Författare och skribent
Vojne vojne, i dag är jag minsann trött i skallen så det förslår. Jag var på båtfest i går och jag tror minsann att det fortfarande gungar under fötterna. Jag förstår inte vad det kan bero på.
Nej, jag tror inte att jag bjuder på några större tankar än så denna söndag. Varje dag kan inte bestå av kärnfysik.
Jag vill ha junkien åter. Jag vill vandra i minnenas allé och grotta ner mig i något förgånget för jag längtar den känsla det ger. Den bitterljuva känsla av något som flytt men ändå fortfarande är, något som inte går att ta på men ändå kan förnimmas som en undflyende bisats som viskar långt där borta, där borta där man inte riktigt kan se men ändå ana att något finns.
Ja jag vet att jag pratar i nattmössan men det gör mig inte så mycket för jag vill åt den där känslan så mycket att jag håller på att bli tokig. Nej. Mitt förstånd är intakt, åtminstone till den grad det alltid har varit.
Men jag saknar känslan, jag vet inte vart den tagit vägen och tro mig jag har letat runt hela Odenplan och därtill en bit bort mot Sankt Eriksplan även om gatorna där inte är mig riktigt lika hemtama och jag för ett ögonblick i en dunkel gränd gick vilse och irrade bort mig från den rätta vägen i trakterna kring Röda Bergen.
Som om jag ens visste vilken den rätta vägen är. Nej, jag ville så klart bara göra mig märkvärdig och citera Dante. Min mamma brukar kalla mig för Dante ibland, så helt ute och velocipedar är jag ju inte, för att citera en nyligen stängd blogg.
Men minnesjunkien står varken att finna i den klassiska litteraturen eller Vasastan. Jag undrar och undrar och undrar var du finns och vad jag ska ta mig till för att hitta dig åter.
Jag läste igenom kapitel ett till tre i går av romanen, jag tyckte de var briljanta. Det behöver så klart inte betyda ett endaste dugg mer än att jag gillar min egen uppblåsta figur, det är ju jag själv som skrivit det gubevars och det vore väl större skandal om jag inte gillade det, men ändå, jag blev positivt överraskad.
Men samtidigt gjorde läsningen mig brydd. För språket är så mycket junkiens, den ton jag tyckte jag fann när jag skrev de där apalånga inläggen som aldrig ville ta slut i vintras, de där minnet var som en vindlande å som aldrig verkade nå sitt mål men till sist ändå alltid fann det. Berättelsen jag skriver i boken är visserligen så mycket nutid den kan bli, men om junkien ingenstans står att finna, hur ska jag då kunna nå tillbaka till språket och komma framåt med texten?
Om ni vill veta hur verkligheten ser ut i förlagsbranschen, hur livegen tillvaron stundtals ter sig däri, råder jag er att kolla in Atlasbloggen, där husbonden Richard Herold nu helt utan skrupler visar upp hur han ”tar hand” om sina undersåtar. Det är inte en vacker syn.
Tur att jag, med skjutjärnsjournalist-hatten nedtryckt över skulten, var där med kameran och kunde avslöja missförhållandena.
Nästa gång belyser jag samhällets skuggsida på någon helt annan plats.
Identitetskris verkar vara fredagens tema. Resumé ”avslöjar” att Ranelids blogg är falsk, vilket väl alla förutom några stackare som kommenterat på bloggen i fråga förstod från första stund, Sofi Fahrman har blivit identitetsstulen på Facebook enligt DN – en artikel som Vassa Eggen för övrigt ger en välbehövlig känga nu på morgonen – och själv möttes jag nyss av meddelandet Hi Daniel Åberg, Daniel Åberg would like to be added to your MySpace friends list och tänkte att nä nu är det kokta fläsket sönderstekt. När jag väl följde länken visade det sig dock vara något spamliknande, och jag kunde slappna av. Jag är fortfarande jag och ingen annan.
Som om inte det vore nog.
——
Uppdatering: Jaha, Ranelidbloggen är bortplockad, författaren själv polisanmäler och Bonniers förlagsjurist rasar. Exakt vad man anade skulle hända så klart, men jag undrar om det verkligen är rätt väg att gå. Alla jag sett som skrivit om den kortlivade historien har tyckt att bloggen varit fyndig och skriven med glimten i ögat. Visst, Ranelid har blivit någon sorts symbol för något som man får skämta med hur som helst och han har fått ta en hel del skit i press och på nätet, men ändå, jag tyckte faktiskt att det här var rätt humoristiskt. Om han bjudit på det och istället skrattat åt tilltaget hade han nog i långa loppet vunnit respekt.
