Daniel Åberg

Jag tänker på Åsa Linderborg. Jag tänker på hur ”Mig äger ingen” kommer att ligga under så många granar nästa måndag. Jag tänker på att det är en bok som så många borde läsa för att det finns så mycket att känna igen däri, så mycket som inte brukar sägas i den svenska litteraturen, en besjungning av en sjuttiotalsuppväxt gjord på ett sätt jag aldrig sett maken till. En bok där det inte spelar någon roll hur mycket skam och skuld kärleken blandas med, värmen består ändå.

Men mest tänker jag på det jag inte tycker mig ha läst särskilt mycket om i alla hyllningskörer. Om det jag egentligen tycker summerar boken bättre än ord vilka de än må vara – omslaget.

För ögonblicksbilden på den lilla flickan, två år gammal, som med villkorslös kärlek kastar sig in i faderns famn griper mig mer än vad orden innanför pärmarna någonsin kan göra. Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok där jag vid så många gånger kände mig tvingad att stanna upp, slå igen pärmarna och bara titta. Se den oförfalskade kärleken. Den totala tilliten. Så som livet aldrig någonsin kan tillåta den att förbli.

Det är en fantastisk bild som får mig att vilja gråta men det gör jag inte eftersom jag … ja eftersom det inte är den jag är.

——

Hm. Jag tror det är en Mauro Scocco-dag i dag.

Efter kvällsbestyren gick jag till Tranan och hängde med Josefine i går kväll, hon fick berätta allt om sina New York-äventyr varvid vi övergick till att diskutera alkoholpolitik. Eller mer specifikt varför det i Sverige – åtminstone i Stockholm – är näst intill omöjligt att hitta en bar som även fungerar som ett fik och tvärtom. Eller som Josefine uttryckte det – ett ställe där man utan att känna sig som ett freak kan beställa en morotskaka och en latte samtidigt som ens kompis dricker en öl klockan sex på kvällen.

Och det är verkligen så gott som omöjligt. Varför finns det inga ställen där man kan dricka en öl och bara köpa en foccacia till den, eller börja med en kaffe och därefter beställa ett glas vin? Kravet om matservering för att få utskänkningstillstånd borde ju inte vara ett problem, de flesta fik serverar ju även varm mat och inte bara kakor och bullar. Vari ligger problemet?

Missförstå mig inte, det är klart att man kan köpa kaffe och fortsätta med vin även på ett ställe som Tranan (morotskakan går de dock bet på), men det känns helt enkelt inte naturligt. Nej, i Sverige fikar man i en lokal – på dagtid! – och sedan super man i en annan – på kvällstid! Och det känns så … kontraproduktivt eftersom jag har väldigt svårt att se att det skulle medföra mindre förbrukning av alkohol, vilket jag utgår från är orsaken till uppdelningen. För tvingas man till en bar för att dricka sin sprit, vars enda mål är att just fylla sin publik med alkohol, hetsas man ju till drickande på ett annat sätt än i en fikamiljö. Där skulle, inbillar jag mig, intagandet av en öl inte kännas som ett obligatoriskt förstasteg mot fylledimman och rallarsvingar vid korvmojjen framåt nattkröken, utan istället kunna ses som ett rätt avslappnat och fint sätt att umgås ett tag efter att man ätit sin morotskaka.

Eller så är jag bara naiv, lätt lucialiberal och möjligen en smula blind. Finns de här ställena redan?

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Jag promenerade hemåt genom den snölösa och således kolsvarta Stockholmskvällen, tog en sväng förbi postboxen (Morgan: det fanns godis – bokstavligt talat – från filmfestivalen däri) och stegade därefter mot hemmet där kvällen skulle användas till skrivande eller åtminstone textredigerande.

Så står jag vid spisen. Vattnet har precis börjat koka – skåpen ekade relativt tomma på spänning så jag hade tänkt mig något så fashionabelt som nudlar och knäckebrödsmackor med ägg – och tanken hm, kanske skulle jag ta en snabb titt på det där med att fixa en sökfunktion på sajten flashade förbi någonstans i ögonhöjd, det vill säga en bit ovanför den surrande köksfläkten. Fem timmar och tvåhundra sammanbitna svordomar senare slog jag utmattad, gröthjärnad men relativt nöjd igen datorn. Ibland går det som sagt inte riktigt som man tänkt sig.

Nu tog visserligen sökfunktionen – thank you almighty Google – ni ser uppe till höger i sidolisten max tjugo minuter att fixa. Nej, det var när jag kom på den strålande idén att även lägga in en arkivfunktion, som nu kan beskådas längst ner till höger i sidolisten, som helvetet brakade loss. Jag ska bespara er de tekniska detaljerna (jag förstår dem knappt själv), men låt mig säga att faktumet att jag när jag byggde den här sajten förra senvåren tweakade till ett WordPresstema in absurdum för att få utseendet dit jag ville utan att egentligen kunna kodknackeri nu medförde rejäla problem när jag skulle få WordPress sökfunktion från defaulttemat att sköta sig. Eh, det är det jag tror jag sysslade med hela kvällen i alla fall.

