Spridda lördagsskurar

• På tåget hem från en begravning i går skrev jag två nya sms-utkast kring romanen. Om jag gör verklighet av utkasten får det inte några direkta återverkningar på handlingen, men förhoppningsvis i hur man ser på läsningen. Åh jag hoppas att tankarna håller för tidens tand. Med det menar jag några dagar.

• Du din fattiga stackare som i går natt googlade frasen ladda ner dannyboy & kärleken, mejla mig dina adressuppgifter så lovar jag skicka dig en pocket utan kostnad. Du som sökte på fanny & alexander DVD på tyska – sorry, jag kan inte hjälpa dig.

• Tack kära webbhotell för att er server låg nere två och en halv timme i går eftermiddag, jag hade nästan hunnit glömma att jag lovat mig själv att byta till en något mer stabil leverantör.

Jag väntar med spänning på pocketen

Så är till slut den stora Lars Norén-dagen här. Som vi har väntat. Det massmediala intresset är så klart gigantiskt, alla i medie- och teatervärlden vill vara omnämnda i alstret även om få väl vill erkänna det.

Själv har jag vad jag minns aldrig intervjuat Norén – och just i fallet med honom skulle jag nog minnas det, även om det finns en hel hög andra svenska nöjes- och kulturpersonligheter som jag måste tänka efter om jag träffat eller pratat i telefonen med – och har väl således ingen som helst möjlighet att vara medtagen. Däremot är en av mina kära kollegor med på ett hörn, men vill han/hon delge världen det så får han/hon göra det själv i kommentatorsfältet. Någon typ av vänskapsintegritet besitter jag ändå.

Men alltså – 1 700 sidor? Får man föreslå att Albert Bonniers Förlag till pocketversionen av ”En dramatikers dagbok” bifogar ett komplett personregister som bonusmaterial, så att man slipper läsa hela klabbet för att se vilka som finns omnämnda?

Att boken saknar sidnumrering – därav de rätt olika uppgifterna om hur tjockt verket är – gör ju visserligen nyttan av ett register lite rumphuggen, men ändå.

Vokaljakten

Alltså, Annika Norlin är ju så otroligt söt ibland. Min eminenta kollega Sara intervjuade henne i dag angående att hon fått Ulla Billquist-stipendiet (Norlin alltså, inte Sara), men passade så klart även på att prata Säkert/Hello Saferide. Så här svarade hon angående att skriva på svenska kontra engelska:

Det är roligare och lättare att skriva poplåtar på engelska. Svenskan är ett ganska hårt och kantigt språk som tar mycket plats i musiken. Jag har vokalen a i många av mina låtar just för att mjuka upp det lite och jag är rätt trött på a nu. Om jag skriver på svenska igen måste jag hitta en ny vokal.

Stora nyheter

Aftonbladets etta i går:

perrelli.jpg

Gömt längst ner i min Charlotte Perrelli-text i tisdags:

Säkerheten kring det serbiska arrangemanget har diskuterats flitigt, särskilt efter att Kosovo förklarade sig självständigt tidigare i år. Charlotte Perrelli säger sig inte vara orolig, men betonar att de hela tiden håller sig uppdaterade om läget. Någon form av livvakt kommer att följa henne under resan.

– Redan i Jerusalem 1999 hade jag det de sista dagarna. Eftersom jag vunnit tidigare så kommer jag ju att bevakas hårdare av medierna också, vilket gör att det nog är på sin plats, säger hon.

Olika äro herrens vägar. Och mediernas nyhetsvärdering.

Ge mig en riktig ljudpocket tack

Jag var lite slarvig med att följa nyhetsläget när jag var bortrest. En sak jag slarvade med var Bonniers lansering av ljudpocketar. Jag skummade nyheten, höjde på ögonbrynet, sa det var väl en bra tanke till mig själv på kammaren i Harlem, och tänkte inte mer på det.

Men så läste jag senaste Svensk Bokhandel på jobbet i går. Och såg vad det verkligen innebar. Jag skvätte kaffe över halva skrivbordet. De ska ju ta 150 spänn för ljudpocketarna! Vafalls! Är de tokiga!?

Okej, nog med utropstecken. Men ärligt talat, hur tänker de? Det är ju … ja, nästan lika hutlöst dyrt som originalen. I ärlighetens namn har jag visserligen aldrig förstått vilka som betalar över 300 kronor för en ljudbok heller, vilket de oftast kostar när en titel är ny, men ändå.

Ljudpocketarna ska enligt vår artikel i ämnet levereras i ett något enklare utförande än den ”vanliga” ljudboken, och titlarna ska vara lite äldre enligt vanlig pocketmodell. Med enklare utförande antar jag att de menar någon sorts billigare papp till förpackningen som ska utstråla pocketkänsla, till skillnad från originalutgåvans digibox som det står i SvB:s text, som tyvärr inte finns på nätet ännu.

