Note to self:

Spela inte ”Guitar hero” hela söndagskvällen till alldeles för sent och drick vin och glögg när du ska upp och jobba dagen efter. Ja, det är visserligen jättetrevligt och jo du dominerade med väldigt coola riff, men du blir sjukligt trött och faktum är att du inte har någon känsel i vänsterhandens fingertoppar i dag vilket är jättedumt när du ska skriva på tangentbordet. När du dessutom ägnar den lilla kraft du har i din hand till att plita ner det här istället för de saker du egentligen får lön för, skulle man kanske nästan till och med kunna kalla det tjänstefel. Du borde skämmas Daniel och det gör du väl längst där inne någonstans också.

Hoppas jag.

Pet Shop Boys Jr

Minnesgoda läsare, samt de som är duktiga på att klicka på länkar, vet att jag med slavisk exakthet följer en rutin när jag är på väg ut i natten. För att en kväll inte ska sluta i total katastrof måste jag spela Pet Shop Boys ”Go west” på stereon under mitt uttåg från lägenheten, och jag måste ha stängt och låst dörren bakom mig innan låten tonats ut där innanför. Vad som skulle hända annars vet jag inte exakt, men som den kloke Doc Brown sa – it could cause a chain reaction that would unravel the very fabric of the space-time continuum and destroy the entire universe och den risken undviker jag gärna.

Den här kvällen, när jag ska gå på födelsedagsfest hos Marit, är så klart inget undantag. Men eftersom livet är en ständig utveckling där stagnation är av ondo och rörelsen alltid måste vara full fart framåt, tänkte jag göra det på ett lite annat sätt.

Så jag ger er härmed det tyska tv-programmet ”Mini playback show”, där en något yngre Pet Shop Boys-upplaga framför ”Go west”.

Kolla armföringen hos gule mini-Chris. Väldigt … bestämd, kan vi väl säga.

Den totala tilliten

Jag tänker på Åsa Linderborg. Jag tänker på hur ”Mig äger ingen” kommer att ligga under så många granar nästa måndag. Jag tänker på att det är en bok som så många borde läsa för att det finns så mycket att känna igen däri, så mycket som inte brukar sägas i den svenska litteraturen, en besjungning av en sjuttiotalsuppväxt gjord på ett sätt jag aldrig sett maken till. En bok där det inte spelar någon roll hur mycket skam och skuld kärleken blandas med, värmen består ändå.

Men mest tänker jag på det jag inte tycker mig ha läst särskilt mycket om i alla hyllningskörer. Om det jag egentligen tycker summerar boken bättre än ord vilka de än må vara – omslaget.

migageringen.jpgFör ögonblicksbilden på den lilla flickan, två år gammal, som med villkorslös kärlek kastar sig in i faderns famn griper mig mer än vad orden innanför pärmarna någonsin kan göra. Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok där jag vid så många gånger kände mig tvingad att stanna upp, slå igen pärmarna och bara titta. Se den oförfalskade kärleken. Den totala tilliten. Så som livet aldrig någonsin kan tillåta den att förbli.

Det är en fantastisk bild som får mig att vilja gråta men det gör jag inte eftersom jag … ja eftersom det inte är den jag är.

——

Hm. Jag tror det är en Mauro Scocco-dag i dag.

Carl-Henning Wijkmark, sympatin och jag

Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser genast att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.

Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.

Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.

Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer hemifrån, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt DN fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.

Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med ”Stundande natten”, med ”Jägarna på Karinhall”, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.

Artikeln det hela resulterade i, som kan läsas exempelvis hos Expressen och GP på nätet, gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.

——

Andra genomtrevliga intervjuobjekt i år: Annika Norlin, Måns Zelmerlöw, Mirja Unge, Jonas Karlsson, Terry O’Quinn, Åsa Anderberg-Strollo, Naomi Klein och Jonna Nordenskiöld.

——

Uppdatering: På tal om intervjuoffer – den människa jag intervjuat flest gånger är av någon okänd anledning Christer Sjögren. Jag tror det har skett åtta gånger på tre år. I dag var det dags igen i en liten paus under slitet med vårens böcker-texten (på nätet först i morgon).

