Daniel Åberg

Månne är det så att jag hade tänkt skriva från arla morgon i dag. Månne är det så att tanken inte var att jag skulle stanna så sent på den där Kristallenfesten som jag gjorde. Månne är det så att jag skulle skriva både det ena och det andra om det inte vore så att jag separerade det privata och det personliga så mycket. Månne är det så att jag är rätt bakis i dag. Ja, månne är det så och möjligen vet jag till och med vad ordet betyder men helt säker är jag inte just nu.

Månne är det till och med så att det här inte alls är så dramatiskt som det låter. Men ont i huvudet har jag i alla fall. Ojoj ja det har jag och möjligen måste jag tillbaka till sängen nu.

——

Vill bara meddela att jag nu är piggare, dock inte pigg. Dagen spenderas med att läsa Leif GW Perssons utmärkta ”Faller fritt som i en dröm” och högst eventuellt lite romanförfattande om någon timme. Dessutom ska jag nog skriva ett tiggarbrev till Svenska Författarförbundet och be om en allmosa vad det lider, sista ansökningsdag i morgon om jag förstått saken rätt vilket det stundom händer att jag har.

En tanke slog mig i går, varifrån den kom vet jag inte men jag läste väl något som anknöt till ämnet, det sker ju nästan dagligen. Det jag tänkte var att om det nu är så att dagens yngre generation totalt ändrat uppfattning om det här med moral och upphovsrätt och istället laddar ner musik och film gratis från Pirate Bay dagarna i ända och därmed undanhåller en massa pengar från främst skivbranschen – innebär det att landets konsumenter har fått mycket bättre ekonomi? Om pengarna som tidigare pumpades in i skivbranschen inte längre gör det, vart tar de vägen? Vilken typ av annan konsumtion har ökat? För inte sitter väl kidsen runtom i landet och sparar i ladorna?

Jag minns att jag hade den här diskussionen för flera år sedan på jobbet, i samband med att nedladdningen blev officiellt olaglig har jag för mig, och att vi pratade om att någon borde kolla på det, se vart pengarna i sånt fall tar vägen. Sedan hände väl något, en artist släppte oväntat en skiva eller någon vann ett pris eller en författare gick och dog, och saken sköts åt sidan och föll sedermera i glömska. För någon artikel i ämnet skrev vi i alla fall aldrig har jag för mig. Kanske har någon annan gjort det någon annanstans, men jag minns inte att jag sett det.

Min egen hypotes har alltid varit att det egentligen inte är nedladdningen i sig som är grundproblemet för skivbranschen, utan istället faktumet att teknikutvecklingen inom andra närliggande branscher medfört att pengar som tidigare konsumerades på att köpa cd-skivor i dag delvis läggs på annat – exempelvis dvd-filmer och datorspel. Särskilt dvd-spelarens intåg under varje familjs tv-apparat tror jag har ändrat befolkningens köpmönster, ”alla” har i någon mån alltid köpt musik men före dvd:n var det främst nördar som samlade filmer. I dag har dock varannan medelsvensson några ”Vänner”-boxar, ”Sagan om ringen”-trilogin, ”Gladiator” och ”Nyckeln till frihet” i sitt privata filmbibliotek, dvd-filmer som köpts för pengar, pengar som tagits någonstans ifrån. Var? Tja, summan av lasterna sägs ju vara konstant och kontot för månatlig nöjeskonsumtion likaså antar jag, så något annat har fått stryka på foten.

Även datorspel och de hundratusentals spelkonsoler som står i svenska hem kostar pengar att underhålla. Ett nytt spel till X-box 360 och PS3 kostar oftast över 600 kronor. Varifrån tas pengarna? Troligen från skivbranschen.

För det laddas ju ner, det går inte att komma ifrån. Och visst tar säkert andra branscher stryk av beteendet också, men filmfiler är mycket större, de är lite bökigare att hantera och när det gäller piratade spel krävs därtill ofta att man måste få sin konsol ”moddad” för att det ska funka, plus att det blir krångligt när man ska spela online, vilket allt fler gör.

Summa summarum – det som är enklast att tillförskaffa sig på annat sätt är det som först får stryka på konsumtionsfoten. Och musik, med lätthanterliga små filer som ändå bara ska lyssnas på i en ipod är det logiska valet.

Mitt huvud känns fortfarande zombieaktigt efter helgens bravader och jag kan inte för mitt liv hitta vilket program som vann klassen bästa animerade serie under en timme på Emmygalan i natt vilket omöjliggör en korrekt sammanställning i den prestigefyllda årligen återkommande tipstävlingen mellan mig, min chef Micke och TV 4:s tv-bloggare Anna Thunman. Men eftersom vi alla valde ”Simpsons” i den gäckande klassen bör slutresultatet visserligen inte påverkas och har jag räknat rätt delar jag segern med Anna och därmed är det fortfarande viss ordning i universum eftersom jag har en ärorik vinnarhistorik som pristippare, vilket om inte annat bevisades i slutet av februari då jag med lätt hand vispade hem det stora Oscarstipset vars prispott under våren bekostade tre-fyra söndagsbruncher.

