Nej, jag säger inte att jag och Tage Danielsson har särskilt mycket med varandra att göra. För det första är ju våra frisyrer helt inkompatibla, ingen tvekan om saken. Men bortsett från det finns faktiskt några beröringspunkter. Vi kommer båda från landsbygden – han utanför Linköping och jag utanför Sandviken – vi tog båda vårt pick och pack till Uppsala och gjorde nationskarriär, om än i olika delar av staden – även om det knappast råder något tvivel om att även jag har varit glad i hatten på Östgöta nation många gånger främst under Pirayaåren – och tog oss därefter, efter inte allt för många år, vidare till Stockholm med ambitionen att kombinera en mediakarriär med någon typ av kreativt skapande. En resa inte särskilt olik sådana som tusentals människor gjort genom åren, men ändå.
Det mest slående är ju dock att vi delar födelsedag, något jag påmindes om under arbetet med den här artikeln, om den nya biografin ”Tage Danielssons tid” av Klas Gustafson som kommer ut i dagarna. Just denna fettisdag skulle nämligen Tage Danielsson ha fyllt åttio, och jag har som tur är en bra väg kvar dit även om åren börjar bli ack så många nu. Hur som helst – Tage och jag går alltså hand i hand genom tillvaron och härmed meddelas därför att min nästa roman ska heta ”Spader, Madame!” och inget annat.
En sak var dock lite nedslående under läsningen – den mytomspunna berättelsen om hur Tage Danielsson på femtiotalet vattenfyllt hela källarvåningen på Östgöta nation för att arrangera en Venedigafton där gästern skulle glida runt i gondoler, är enligt Klas Gustafsons bok just en myt. Oh well, det var väl för bra för att vara sant.
——
Här är för den delen SvD:s recension av Tage-boken från dagens tidning.