Tror jag alltså.
——
Uppdatering 2: Hur ställer sig Bonniers till den här falska Ranelid-bloggen då, som verkar ha funnits längre än den nu bortplockade?
Dagens litteratursnackisar:
• Har Björn Ranelid blivit med blogg? Nej, jag skulle inte tro det. Men det vore ju helt fantastiskt om det faktiskt var så att det här var hans egna skriverier. Och nivån är inte helt annorlunda än den han har på sin riktiga sajt. Någon gång i framtiden ska jag också kalla mig författare, krönikör och estradör. Då är livet nog fullkomligt.
• Jan Guillou har blivit antastad i Norge. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men jo, visst finns det klara likheter mellan honom och Glenn Hysén.
——
För övrigt har jag på omvägar lyckats bli inbjuden till den mytomspunna Manillafesten på tisdag kväll. Och så kan jag inte gå! Ack och satans ve.
Jag spenderar dagen nedsjunken i ett gigantiskt Excelark. Det är så spännande.
Filmmanuset är ur mina händer. Just nu i alla fall. Det bearbetas, hoppas jag, så det knakas på ett håll och läses så det knastrar i hjärnbarken på ett annat. Bra. Kvarnstenen börjar sakteliga rulla, jag tittar storögt på och Hollywood är självklart målet. Peter frågade i går kväll med vädjande blick hur många biljetter de delar ut till nominerade filmer på Oscarsgalan. Det är rätt inställning. Och ja min vän, kommer vi dit så ska du få följa med, sanna mina ord.
Men eftersom mitt filmmanusarbete nu åtminstone temporärt består i att luta mig bakåt och invänta synpunkter och förslag, bör jag låta blicken vandra mot romanen. Och då blev ju plötsligt den senaste tidens längtan efter just detta mer av ett … ja, kännbart ok. En något mer läskig och reell uppgift.
Nåväl. Jag börjar väl med att läsa igenom det jag skrev under våren. För att se om tankarna jag haft på sistone om att texten är så läskigt bra varit endast feberdrömmar eller faktiskt har bäring.
För första gången har någon fått läsa filmmanuset. Någon som dessutom är en van filmmanusläsare, och som jag inbillar mig har ett gott omdöme. I dag kom det ett sms.
Hej! Läste om manuset ordentligt i går. Grymt, vilket riktigt hästjobb du gjort!
Nu kan det visserligen diskuteras hur en häst jobbar om den sätts framför ett ordbehandlingsprogram. Och smset går inte direkt på djupet om textens eventuella kvaliteter och brister, och jag tror fortfarande att det finns massvis att göra som förbättrar textsjoket.
Men ändå. Det var väldigt skönt att höra att jag troligen inte ägnat mig åt självbedrägeri när jag inbillat mig att jag skulle kunna stöpa om romanen till ett funktionsdugligt filmmanus.
Tror jag ska fira lite genom att koka en kopp kaffe. Jag vill inte förhäva mig.
Jag är trött i dag. Seg i hela kroppen. Långsam. Och det finns ingen orsak till det hela.
Det är den värsta sorten.
Jag ser att det hävdas att Alex Schulmans blogg är värd drygt 28 miljoner kronor om året i annonsintäkter. Jag tittar på siffrorna, maler dem runt lite i huvudet och så börjar jag räkna.
Enligt artikeln så har Schulman runt 250 000 unika besökare på sin blogg per vecka. De hävdar att siffrorna kommer från Bloggportalen, men när jag kollar där står det att han den senaste veckan haft 127 000 besökare. Okej, men av någon anledning ska alltså siffrorna dubblas. De kanske har tillgång till mer initierad statistik än jag själv.
En normal vecka har jag enligt Bloggportalen runt 700-800 unika besökare. Just nu i detta ögonblick står det visserligen 459, men jag hade halvdygnslånga driftstopp vid ett par tillfällen veckan som gick, så ni får tro mig på mitt ord. Om vi dubblerar de siffrorna, enligt Schulmanexemplet ovan, kan vi säga att jag landar på cirka 1 400. Det är dessutom en siffra som stämmer bättre överens med de 150-200 unika besökare Statcounter hävdar att jag har per dag, och om jag kryddar bloggandet med några välvalda Twinglylänkar till DN-artiklar varje vecka och droppar några dräpande insikter och kommentarer så är det till och med sanning på riktigt.
Hur som helst – om 250 000 besök i veckan ger 28 miljoner kronor om året, ger alltså 1 400 per vecka … 156 800! Nästan en halv årslön som bara ligger och väntar där ute någonstans, pengar som om jag bara tryckte in lite annonser på sajten skulle ramla in över mig och förenkla tillvaron.
