Författare och skribent
Kära vänner, i dag framkallades en minnesjunkiekänsla av bisarra mått inom mig. Om jag inte blir särdeles salongsberusad i kväll och allt försvinner puts väck lär den inom en inte avlägsen framtid hamna i ett blogginlägg nära er.
Men nu kalas. Kostymen är ren, skjortan nystruken, slipsen välvald och ”Go west” redo.
Morgan är orolig. Han för oväsen, bråkar och stökar om att jag måste se till att de roliga detaljerna kvarstår i filmmanuset. Han brummar till när han ser att killen i tyrolerutstyrsel försvunnit från inledningen (som om jeppen i frack inte räckte) och drar ett hisnande andetag, inte direkt av förtjusning, när han förstår att jag förlagt bokens 2002 till 2008 med allt vad det innebär.
Och inte heller jag vet ju inte om det är rätt väg att gå. Det är inte lätt att veta vad som ska försvinna, vilka detaljer som ska sopas bort, vilka som ska vara kvar och vilka nya som ska tillkomma i det som verkligen måste bli ett kortare manus. Och mycket av romanens lustiga smådetaljer har ju tillkommit via infall, en tanke eller slumpmässig vardagshändelse som blivit en detalj i boken, småincidenter som i vissa fall utvecklats till motorer i handlingen (som Alexander Bards plånbok och Sandvikenmänniskornas oväntade uppdykande) eller i andra förblivit just parenteser i förbifarten, som i fallet med tyroler-Mats i bokens början. Och hur viktiga är egentligen infallen? När man ser den stora bilden? Jag vet inte. Men jag önskar jag visste för då skulle min självsäkerhet växa exponentiellt.
Det är kanske som med glass. Det är ju så mycket tråkigare att äta utan strössel. Fast ibland måste man ju vara försiktig med strösslet, annars blir det … ja för mycket.
Åh herre Jesus jag är verkligen på hugget i dag.
——
Ah, DN tar ännu ett steg mot framtiden och börjar sätta sifferbetyg även på sina skivor. Undrar om någon fortfarande orkar gnissla tänder? Själv tycker jag hur som helst att det är finfint.
Och MIA:s ”Jimmy” är för övrigt även denna veckas bästa låt.
När jag läser igenom manuskriptet är det med en övervägande känsla av glädje. De drygt femtio sidor jag fick ur mig i våras är visserligen kanske inte briljanta rakt igenom vilket jag gav sken av i fredags efter att ha läst de första två kapitlen, men de har potential och jag tycker om dem, jag tycker om den fadda smak av leda som finns i huvudpersonens väsen och hans strävan efter att bli något annat än det han tyvärr utvecklats till. Ja, han är en smula cynisk och ytligt ter han sig som något av en räddhågsen och relationsflyende schablon, men han har en strävan, en önskan, en möjligen fåfäng men ändå helt reell längtan efter en annorlunda tillvaro än den han grottat ner sig i.
Och så har vi ju hon som är med barn och det känns fortfarande som handlingens främsta motor och jag är väldigt glad över att jag vaknade med henne på min näthinna en natt i höstas.
Det ska nog ordna sig med den här boken också.
I dag börjar hösten och han där uppe verkar ha fattat för molnen ligger som ett lock över tillvaron. Här nere i myllan sitter segheten kvar i kroppen. När jag såg mig spegeln i morse var jag först övertygad om att det fanns påsar under ögonen, jag kunde se dem men kanske var det bara inbillning eller bara en undflyende rest av helgen. Jag har ändå sovit som en stock, som medvetslös, som en klubbad säl. Ja riktigt ordentligt tungt med andra ord.
Och nu börjar en ny vecka fylld av liv, möjligheter och ord ord ord. Är ni lika peppade som jag?
Vojne vojne, i dag är jag minsann trött i skallen så det förslår. Jag var på båtfest i går och jag tror minsann att det fortfarande gungar under fötterna. Jag förstår inte vad det kan bero på.
Nej, jag tror inte att jag bjuder på några större tankar än så denna söndag. Varje dag kan inte bestå av kärnfysik.
Jag vill ha junkien åter. Jag vill vandra i minnenas allé och grotta ner mig i något förgånget för jag längtar den känsla det ger. Den bitterljuva känsla av något som flytt men ändå fortfarande är, något som inte går att ta på men ändå kan förnimmas som en undflyende bisats som viskar långt där borta, där borta där man inte riktigt kan se men ändå ana att något finns.
Ja jag vet att jag pratar i nattmössan men det gör mig inte så mycket för jag vill åt den där känslan så mycket att jag håller på att bli tokig. Nej. Mitt förstånd är intakt, åtminstone till den grad det alltid har varit.
Men jag saknar känslan, jag vet inte vart den tagit vägen och tro mig jag har letat runt hela Odenplan och därtill en bit bort mot Sankt Eriksplan även om gatorna där inte är mig riktigt lika hemtama och jag för ett ögonblick i en dunkel gränd gick vilse och irrade bort mig från den rätta vägen i trakterna kring Röda Bergen.
Som om jag ens visste vilken den rätta vägen är. Nej, jag ville så klart bara göra mig märkvärdig och citera Dante. Min mamma brukar kalla mig för Dante ibland, så helt ute och velocipedar är jag ju inte, för att citera en nyligen stängd blogg.
Men minnesjunkien står varken att finna i den klassiska litteraturen eller Vasastan. Jag undrar och undrar och undrar var du finns och vad jag ska ta mig till för att hitta dig åter.
Jag läste igenom kapitel ett till tre i går av romanen, jag tyckte de var briljanta. Det behöver så klart inte betyda ett endaste dugg mer än att jag gillar min egen uppblåsta figur, det är ju jag själv som skrivit det gubevars och det vore väl större skandal om jag inte gillade det, men ändå, jag blev positivt överraskad.
