Helgerbjudande: Både pep talk och indignation!

Ah, det är så uppfriskande. Förra hösten hade vi ju den fantastiska tiggarbrevsföljetongen i DN, då författare som fick pengar ur författarfonden skulle sättas åt. I år vänder vi på steken – författare som tjänar storkovan är de nya uslingarna, och då främst de så kallade deckarförfattarna, de som enligt en nyligen avslutad (?) debatt skitar ner på litteraturparnassen, ja åtminstone kvinnorna. Att de har mage att tjäna pengar, de där … de där skarvarna. Man kan riktigt känna indignationen pysa mellan kvällstidningsraderna, rinna ner som brun sirap mellan tangenterna och hur en näve knyts i raseri.

Bah.

——

Jag är en slacker. Visserligen blev jag ju ”klar” med filmmanuset i onsdags, nådde slutet, satte spiken i kistan men det är ju en hel hög redigeringsjobb kvar, jobb som jag vill ha bakom mig.

Men jag har så klart inte tittat på dokumentet sedan dess. Jag är en dålig människa. En ytterst ynklig varelse. Hör ni det där ute? En remarkabelt usel tingest utan egentligt värde och jag skäms som en hund för jag vill vara klar nu.

Men på den sjunde dagen ska det ske. Senare. Ganska mycket senare. Men ändå. I dag så.

——

Jag tycker inte om att vara loj i skallen. Det måste bli bli ändring, jag får sluta slarva med mina Beroccabrus dagen efter att jag druckit alkohol. En ny Daniel ska stiga ut på andra sidan den här veckan, hel och ren.

Japp, så får det bli.

Sorg gånger tre eller ilska gånger två plus hopp

Jag har varit lite dålig på att berätta om det här med att filmmanuset faktiskt har ett slut. En början, en mitt och ett slut. Livet kom emellan, bakfylla kom i vägen, kalla det vad ni vill men nej, skrivit om det har jag ju inte.

Nu måste jag bara redigera igenom det. Mycket. För längden är alldeles för, tja, lång helt enkelt, mitt mål var hundra sidor och nu klockar det in på etthundratrettio. För mycket av allt kanske. Och ändå känns det så nedbantat, så avskalat, så magert jämfört med boken trots att dennas längd bara är drygt tvåhundratrettio, en viskning i romanlängd när allt kommer kring. Hur gör man? Jag vet inte, men jag är övertygad om att det löser sig.

Och så var det det här med avslutningen. Även om manusslutet, som i nuläget skiljer sig lite grann från romanslutet, har en vacker symmetri som överstiger bokversionen (som även det är rätt symmetriskt om man närstuderar och dessutom har en karta tillhands), så är jag redan skeptisk till det. Det frossar i sorg på ett sätt som närmast känns sökt och jag är inte säker på att det skapar rätt känsla. Nu cementerar det visserligen vetskapen om att livet knappast är lyckligt, men det är kanske olyckligt av fel anledningar och jag tror att det ger Dannyboy en felaktig aura av übermensch, tårarna som spills över hans agerande är för många, för stora. Kanske vore ilska bättre. Ska prova det.

Nej, nog vaghet och textbaserad omständlighet för i dag. Men formeln i rubriken summerar ganska väl de två alternativen jag ser just nu.

I natt när jag tog tunnelbanan hem efter en födelsedagsfest på Söder där jag just ätit fantastisk tårta fick jag frågan vad min nästa roman skulle handla om och jag la ut texten om otrohetstemat, eller ja – jag babblade på ett tag i alla fall, om man kan kalla mitt svammel för att lägga ut texten vet jag inte – och det som gladde mig var känslan som fyllde mig att ja, jag vill verkligen börja skriva på den nu. Det suger i mig, jag är redo för berättelsen, och det kommer att bli bra om jag bara vågar skriva den på rätt sätt.

Hoppas jag.

Jag är inte värdig

Huvudet värker en smula efter gårdagskvällens Bonfest på Chinateatern. Molar och gör sig till. Tankarna på tomgång, kvarnarna står stilla.

Vi stod bredvid mingelfotograferna hur länge som helst i går – poserade, lockade, flirtade. Men ingen ville plåta oss, tittade knappt åt oss, inte värda en blick. Jag är inte Stureplansmässig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Något diskerror på vonanka

Jag har tuggat fradga sedan klockan sju i går kväll då mitt webbhotell fick för sig att lägga ner verksamheten temporärt. Tretton komma fem timmar senare får jag ett mejl om nåt sorts diskerror på en server vid namn vonanka, och jag torkar bort fradgan från munnen och tänker att nu får det fan vara nog, händer det här en gång till tar jag mitt pick och pack och beger mig någon annanstans. Nu ska det tydligen felsökas vilket kan innebära en del ytterligare driftsavbrott enligt mejlet. Precis vad jag ville höra. Exakt.

Jag drack även en del öl ute på lokal för att fira lite i går kväll. Men mer om det senare, jag måste få i mig lite frukost i mitt ömma diskerrorskadade huvud först.

Slutet på historien. Gånger två.

Jag är som en repig skiva. I dag har jag faktiskt en reell chans att nå manusets slut. Det skulle faktiskt gå att sätta punkt. Ja inte slutgiltigt så klart, men råmanuset skulle kunna finnas där, från den inledande frackruschen till den avslutande sängtåren.

Istället städar jag mitt skrivbord i en timme. Bestämmer mig för att go minimal och stuvar in min bildskärm i ett skåp. Städar hyllor. Städar rent allmänt. Kollar tågbiljetter till Malmö. Surfar lite. Städar lite till. Diskar. Pratar i telefonen. Funderar på att installera iLife ’08. Funderar på att installera iWork ’08. Funderar på att köpa en ny dator så att jag kan använda iLife ’08. Surfar lite till. Kokar kaffe.

