Daniel Åberg

Det är sex år sedan i dag och eftersom skottåret gör sitt är det i år precis som för sex år sedan tisdag den 11 september. Och jag har inte tänkt på den på länge men faktum är att jag några veckor efter terrorattackerna skrev en novell. En novell om vad som skedde i mitt liv den där tisdagseftermiddagen i mitten av september för sex år sedan när jag synnerligen oframgångsrikt försökte läsa statskunskap B på halvfart ute på Frescati samtidigt som jag jobbade heltid.

Jag minns inte i vilket syfte jag skrev den, jag antar dock att den hade ett specifikt syfte eftersom jag aldrig skriver noveller annars och när jag läser den nu ser jag att det är en del saker jag skulle gjort annorlunda i dag, men precis som jag skrivit i bloggen så många gånger förut och även i bokmanuset jag jobbar med nu så var såväl jag som tillvaron en annan då, så det är väl inget konstigt med det. Jag ser också att en del grepp, ordföljder och tankar senare skulle komma att dyka upp i ”Dannyboy”, eller så hade jag redan skrivit dem i romanen och snodde friskt till novellen, återvinning hör ju framtiden till.

Hur som helst, eftersom i dag är just i dag publicerar jag den här, för i något annat sammanhang har jag svårt att se att den skulle bli använd.

15.20 till 16.50
Mot Mörby centrum! Se upp för dörrarna! Och dörrarna stängs. Någons mobil åker upp. Gammalt tåg, ett sammelsurium, ohörbart, fragmenten kommer fram. Ja! Har du hört? Ett plan – vad? Är det två? Fy faan. T-centralen passerad och tåget svischar genom tunneln. Östermalmstorg och vi skramlar vidare. Stadion, Tekniska och så hur långt som helst i mörkret när ljuset slocknar och jag hör hon med mobilen, tuggar tuggummi också, smackar, näfyfan vad läskigt är du säker?! Jaa, ja vi hörs hördu, puss och hej. Puuss!

Alla av. ALLA av vid universitetet. Raska steg för klockan är ju långt över halv fyra. Halvfart my ass, här är det minsann ingen halvfart, först upp ur rulltrappan yes! Hoppas jag kommer ihåg hur de ser ut. Har ingen susning om deras namn. Kvart i fyra fan också, lubbar över asfalt, gräs, grus och varför skulle vi ses där allra längst borta? In vid cafeterian, förbi biblioteket, någon skriker bakom, nej de är två, de springer förbi mig, i panik, de kubbar, de är utbytesstudenter, ett eget släkte säkert tyskar, nehej de ropar till varandra på bred amerikanska och är borta runt ett hörn.

De sitter vid ett bord. Seminariegruppsvännerna. Ursäkta jag var tvungen att sticka förbi jobbet, de slet och drog i mig. De nickar och bryr sig nog inte om mitt ljug, jag är ju ledig idag. Då kör vi, ska vi bestämma att vi ses på lördag också? Alla är väl lediga då? Klockan tio säger… var det Eva tro? Alla instämmer, tio, vilken kalastid för en seminarieträff! För vi måste ju vara redo till nästa veckas presentation. Första gruppen att redovisa, det är stort! Men är inte klockan tio lite … ja det är ju ändå lördag … men jag talar för döva öron, de har passerat tröskeln till … ja till platsen där morgonstund har guld i mund istället för sex timmar gammal fylla. Ja vi säger väl halv elva då! jämkar Eva (?).

Hennes anteckningsblock. Fullt av anteckningar, krumelurer och tankar. Jag tänkte att vi kanske skulle dela upp arbetet så här, och så kommer de igen, i Uppsala kallade vi dem intisar men jag vet inte om det går hem här, här i Sthlm, de kommer runt hörnet, de är fyra nu och fortfarande amerikaner och de två killarna ser ut som Tommy Hillfiger. Phone cards. De stammar, gråter och vill ha phone cards. Tommy Hillfiger ett sticker in ett bankomatkort i telefonautomaten. Vi tittar på dem i tystnad. Evas anteckningsblock, jag sneglar lite i det och nej – jag förstår inte vad hon skrivit så det här går nog inget vidare för mig.

FUCK this MACHINE! Han ger på den med vänstern och högern. Uppercut jabadabado! Tommy Hillfiger två är framme vid vårt bord. Anyone of you guys have a phone card? Vi stirrar på honom. Vad ska vi göra? Ingen har ju sett ett telefonkort på fem år. Minst. Ruskar på huvudet. Erbjuda telefon till låns? Nja, det luktar utlandssamtal lång väg, vi håller inne med våra Nokia.

