ha gått hem, säger jag.
– Vilket slöseri, säger hon. Jag heter Rebecka. Vad heter

– den där whiskysorten som vi drack hemma hos dig för ett tag sen? frågar jag fem år senare. Den där i den lilla knubbiga flaskan?
– Knubbig kan du vara själv, säger Rebecka och försöker nypa mig i sidan för att sedan brista ut i ett frenetiskt skratt. Jag har blivit rejält omdrucken i kväll.

De här tidshoppen, här mellan -95 och -00, finns i och för sig på flera ställen i boken, men mellan sidan 173 och 185 (pocketversionen) sker de mellan tre olika tider och jag tyckte att det var briljant när jag skrev det för hundra år sedan och jag gillar det fortfarande och jag kommer nog att fortsätta göra det så länge jag står upp.

Men bara för att visa hur jäkla obarmhärtig jag är så har jag nu i filmmanuset kasserat tillbakablicken från år 2000 samt flyttat 1995:an till manusets första tredjedel. Helt utan pardon. I dag går inget säkert när jag har en sax i min hand. Watch out alla med hår där ute.

Jag har ångest i dag. Den skaver i mig. Gnager. Bråkar. Smyger omkring runt knutarna här inne för att plötsligt kasta sig fram och skrika med gäll röst.

I ett svagt ögonblick i går eftermiddag lovade jag nämligen en vän att han i morgon mellan cirka klockan 14 och 22 ska få låna min älskade Powerbook och min projektor för att kunna visa en film, som han suttit och knåpat ihop på ett icke flyttbart pc-schabrak, på en bröllopsfest. I går, när lördagen fortfarande var en avlägsen abstraktion i framtiden kändes det inte så farligt. Men nu när det är fredag känns det redan som att lördagen är här och jag svettas.

Och jag undrar redan vad jag gett mig in på. Total avsaknad av internetmöjlighet i åtta timmar, ja frånsett mobilen då men det räknas liksom inte riktigt. Avskärmad från världen. Bortkopplad från 2000-talet. Fjättrad vid något gammalt med en bondepraktika i min näve. Det kommer att bli en pärs utan dess like och jag kommer kanske att vara en annan när jag kommer ut på andra sidan.

——

Kuriosa: Det här andra gången under den här bloggens fjorton månader långa existens som jag använder ordet bondepraktikan i en rubrik. För en resa till mitt agrara förflutna, som rörde vilken tid man som författare bör skalda för att vara riktigt klok i huvudet, kolla här. Jag är fortfarande en helt hopplös person som helst skriver efter lunch.

Manuset är för långt. Oj vad det är för långt, blir för långt, det är ju inte klart än, gubevars. Trots att jag tycker mig stryka stryka stryka blir det långrandigt, omständligt, oengagerande, utan udd. Jag sitter framför datorn och får lätta kväljningar när jag känner hur punchlines rinner ner i springorna mellan tangenterna, hur vändningar, dialogutbyten, detaljer jag funnit och fortfarande finner briljanta i romanjäkeln går upp i rök, säger puff när de förångas i manusform. Fan också.

Fast det är väl bara en sån där dag. Jag hoppas att det bara är en sån där dag när allt som kommer ur mina fingrar känns skit utan att egentligen vara det. För det här ska ju bli världens fucking bästa filmmanus ever. Det ska det ju. Det måste det ju. Väl?

——

Läser recensionerna av Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” i DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Jag har ju inte läst boken, bara pratat rätt mycket med flera människor som gjort det och för den delen har väl avsaknad av läsning aldrig varit ett hinder för någon att ha en åsikt, men det är något med den här bokutgivningen, något i luften – det kan mycket väl vara det patriarkala förtrycket eller bara högtrycket utanför mitt fönster – som säger nej, det blir nog inte mycket till himlastormande debatt om det här. Hur mycket jag än är övertygad om att Lundgren har rätt i att kvinnor behandlas illa inom kulturlivet precis som på andra platser i samhället så är ämnet, nej för den delen, inte ämnet men arenan ämnet spelas upp på för smal, för liten, för begränsad. Författarna och kulturskribenterna som namnges kittlar en för snäv krets, förutom den folkligt breda Ranelid och till viss del Vallgren och liten liten del Paulrud droppas en hel hög namn som passerar nästan samtliga av bokens eventuellt ”vanliga” läsare förbi och även om så kanske var fallet även med Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” för ett decennium sen så känns något annorlunda.

Det kan vara något så enkelt som högtrycket, men jag tror inte det.

Och jag kan inte låta bli att undra. I boken ska – sägs det alltså, jag agerar ju självutnämnd expert genom andrahandskällor och recensioner här – Lundgren i en släng av paranoia hävda att vissa rubriker på Aftonbladets kultursidor är riktade direkt till henne, en sorts hemlig korrespondens. Jag undrar hur hon reagerar på att hela recensionen av hennes bok i DN:s papperstidning – som enda text – är tryckt i fel typsnitt?