Daniel Åberg

Nej, jag säger inte att jag och Tage Danielsson har särskilt mycket med varandra att göra. För det första är ju våra frisyrer helt inkompatibla, ingen tvekan om saken. Men bortsett från det finns faktiskt några beröringspunkter. Vi kommer båda från landsbygden – han utanför Linköping och jag utanför Sandviken – vi tog båda vårt pick och pack till Uppsala och gjorde nationskarriär, om än i olika delar av staden – även om det knappast råder något tvivel om att även jag har varit glad i hatten på Östgöta nation många gånger främst under Pirayaåren – och tog oss därefter, efter inte allt för många år, vidare till Stockholm med ambitionen att kombinera en mediakarriär med någon typ av kreativt skapande. En resa inte särskilt olik sådana som tusentals människor gjort genom åren, men ändå.

Det mest slående är ju dock att vi delar födelsedag, något jag påmindes om under arbetet med den här artikeln, om den nya biografin ”Tage Danielssons tid” av Klas Gustafson som kommer ut i dagarna. Just denna fettisdag skulle nämligen Tage Danielsson ha fyllt åttio, och jag har som tur är en bra väg kvar dit även om åren börjar bli ack så många nu. Hur som helst – Tage och jag går alltså hand i hand genom tillvaron och härmed meddelas därför att min nästa roman ska heta ”Spader, Madame!” och inget annat.

En sak var dock lite nedslående under läsningen – den mytomspunna berättelsen om hur Tage Danielsson på femtiotalet vattenfyllt hela källarvåningen på Östgöta nation för att arrangera en Venedigafton där gästern skulle glida runt i gondoler, är enligt Klas Gustafsons bok just en myt. Oh well, det var väl för bra för att vara sant.

——

Här är för den delen SvD:s recension av Tage-boken från dagens tidning.

Hej då snön, det var ett trevligt dygn vi fick tillsammans.

Uppsala visade sig i sin bästa vinterskrud när jag vandrade mot stationen i morse. Som vanligt när bakfyllan ligger bakom ögonlocken och pockar på var sömnen fjärran och redan strax efter nio var jag ute i det vita och det var ren sentimentalporr att vandra genom den ännu sovande staden och jag stannade för att ta den obligatoriska minnesbilden och tänkte ett tag på den tid som flytt. Men hey det förgångna är det förflutna och jag har ju aldrig varit en sådan som ältar.

Som vanligt är det en fröjd att läsa texterna som samlats under taket Boklördag i DN. Det är inte det att alla texterna intresserar mig, men det är ett så genialt drag att de faktiskt gjort så här, punktmarkerar olika ämnen på skilda dagar, att man som litteraturintresserad faktiskt vet att på lördagar så finns det läsning. Och varför SvD, som jag de senaste åren hållit som piggare på många områden, inte kontrar är för mig en gåta. So what om ni kopierar konceptet? Kom igen nu, inse att det inte var ett urtråkigt helglattemagasin som era läsare ville ha, de vill ha det som kulturbilagan redan i dag gör bra, men bara mer samlat och med roliga infallsvinklar. Brassa på lite, gör lördagen litterär ni också. Det tjänar ni på.

Att sedan DN är totalt värdelösa med att lägga upp sina kulturtexter på nätet är en annan femma. Ligger det en genomtänkt policy bakom? Kanske, men jag förstår i sånt fall inte mönstret, lyckas inte tolka deras webbpubliceringsregler. Inte ens dagen efter dyker texterna upp i många fall, även när det är artiklar av tidlös karaktär. Kommer exempelvis dagens artikel om hur kulturprogrammen intar tv-tablåerna någonsin att webbpubliceras? Jag tvivlar. Trist i sånt fall, eftersom jag slogs av hur konstigt det var att nästan hela artikeln handlade om smalare satsningar främst på TV8 och Axess, men ändå illustrerades av TV4-bilder på det überbreda ”Läckberg och Rudberg” samt Malou von Sivers relativt breda bokklubbsprogram i ”Efter tio” på onsdagar. Oh well, vaknar de på DN så blir det väl en länk.

Och för den delen – på tal om Svenskans lattemagasin Min helg och DN:s dito: Jag minns inte om det var Josefine eller någon annan som sa det och jag har också glömt formuleringen, men det är i sanning ett mysterium att vi alla förväntas bli kvinnor runt fyrtiofem med god ekonomi och livsnjutarsyndrom så fort det vankas helgläsning.

Med det sagt gör jag därmed en kovändning och avslöjar att jag nu ska åka iväg och bli bjuden på frukost och lösa Melodikrysset. Snacka om medelåldrigt livsnjuteri.

En del håller ju sig med inlägg av typen fredagshumor när denna veckodag vankas. Jag vill ju inte vara sämre jag, jag är ju ändå en sång- och en dansman.

För en något mer högtravande version av ”Dannyboy” (nej, i konsekvensens namn skriver jag inte isär det här heller trots att det vore korrekt, jag vill inte att någon ska få några tokiga idéer när det gäller romantiteln), kolla in det här.