Something terrible. Han säger att something terrible has happened and we really need a phone card. Men vi fattar inte varför ett phone card skulle förändra vad som än hänt och de är lite otäcka. Oviljan lyser igenom FUCK YOU swedes let´s go. Försvinner gör de, runt hörnet snubblar de, skriker, larmar och kanske hör det till.

Det var värst.

Hummanden. Nåja, om vi återgår till hur vi ska dela upp det så kanske

Avklippt. Eva är avklippt och jag tänker på inget. Tänker på Tommy Hillfiger och jag ser att hon mitt emot gör det också. Kikar runt hörnet försynt, men det är tyst nu, säkert tomt. Eva tittar upp, näsrynkar, kanske ska vi förbereda oss en och en och återsamlas om … klockan fem?

Uppbrott. En sitter kvar, två till biblioteket, jag till cafeterian.

Kaffet är hett som aj fan! och jag ser att hon skrattar. Men hej hur är det? Här själv? Jajavisst, sitt ner. D-uppsats? Nä, men jag skrev en c-uppsats för en miljard år sen, fyra och ett halvt i alla fall. Ljumma skratt. Malin eller Maria? Kommer aldrig ihåg. Skönt sitta ner, fortfarande varm sedan hetsen hit. Har du sett de där amerikanarna? Nähä. Nä de verkade stirriga på nåt sätt. Kanske har nån gjort sig av med stollen Bush. Ja det vore ju en förlust. Skrattar. Jag? Försöker läsa b-kursen i statskunskap. Nä, svårt när man jobbar även om det är halvfart. Mm, jag är kvar där. Jodå. Det är okej.

Vibrerar. Spritter till. Vänjer mig aldrig när mitt lår vibrerar. Ursäkta. Jag måste nog, jobbet tror jag. Hallå?

Hon har vackra ögon. Tittar in i dem och rösten maler i örat. Hör hälften när hon ler mot mig. Mumlar något. Ja. Jaja. Okej. Ja. Jag är där på stört.

Någon har säger jag och berättar allt för henne. Är det sant?! Nähä? Men hur? Rasat? Det är ju absurt, det är ju, är ju, ju nästan lite coolt. Att någon kan, ja

Reser mig. Ursäktar. Måste in. De behöver alla de kan få in. Glömmer nästan väskan. Rusar. Hej då.

Över gräsmattan mot tunnelbanan. Det står en amerikan på gräset och skriker efter ett phone card. Rösten är gäll. Jag sprintar, trapporna, smiter genom spärren, halkar, åker kanna på golvet det svider, upp och tränger mig i rulltrappan. Tro på fan tåget kommer jag kastar mig in i det. Mot Norsborg! Se upp för dörrarna! Och dörrarna stängs.

Ibland kommer det dagar då dokumentet dissar mig. Skrattar mig rakt i ansiktet, säger tror du verkligen att det här är intressant för någon annan än dig själv? och tillägger fan, tycker du ens att det här är intressant för DIG SJÄLV?

I dag är en sån dag. Fan.

Jag ser till min söndagsglädje att ”Dannyboy & kärleken” recenseras fint hos Bokhora i dag. Men Johanna som skrivit inlägget fick tydligen tag på den vid Bokhoras senaste bokbyte. Det betyder ju att det fanns någon där som inte längre ville äga min roman. Vafalls!?

Jag vet att det inte är någon exakt vetenskap, men ändå. Jag tänker på det här med kunder som köpt denna bok har även köpt-systemet som Adlibris och Bokus har på sina sajter. Den på Bokus har jag aldrig förstått mig på, den verkar helt statisk trots att jag vet att min roman säljs en del där och speciellt i somras när den var med i en kampanj, men den på Adlibris ändras en del från och till, dock är det ett antal titlar som återkommer, vilket jag tar som ett tecken på att den faktiskt säljs tillsammans med de här böckerna.

Och det är här jag blir lite fundersam. För de titlar som med ojämna mellanrum dyker upp i Adlibris högerspalt är Jenny Jägerfelds ”Hål i huvudet”, Sigge Eklunds ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, Cecilia Aherns ”PS Jag älskar dig”, Fredrik Eklunds ”Bananflugornas herre”, Fredrik Strages ”Fans” och tidigare även Fredrik Virtanens ”Olyckligt kär i ingen speciell”, även om det var ett tag sedan jag såg just den.

Och det är inget fel på de böckerna men problemet är att jag inte läst en enda av dem. Jag äger ”Fans” men har av någon anledning den liggande oläst på en hylla och jag kan mycket väl tänka mig att läsa Sigge Eklunds, men faktum kvarstår – jag är i total osynk med dem jag paras ihop med och jag undrar vad det beror på.