Men nu så. Nu jäklar.

——

För övrigt skriver Hynek Pallas väldigt underhållande och klokt om den i sanning väldigt mystiska filmpolitiska artikel DN toppade kulturdelen med i dag. Borde inte den artikeln ha stekts i samma ögonblick som samtalet med Astorias nya ägare – där det framkommer att biografens innanmäte redan är på väg till bland annat Vänersborg och Mariestad – avslutades?

Urrhsähtkta jag ’är tröht

I går kväll satt jag och kollade på Valencia-Elfsborg samtidigt som det på datorn rullade ett ”Flight of the Conchords”-avsnitt och jag chattade med Gunnar. Jag klagade för honom, jag saknade uppslag för ett morgonbloggämne, det är jobbigt när man sätter sig framför datorn ännu en dag och krampen – bloggkrampen – slår till med full kraft. Han lovade att tänka fram ett ämne, skulle smsa mig under natten med sin ingivelses fulla kraft.

Men i morse var sms-lådan tom. Mitt huvud likaså. Jag tänkte att Gunnar, han är minsann en sån som lovar runt men håller tunt, och gick moloken ner till Vivo för att hänga på morgonlåset.

Men när jag åter kom till hemmets lugna vrå hade något hänt. Gunnar hade freakat loss i chatten, låtit det konstnärliga dårskapet få fritt spelrum efter en sömnlös natt inför hotet om en dag fylld av städande. Och eftersom Gunnar Ardelius är den en enda av mina vänner som faktiskt är författare på riktigt – som alltså gett ut två romaner och därmed klassas som författare även av Författarförbundet – tänker jag att hans skrivande i mitt chattprogram kanske klassas som poesi, eller vadå kanske, han är ju för sjutton skolad på Biskops-Arnö, det är klart att det som lämnar hans fingrar är lyrik.

Så här följer den, Gunnar Ardelius morgondikt.

Urrhsähtkta jag ’är tröht

inte sovit än jag målar fönsterbräden
snart såpa golven. pust
har legat på knä och skrubbat duschen
allt pga den ”heta” bostadsmarknaden
allt pga skattetrycket
skriv om såssemetaliteten i din blogg
rövar-kapitalismen
har du förresten läst peter i dn idag? det var bra

För framtida litteraturforskare kan det i sammanhanget vara bra att veta att Gunnar är på väg att sälja sin lägenhet. Och Peters utmärkta recension som omnämns i sista strofen kan läsas här. Allt för litteraturforskningen.

Inte morgontoalett men i alla fall morgonradio

På morgonen innan jag börjar skriva lyssnar jag helst på pratradio, jag brukar börja dagarna med ”P1 morgon”, och vid tjugo över nio ratta över till P3, lyssna några minuter på ”Morgonpasset” och sedan bli lite irriterad och stänga av. Om jag inte kommit igång med skrivandet vid tio brukar jag då sätta igång P3 igen och lyssna på ”P3 populär” eller klassiska ”Popnonstop” som ju fått återuppsta och vikariera på dess tid nu i sommar. För nä, trots att ”Popnonstop” faktiskt sänds även under höst- och vårsäsongen med start lördag och söndag klockan 06.03, så anser jag inte att programmet egentligen finns längre. Med de sändningstiderna gör man inte det.

Men det var inte det jag ville skriva om.

För nu under sommaren har jag börjat ratta över radion redan vid kvart i nio på morgonen, när sommarlovsteatern drar igång. Inte för att jag har något emot den egentligen, eller jo för den delen, det har jag nog för förnumstiga barnröster är bland det jobbigaste jag vet, men det är helt enkelt inte lovteater jag söker på morgonkvisten, det är något annat. Så vid kvart i nio rattar jag bort, inte till P3 för där sänds ju också lovteatern för av okänd anledning måste den gå i två kanaler, utan till P4.

Och det var det som det här inlägget skulle handla om. För jag undrar och undrar och undrar – måste man göra något med sin röst när man börjar sända radio i P4, eller har de ett sorts speciellt ljudfilter som SR applicerar över alla som hörs i sändning? Det går inte riktigt att sätta fingret på, men programledarna låter så … mjuka. Lite lenare, lite mer välgurglade, lite mer mysiga. Jag undrar hur man gör. Hur man får den där P4-rösten. Det låter ju så trevligt.

En mas på villovägar

Det var länge sen jag skrev om googlare som på konstiga irrvägar hamnat på min blogg. Men nu hittade jag minsann en lustig en. Någon har på eftermiddagen googlat på frasen ladda ner min hångel en fylla i bok och hamnat hos mig.

Och jag undrar så. Vad är det egentligen den här personen, enligt Statcounter bosatt i Dalarna, har letat efter? Och kanske ännu viktigare – fann personen vad han/hon sökte?

På den sjätte ska det ske

Det närmar sig slutet. Den här veckan ska manuset bli klart. Det måste det bli, det har redan tagit för lång tid. Men jag är ju så satans ineffektiv. Men den här veckan, ojojoj vad jag ska skriva.

Till skillnad från vad jag hävdar alla andra veckor då, alltså.

Dessutom är min semester officiellt avslutad nu. Tjänstledigheten är här hur jag än vrider och vänder på det, jag går in på vecka nummer sex. Och då måste jag ju sluta lata mig. Och som en present är det molnigt i dag så jag slipper tänka på att springa över ängar och vara somrig.