Men som sagt, mitt huvud är fortfarande segt som sirap och jag avvaktar med det definitiva djungelvrålet tills någon bekräftat min rättning och så länge läser jag kanske tidningarna, funderar på om min roman ska ta en oväntad förlåt men jag har ljugit för er-vändning och äter en god och näringsrik frukost.

Eller så ligger jag bara kvar i sängen, stirrar in i väggen och funderar över livets förgänglighet.

Jorå ser ni, i dag hände det. Efter att vi smörjt kråset på Kung Carls bakficka slog hösten till med full kalabaluns och mössan åkte på mitt trötta huvud. Nu stannar den där tills maj står för dörren.

Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag är allergisk mot alla som vill stoppa förändringar som eventuellt hotar ens personliga närmiljö. Nu ska jag vara rabiat igen, för i trettonde timmen har Citybanemotståndarna vaknat i Vasastan igen, och nu jäklar ska bygget stoppas med hjälp av trappuppgångslappar fyllda av fetstil, utropstecken, VERSALER och varför inte alltihop på en gång kryddat med understrykningar. Först då kan man nå framgång.

Själv lovar jag, eftersom jag är så särdeles motvalls i dag, att göra tummen upp varenda gång en av de 1 281 150 lastbilarna passerar två gator söderut under den kommande nioårsperioden.

Viagramejlen rasar in, why be an average guy any longer och beware of fake pills. Det är en vanlig spamlördag i inkorgen och snälla snälla kan ingen med sitt trollspö bara trolla bort skiten? Göra min mejl ren, obefläckad, penisförlängarfri?

DN:s boklördag glädjer mig faktiskt på riktigt. Det spritter lite i min halvbakfulla kropp när jag tar fram kulturdelen och läser fullödiga artiklar om Ian McEwan (troligen lyckligt omedveten om att han indirekt deltog i vårens svenska samtidsprosafejd), Hanne Ørstavik och den höviska svenska journalistkåren samsat med korta plocktexter, tips, listor och krönikor. Kunde bara DN:s webbredaktion göra något vettigt av materialet i tid också skulle jag kalla satsningen klockren, nu känns den i denna, trodde jag, moderna nätera något rumphuggen när bara ströartiklar verkar hamna på nätet, vid lite olika tidpunkter dessutom. Nej, jag hör ropen skalla ändå från Vasastans östra utmarker bort mot Marieberg så att DN-skrapan vibrerar – boklördag åt alla!

Men nu rusar jag istället ner mot stan och lämnar litteraturen åt sitt öde.

Jag står i hallen, ytterklädd och på väg ut genom dörren, riktning mot Systembolaget. Då slår det mig. Varför inte ta med en väska så att jag slipper köpa plastpåsar?

Nu står det väl inte på förrän jag går till Vivo med en begagnad kasse i fickan också.

En grej jag hade lyckats förtränga med tjänstledighet är det lock av asocialt beteende det innebär. När man jobbar som vanligt, som normala människor, umgås man med folk hela dagarna, socialiserar, pratar, har personer runt sig större delen av tiden. Åtminstone har jag det. Att då gå hem på kvällen, bara läsa, se på film eller tv eller allmänt skrota, känns inte som något särskilt enerverande, utan oftast bara rätt skönt. Jag behöver en asocial bubbla ibland, vara själv.

Men när man sitter på sin kammare hela dagen, sitter framför sin datorskärm i sitt egna vrå och på sin höjd går ner till affären och handlar under dagens lopp, ter sig kvällens läsande och skrotande inte lika lockande längre. Ändå är det inrutat i min panna, det är mitt normala beteende, det är vad jag gör i medel tre av fem vardagskvällar per vecka och det är ett mönster jag ännu inte riktigt har brutit trots elva veckors ledighet, med fem återstående efter denna.

Och det är ett beteende som helt klart sätter sig på humöret. Jag blir en eremit, en sån där ensam jäkel man studerar utifrån sitt fönster mitt över gatan, den man skrockar om säger gör han aldrig något förutom att sitta och stirra in i sin datorskärm den där stackarn.

Ja jag vet att det går att råda bot på. Det är inte som att det inte finns människor jag skulle kunna ringa, smsa, chatta för att säga hej ska vi göra något. Men det sitter där, inristat i pannan och det är svårt att få ränderna att gå ur och det är dumt för det gör mig särdeles stingslig.