Morotskakan, ölen och jag

Efter kvällsbestyren gick jag till Tranan och hängde med Josefine i går kväll, hon fick berätta allt om sina New York-äventyr varvid vi övergick till att diskutera alkoholpolitik. Eller mer specifikt varför det i Sverige – åtminstone i Stockholm – är näst intill omöjligt att hitta en bar som även fungerar som ett fik och tvärtom. Eller som Josefine uttryckte det – ett ställe där man utan att känna sig som ett freak kan beställa en morotskaka och en latte samtidigt som ens kompis dricker en öl klockan sex på kvällen.

Och det är verkligen så gott som omöjligt. Varför finns det inga ställen där man kan dricka en öl och bara köpa en foccacia till den, eller börja med en kaffe och därefter beställa ett glas vin? Kravet om matservering för att få utskänkningstillstånd borde ju inte vara ett problem, de flesta fik serverar ju även varm mat och inte bara kakor och bullar. Vari ligger problemet?

Missförstå mig inte, det är klart att man kan köpa kaffe och fortsätta med vin även på ett ställe som Tranan (morotskakan går de dock bet på), men det känns helt enkelt inte naturligt. Nej, i Sverige fikar man i en lokal – på dagtid! – och sedan super man i en annan – på kvällstid! Och det känns så … kontraproduktivt eftersom jag har väldigt svårt att se att det skulle medföra mindre förbrukning av alkohol, vilket jag utgår från är orsaken till uppdelningen. För tvingas man till en bar för att dricka sin sprit, vars enda mål är att just fylla sin publik med alkohol, hetsas man ju till drickande på ett annat sätt än i en fikamiljö. Där skulle, inbillar jag mig, intagandet av en öl inte kännas som ett obligatoriskt förstasteg mot fylledimman och rallarsvingar vid korvmojjen framåt nattkröken, utan istället kunna ses som ett rätt avslappnat och fint sätt att umgås ett tag efter att man ätit sin morotskaka.

Eller så är jag bara naiv, lätt lucialiberal och möjligen en smula blind. Finns de här ställena redan?

Daniel Åberg version 1.4

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Jag promenerade hemåt genom den snölösa och således kolsvarta Stockholmskvällen, tog en sväng förbi postboxen (Morgan: det fanns godis – bokstavligt talat – från filmfestivalen däri) och stegade därefter mot hemmet där kvällen skulle användas till skrivande eller åtminstone textredigerande.

Så står jag vid spisen. Vattnet har precis börjat koka – skåpen ekade relativt tomma på spänning så jag hade tänkt mig något så fashionabelt som nudlar och knäckebrödsmackor med ägg – och tanken hm, kanske skulle jag ta en snabb titt på det där med att fixa en sökfunktion på sajten flashade förbi någonstans i ögonhöjd, det vill säga en bit ovanför den surrande köksfläkten. Fem timmar och tvåhundra sammanbitna svordomar senare slog jag utmattad, gröthjärnad men relativt nöjd igen datorn. Ibland går det som sagt inte riktigt som man tänkt sig.

Nu tog visserligen sökfunktionen – thank you almighty Google – ni ser uppe till höger i sidolisten max tjugo minuter att fixa. Nej, det var när jag kom på den strålande idén att även lägga in en arkivfunktion, som nu kan beskådas längst ner till höger i sidolisten, som helvetet brakade loss. Jag ska bespara er de tekniska detaljerna (jag förstår dem knappt själv), men låt mig säga att faktumet att jag när jag byggde den här sajten förra senvåren tweakade till ett WordPresstema in absurdum för att få utseendet dit jag ville utan att egentligen kunna kodknackeri nu medförde rejäla problem när jag skulle få WordPress sökfunktion från defaulttemat att sköta sig. Eh, det är det jag tror jag sysslade med hela kvällen i alla fall.

Hur som helst, nu går det att söka samt vältra sig i ett specifikt förflutet – och som vi alla älskar det! – utan att klicka sig fördärvad sida för sida bakåt. Enjoy.