Yeah right.
Jag redigerade på rätt duktigt i går. Strykte (se kommentarerna…), ändrade felskrivningar, putsade, grejade, fixade och donade. Var en sjuhelsikes duktig liten arbetare helt enkelt.
Men något gick snett.
För tanken är ju att den här redigeringen ska leda till att manuset blir kortare. När jag satte punkt efter att ha skrivit igenom alla bokens kapitel från A till Ö inklusive W – romanen innehåller 29 kapitel – med några överhoppade bokstäver här och där för att undvika att det hela ska bli en tv-serie i längd, landade jag på etthundratrettio manussidor, med ett uttalat mål på etthundra. Strykningar var alltså av yttersta vikt.
Men vad händer? Jo, nog strykte jag allt, men självklart kunde jag inte hålla mig från att lägga till heller. Addera saker som inte alls fanns i originalet. Varför? Tja, mest för att jag så himla gärna bara ville och fick plötsliga akuta infall. Som det här till exempel:
I romanen står det:
– Vi kan ju alltid dricka upp dom här och beställa tequila istället.
I filmmanuset står det nu:
INT. I BAREN PÅ KVARNEN – DAG
Dannyboy och Flickan står i den inre baren. En bartender gör i ordning shots åt dem.
DANNYBOY
Hot shots!?FLICKAN
Ja? Det passar väl gästrikesonen?DANNYBOY
Du, jag tror Gallianon tog slut nån gång -93 där hemma.FLICKAN
På Kvarnen har dom kvar i alla fall.Dannyboy höjer sitt glas.
FLICKAN
Vänta! Vi måste ju sjunga också.DANNYBOY
Eh, va?Flickan himlar med ögonen.
FLICKAN
Guud, är det du eller jag som kommer från landet? Jaja, jag sjunger.Hon harklar sig.
FLICKAN
KOKA KAFFET, VISPA GRÄDDEN, HOT SHOT HOT SHOT HOT SHOT!Hon höjer sitt glas och sveper. Dannyboy skyndar sig att följa hennes exempel.
FLICKAN
Yeah! Det var inte så illa.Dannyboy skrattar och torkar sig om munnen. De får in varsin öl, och går tillbaka till väggen de tidigare stod vid.
FLICKAN
Den där tjejen. Hon med Nick Drake. Vad hände med henne då? Sen.
Och det var ju lite längre än i originalet.
Om det här tar sig någonstans längre än det första manusutkastet är ju en helt annan historia. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen – 2007 är året då hot shots gör sin storstilade comeback och jag tycker att det bör avspeglas i mitt filmmanus.
Och jag hoppas för den delen att Emma och min Kungsgårdsvän Johan förlåter mig för att jag däri stulit hej vilt från fraser som bevingats av dem.
Alltså allvarligt. Är det jag som surfar in på en bortglömd bakväg och hamnar på den sedan åtta år nedlagda Netscape 2.0-versionen, eller är det helt enkelt så att Handelsbankens nätbank är så häpnadsväckande 1996:ig som jag alltid uppfattar den när jag är inloggad? Alltså jisses, trots att jag surfar in där åtminstone varje månad när jag ska skattedeklarera vårt handelsbolag, så tar det ändå alltid minst fem minuter innan jag lyckas luska ut hur man gör för att se något så enkelt som transaktionerna som skett på kontot den månad som är aktuell. Och alla dessa handgrepp som krävs för att få fram informationen! Mystiska rullgardinsmenyer överallt, luddiga namn som alla verkar betyda samma sak och ett gränssnitt som skulle vagga till och med Bill Gates till sömns. Skäms de inte?
Jo jo, jag vet att det bara är att byta bank och det var ju inte som att någon höll en pickadoll mot min skalle när bankvalet skulle ske. Men ändå, jag förstår inte. Har de som ansvarar för Handelsbankens sajt aldrig sett hur övriga nätbanker ser ut? Fasiken, SEB:s nätbank, som jag alltid haft privat, var eoner före det här redan 1998. Någon borde skämmas och jag hoppas att de gör det.
Och jo, jag har lite tråkigt för tillfället.
En ny vecka och jag har redan motionerat och förhoppningsvis snart även börjat redigera. Jag hann med ett pass i går, men ack så mycket jobb återstår och jag bävar inför domen, jag lämnade utan att tänka mig för ifrån mig det ofärdigjobbade textsjoket för påseende efter gårdagens omgång och inväntar domen, bilan, hugget. Mot strupen. Hårt, kallt och skoningslöst. Hjälp.