Jaha, då var alla böcker som legat och skräpat på hyllor, golv och fåtölj ihopsamlade. Då återstår bara frågan hur jag ska få in dem i bokhyllorna, de bågnar ju redan.

Jag är ledig i dag och i morgon, eller i alla fall arbetsfri. Jag borde skriva ett tal, städa i mina bokhyllor, tvätta, köpa ett par nya jeans, gå och lämna tillbaka ett par böcker på biblioteket så att inte min kollega Erika får betala förseningsavgift, se över garderoben i största allmänhet inför schlagerturnén samt äntligen köpa en ny kaffekanna så att jag slipper leva på snabbkaffe som jag gjort sedan jag gick bärsärk i köket i höstas.

Men så sitter jag vid mitt köksbord och äter en sen frukost eftersom gårdagskvällen innehöll öl, vin, whisky, pasta, ”Guitar hero”-solon, Cityprisfesten, Nada och Pet Sounds Bar med iPet. Jag sitter där i godan ro och äter en smörgås med ost och salami på trots att jag väldigt brukar köpa köttpålägg men nu hade gjort det. Jag sitter där och smaskar i godan ro och läser tidningarna och ögat faller på salamiförpackningen där det står Bäst före 07.01.2008. Jag tänker oj vad mycket läskigt de pumpar in i korven eftersom den håller ända till juli och ja, sedan slår det mig vad det faktiskt står på det där bäst före-datumet och jo, det lär väl dröja innan jag äter salami igen.

Jag hoppas verkligen att det inte är ett utslag av storhetsvansinne när Grill nu satt upp en nedräkningsskylt inför nyöppningen efter branden i höstas. Planket som skärmat in resterna av den utbrunna restaurangen har skapat en rätt dyster stämning längs övre Drottninggatan – för att inte tala om faktumet att jag tvingats gå över gatan varje morgon under min promenad söderut på väg mot jobbet för att undvika att krocka med barrikaderna – så oj vad jag hoppas att tiden som träget tickar nedåt visar sig stämma med verkligheten.

Om ni aldrig har tittat på Malou von Sivers ”Efter tio” förut så är det hög tid i morgon onsdag. Programmet innehåller nämligen ett exklusivt inhopp av världens bästa papa, eller Peter Fröberg Idling för er som inte är på smeknamnsbasis. Det kan för övrigt vara ypperligt att ta chansen att se honom just i morgon, för på kvällen ska jag bjuda på middag och hur hans klena mage klarar det vet man aldrig. Start klockan tio!

Fotnot: Världens bästa pappa är så klart min pappa Owe.

Uppdatering onsdag: Fasiken, han är ju en natural born tv-star den där Peter. Han gick rakt genom rutan, sitter här på mitt skrivbord nu och tar en massa plats. Skumt.

Jag försöker skriva en Lykke Li-recension men tänker mest på mina bokhyllor och den förestående intervjun med den kinesiske författaren Ma Jian om en dryg timme. En kompis sa i helgen att förnamnet – eller är det därmed efternamn? jag kan aldrig lära mig det där med kinesiska namn – kunde betyda åtminstone fyra olika saker beroende på hur jag betonade och det gäller väl att hålla tungan rätt i munnen antar jag. Varför jag nu skulle behöva säga hans namn när jag träffar honom.

Jag skriver som sagt om Lykke Lis stundtals jättefina skiva men som nog ändå inte får mer än en trea överlag men tänker mest på mina bokhyllor. De bågnar av böcker och det står travar på golvet och jag funderar för jag vet inte vilken gång i ordningen om det månne är dags att göra sig av med cd-skivorna som tar en massa plats. De hyllorna är visserligen inte gjorda för böcker men pocketar klarar de i alla fall. Men även om jag inte lyssnat på en cd på åratal så smärtar det, det känns som att en del av mig själv försvinner om jag packar upp dem på vinden, de säger mer om mig mellan åren 1991 och 2004 än något annat undantaget romanjäkeln då kanske. Nej, troligen mer än den också.

Gör dig av med dem, de är dödkött och hör liksom nazismen nittonhundratalet till sa Josefine, eller åtminstone nästan, när vi vinkade New York-hej då på Spitfire och jag svarade jo, ja, hm, joo, men, men jaa varvid samtalet som vanligt urartade till att handla om mac kontra pc via iTunes kontra Windows Media Player och som vanligt var positionerna låsta, jag på den goda sidan och hon på den onda. Jag ser mot mina skivhyllor, jag är hemma nu på morgonen, går direkt till intervjun, och Lykke Li-skivan ligger bredvid mig och det är ju talande att jag aldrig kommer att se den här cdn igen efter i dag, den travas in i recensionshögen, förblir liggande där år efter år medan musiken lever sitt eget datorliv.

Att det ska vara så svårt att gå vidare.

——

Morgongröten gjorde slut på den sista mjölken. Jag spetsade just min morgonkopp kaffe med matlagningsgrädde. Classy.