Ketchupeffekten och jag

Först händer inget, sedan händer inget, och sedan regnar det ner. Inte nog med att min roman i går fick finfina omdömen både här och där, därtill beskrev båda recensenterna, plus en kommentator, vedermödorna med att mitt i natten tvingas upp ur en varm säng för att läsa det spegelvända pocketbonusslutet. Antar att det vid den tidpunkten är extra jobbigt att nämnda epilog är tryckt med en mindre typsnittsgrad än resten av boken.

Och varför i hela friden är det så, undrar kanske vän av ordning. Tja, för att få in bonuskapitlet på en enda sida och bespara läsaren tankenöten om vilket håll man egentligen ska bläddra om texten man läser är spegelvänd antar jag.

——

För övrigt: Svenskt Näringslivs nya reklamkampanj måste endera vara det roligaste skämtet som någonsin publicerats eller också det mest bisarra självmålet i svensk reklamhistoria. Infantiliseringen når en sådan nivå att … nej. Det går inte. Det är bara för konstigt.

Fast som den kulturmupp jag är tycker jag så klart att Malin Ullgrens svar i dagens DN var så fyndigt att jag nästan grät.

——

För övrigt (2): Sagor slutar inte i Göteborg, de slutar i solnedgången. Gårdagens författade nyckelmening. Någon gång i framtiden lär den till och med kunna förstås.

Kort, kortare, kortast

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag har börjat att uppskatta korta romaner och filmer allt mer. Carl-Henning Wijkmarks ”Stundande natten” klockade in på hundrafemtioåtta sidor vilket var en befrielse att läsa, och i helgen dissade jag ”American gangster” när jag såg att den var två och trettiosju lång, knappast i närheten av ett världsrekord men ändå alldeles för långt för min numera rastlösa själ.

Jag undrar över orsaken. När manuset till ”Dannyboy” skulle stöpas in mellan pärmar minns jag att jag nervöst frågade min redaktör om hon trodde att boken skulle ta sig över tvåhundrastrecket, och när hon sa att hon inte trodde det fick jag panik och började utifrån några välvalda böcker i min bokhylla räkna ut hur många sidor det borde bli (jag räknade antal ord per sida i några standardverk) och såg till min stora glädje att hon nog haft fel. När slutresultatet till sist blev över tvåhundrafyrtio var jag mäkta stolt, och kände mig som en riktig författare.

I dag känner jag tvärtom. Jag vill inte bajsa ur mig en massa ord i onödan. För tillfället går den nya romanen bakåt, den blir kortare för varje gång jag läser textmassan, människor skalas bort, ord suddas ut, bisatser går upp i rök. Filmmanuset likaså. Kortare kortare kortare. Snart är det en novell. Därefter en notis.

Sedan … ja kanske bara en titel.

Den estetiska minoriteten

Mina sömndruckna ögon poppade ut som vore jag Marty Feldman när blicken föll på ingressen till dagens DN-essä (ej på nätet). Estetisk rensning, what the fuck, de har snott min formulering! tänkte jag och funderade i två sekunder om det möjligen var så att Dan Karlholm, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola som skrivit texten, var ett ”Dannyboy”-fan. Så blev jag mig själv igen och kom på att nej just ja, det var visst inte så jag skrev när det begav sig.

Josef tittar oförstående på mig.
– Jamen är dom så många då?
– Det är ju vi som är minoriteten. Den estetiska minoriteten!
– Etniska, heter det.
– Nä, säger jag, estetiska.
– Mhm. Vad betyder det då?

Och så vidare och så vidare på sidan sextiofyra i pocketupplagan. Dessutom gav estetisk rensning trettiosex Googleträffar, medan estetisk minoritet gav noll, så där är jag fortfarande ensam. Allt är med andra ord väl i världen och nu är bara frågan hur jag ska få ögonen på plats i sina hålor igen.

——

Såväl DN som Svenskan (ej på nätet ännu) kör stora Carl-Henning Wijkmark-intervjuer i dag. Själv ska jag träffa honom i morgon eftermiddag, hoppas jag hinner läsa ut ”Jägarna på Karinhall” tills dess, tveksamt dock. Men det är en rysligt bra debut, som hittills, sisådär femtio sidor in, ger mig ett större läsvärde än ”Stundande natten” gjorde, även om jag uppskattade den också. Och den var så föredömligt kort därtill, knappt hundrasextio sidor, vilken fröjd!