Men samtidigt gjorde läsningen mig brydd. För språket är så mycket junkiens, den ton jag tyckte jag fann när jag skrev de där apalånga inläggen som aldrig ville ta slut i vintras, de där minnet var som en vindlande å som aldrig verkade nå sitt mål men till sist ändå alltid fann det. Berättelsen jag skriver i boken är visserligen så mycket nutid den kan bli, men om junkien ingenstans står att finna, hur ska jag då kunna nå tillbaka till språket och komma framåt med texten?
Om ni vill veta hur verkligheten ser ut i förlagsbranschen, hur livegen tillvaron stundtals ter sig däri, råder jag er att kolla in Atlasbloggen, där husbonden Richard Herold nu helt utan skrupler visar upp hur han ”tar hand” om sina undersåtar. Det är inte en vacker syn.
Tur att jag, med skjutjärnsjournalist-hatten nedtryckt över skulten, var där med kameran och kunde avslöja missförhållandena.
Nästa gång belyser jag samhällets skuggsida på någon helt annan plats.
Identitetskris verkar vara fredagens tema. Resumé ”avslöjar” att Ranelids blogg är falsk, vilket väl alla förutom några stackare som kommenterat på bloggen i fråga förstod från första stund, Sofi Fahrman har blivit identitetsstulen på Facebook enligt DN – en artikel som Vassa Eggen för övrigt ger en välbehövlig känga nu på morgonen – och själv möttes jag nyss av meddelandet Hi Daniel Åberg, Daniel Åberg would like to be added to your MySpace friends list och tänkte att nä nu är det kokta fläsket sönderstekt. När jag väl följde länken visade det sig dock vara något spamliknande, och jag kunde slappna av. Jag är fortfarande jag och ingen annan.
Som om inte det vore nog.
——
Uppdatering: Jaha, Ranelidbloggen är bortplockad, författaren själv polisanmäler och Bonniers förlagsjurist rasar. Exakt vad man anade skulle hända så klart, men jag undrar om det verkligen är rätt väg att gå. Alla jag sett som skrivit om den kortlivade historien har tyckt att bloggen varit fyndig och skriven med glimten i ögat. Visst, Ranelid har blivit någon sorts symbol för något som man får skämta med hur som helst och han har fått ta en hel del skit i press och på nätet, men ändå, jag tyckte faktiskt att det här var rätt humoristiskt. Om han bjudit på det och istället skrattat åt tilltaget hade han nog i långa loppet vunnit respekt.
Tror jag alltså.
——
Uppdatering 2: Hur ställer sig Bonniers till den här falska Ranelid-bloggen då, som verkar ha funnits längre än den nu bortplockade?
Dagens litteratursnackisar:
• Har Björn Ranelid blivit med blogg? Nej, jag skulle inte tro det. Men det vore ju helt fantastiskt om det faktiskt var så att det här var hans egna skriverier. Och nivån är inte helt annorlunda än den han har på sin riktiga sajt. Någon gång i framtiden ska jag också kalla mig författare, krönikör och estradör. Då är livet nog fullkomligt.
• Jan Guillou har blivit antastad i Norge. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men jo, visst finns det klara likheter mellan honom och Glenn Hysén.
——
För övrigt har jag på omvägar lyckats bli inbjuden till den mytomspunna Manillafesten på tisdag kväll. Och så kan jag inte gå! Ack och satans ve.
Jag spenderar dagen nedsjunken i ett gigantiskt Excelark. Det är så spännande.
Filmmanuset är ur mina händer. Just nu i alla fall. Det bearbetas, hoppas jag, så det knakas på ett håll och läses så det knastrar i hjärnbarken på ett annat. Bra. Kvarnstenen börjar sakteliga rulla, jag tittar storögt på och Hollywood är självklart målet. Peter frågade i går kväll med vädjande blick hur många biljetter de delar ut till nominerade filmer på Oscarsgalan. Det är rätt inställning. Och ja min vän, kommer vi dit så ska du få följa med, sanna mina ord.
Men eftersom mitt filmmanusarbete nu åtminstone temporärt består i att luta mig bakåt och invänta synpunkter och förslag, bör jag låta blicken vandra mot romanen. Och då blev ju plötsligt den senaste tidens längtan efter just detta mer av ett … ja, kännbart ok. En något mer läskig och reell uppgift.
Nåväl. Jag börjar väl med att läsa igenom det jag skrev under våren. För att se om tankarna jag haft på sistone om att texten är så läskigt bra varit endast feberdrömmar eller faktiskt har bäring.
För första gången har någon fått läsa filmmanuset. Någon som dessutom är en van filmmanusläsare, och som jag inbillar mig har ett gott omdöme. I dag kom det ett sms.
Hej! Läste om manuset ordentligt i går. Grymt, vilket riktigt hästjobb du gjort!
Nu kan det visserligen diskuteras hur en häst jobbar om den sätts framför ett ordbehandlingsprogram. Och smset går inte direkt på djupet om textens eventuella kvaliteter och brister, och jag tror fortfarande att det finns massvis att göra som förbättrar textsjoket.
Men ändå. Det var väldigt skönt att höra att jag troligen inte ägnat mig åt självbedrägeri när jag inbillat mig att jag skulle kunna stöpa om romanen till ett funktionsdugligt filmmanus.
Tror jag ska fira lite genom att koka en kopp kaffe. Jag vill inte förhäva mig.
Jag är trött i dag. Seg i hela kroppen. Långsam. Och det finns ingen orsak till det hela.
Det är den värsta sorten.