Hur som helst, nu går det att söka samt vältra sig i ett specifikt förflutet – och som vi alla älskar det! – utan att klicka sig fördärvad sida för sida bakåt. Enjoy.

Internet. En fantastisk uppfinning dit människor vänder sig för att få svar på livets stora spörsmål. En outsinlig källa till djup kunskap.

vilket håll ska en takfläkt snurra höger eller vänster

Och en del annat.

Det surrar i mitt huvud för jag har bara sovit fyra och en halv timme och med tanke på att jag väl gjorde av med alldeles för mycket pengar i baren i natt är det knappast i närheten av tillräckligt. Men jag kan inte sova, något pockar på, drar upp mig ur sömnen och försätter mig i ett oroligt dvalatillstånd och när de ilsket rödlysande klockradiosiffrorna stirrat på mig tillräckligt länge ger jag upp.

Jag minns en bar och en trängsel och hög musik och en massa Idolmänniskor som ville få en sista sekund i rampljuset på en liten scen men ingen är intresserad av att lyssna och se, åtminstone inte jag och en tjej kommer fram och spänner blicken i mig och hej hur är det, det var länge sedan och jag svarar ja det var det och jo tack det är alldeles utmärkt och hjärnan jobbar för högtryck, åtminstone tror jag det men vem vet vad som är sant eller falskt så här dagen efter och när hon lett ett strålande leende och efter ytterligare några fraser vimlat vidare lutar sig Therese mot mig och VEM var det där? och jag har ärligt talat ingen aning och lägger istället all tankeverksamhet på hur vi ska få tag på fler drinkbiljetter, sextiotre kronor för en flasköl Bud Light som ännu i dag ligger som en sur aning om en fylla som flytt över hela mitt spröda väsen var något vi gärna undvek så länge det gick.

Idol-final. Trots att jag får erkänna att jag inte följt tävlingen överhuvudtaget före finalen och först i går kväll fick veta att vinnaren Marie Picasso tidigare deltagit i Big brother – jag är ju först och främst kulturreporter nu gubevars – måste jag tillstå att det var en rätt spännande tillställning, ja trots smset du kan ju åtminstone FÖRSÖKA se lite engagerad ut från en kvällstidningsbekant ett par rader upp hade jag faktiskt trevligt och efter att ha spenderat tre Melodifestivalfinaler framför en storbildsduk i ett närliggande pressrum var det intressant att se, höra och framförallt känna hur en fullsatt Glob beter sig när den eldas på i direktsändning.

Så skrevs det, jag korrade och eldade på för att vi skulle hinna till festen någon gång och det är fan helt jävla otroligt att inte ens människor i mediebranschen kan lära sig hur namnet TT Spektra stavas och skrivs, i dag kallar Svenska Dagbladet oss för TT. SPECTRA och jag vet inte hur många stavningar och felskrivningar jag sett genom åren och ja det stör mig faktiskt för jag har alltid sett det som en journalistisk poäng av visst mått att åtminstone se till att de inblandades namn stavas rätt, och när man nu jobbar på en nyhetsbyrå vilket per automatik ger en viss anonymitet kan man väl åtminstone få begära att byråns namn blir rätt? Har ordet spektra – ja det är ett helt vanligt ord – någonsin stavats med C på svenska hur många James Bond-filmer från sextiotalet man än sett? Nej det har det inte.

Bah.

Telefonen ringer. Det är Jocke som vill bestämma brunchtid. Eftersom jag minns att jag sa jag tar det meal som går fortast och strax därefter varför gav du mig en burk Ramlösa? och svaret du sa ju att det skulle fort och att jag skrattade på McDonalds vid Hötorget vid fyratiden i morse känner jag att en brunchbuffé där jag rullar ut ur lokalen som ett välfyllt klot efteråt är övermaga och vi bestämmer oss för ett fik på Rörstrandsgatan om en timme istället. Vill du att jag ska säga några göteborgska invektiv till bloggen? frågar han och åh mina vänner känner mig så väl.

——

Jaha, nu var det så klart min gamla kollega Karin som hade förmiddagspasset på webben på Svenskan i dag och raskt ändrade stavningen när hon såg den. Good. Men kritiken kvarstår mot den svenska mediebranschen i stort – lär er stava! Annars hänger jag ut er och då jäklar.

Nu står Jocke och stampar nere på gatan. Kanske borde gå med andra ord.