Men om vi bortser från det här med pocketarna för ett ögonblick – varför är ljudböcker generellt så dyra? De borde ju rimligen inte kosta mer att producera än en normal musik-cd, tvärtom borde det vara billigare eftersom det enda som krävs är en inläsare och en ljudproducent. Okej att inläsningstiden är längre (en normal bok ligger väl på runt 500 minuter gissar jag), men det är väl ingen som tror att ett band går in i studion och sätter sin skiva på 45 minuter heller. Nej, min gissning är att studiotiden för en ljudbok i normalfallet är kortare än i fallet med musik.

Men försäljningspriset på en ljudbok ligger ändå på cirka 300 kronor. Varför? Materialkostnaden? Kanske – det kostar säkert en slant att trycka, paketera och distribuera 19 cd-skivor till en enda Stieg Larsson-tegelsten, vilket jag skrev lite om förra sommaren. Men varför säljs ljudböcker i sånt fall i det antika formatet när det är standard sedan länge att cd-spelare kan spela upp så kallade ”mp3-cd”-skivor också, där hela inläsningen utan problem får plats på en enda vanlig cd? Det känns nästan som att bokbranschen med flit levererar en onödigt komplicerad produkt för att kunna ta ut ett överpris. Eller tror de att kunderna inte vågar köpa böckerna om de inte levereras ”som vanligt”, det vill säga som ”vanligt ljud”? Kanske, men jag tror att de i sånt fall har fel.

I min värld borde alla ljudböcker levereras digitalt och kosta lika mycket som ett musikalbum gör på itunes, alltså runt 90 kronor. Vill man ha den tillsänd sig som fysisk skiva i enkelt pappfodral (likt sådana som cd-singlar brukade säljas i när det begav sig) tillkommer en kostnad på 20 kronor. När det är dags för den fysiska boken att ges ut i pocket ett knappt år senare, sänks priset även på ljudboken till en femtiolapp. Då kan vi börja prata ljudpocket.

Will Bokiboki be priceypricey?

Det damp ner ett pressmeddelande, där det bland annat stod:

I dag lanseras den nya nätbokhandeln BokiBoki.se och målet är att ta upp kampen med jättarna på den svenska marknaden.

– Vi räknar med att omsätta 50 miljoner kronor år 2010 och därmed ta positionen som Sveriges tredje största nätbokhandel, säger Daniel Stånggren marknadschef hos BokiBoki.se.

Jaha, det är ju alltid trevligt med en ny aktör på marknaden. Mindre trevligt är att de tar 96 kronor för pocketupplagan av min bok samt en del andra, relativt nya titlar.

Kanske något i överkant.

En helt vanlig måndag

Hemma igen. Vardag. Det har visst blivit någon typ av vår men värmen från Manhattans gator verkar inte ha hittat hit ännu, blommorna överlevde bortavaron (tack Jocke – bara tre veckor till nästa resa!), spritflaskorna överlevde färden över Atlanten, jag är kär i min nya ipod touch och tror inte att allt jordnötssmör jag satt i mig har påverkat min fysionomi nämnvärt.

Vad har hänt här hemma då? Gefle går sämre än jag hoppats på i allsvenskan, SvD skriver om hur ”Spelet” utvecklats till en grotesk folkrörelse och Lars Noréns svavelosande dagbok har fortfarande inte kommit ut.

Ungefär som innan jag åkte med andra ord.

En bloggpost om bok nummer två

Jag tänker att jag borde skriva något om hur jag tycker det är att skriva bok nummer två. Inte av någon särskild anledning egentligen, men jag såg att Isobel gjorde det, och dessutom med en rubrik så lockande lik den här sajtens, att jag … ja jag ville bidra med min syn på saker och ting, utan att någon bett om det. Det är ju bloggens privilegium, att kunna påtvinga folk sanningar, lögner, bilder, tvärsnitt och kopparstick utan att någon kan säga emot.

Men huvudet snurrar mest. Efter sju timmars flyg tror kroppen att klockan är tre när den är nio och det spelar ingen roll vad hjärnan säger – den säger inte särskilt mycket smart alls för den delen för jag skrev klockan är två istället för tre där ovan innan jag ändrade – sleep mode skriker skallen och alla pratar holländska runt mig – eller nederländska eller flamländska eller vad det där konstiga språket heter som påminner om svenska på avstånd men låter likt svenske kocken när man kommer dem när inpå, något jag gjort eftersom jag flyger KLM – vilket inte förenklar mitt tänkande.

Men jag kan väl ändå säga så här mycket om skrivandet av bok nummer två: Det är svårare. Det tar längre tid. Det gör mer ont, ibland. Det innefattar mer tvivel, ibland. Till skillnad från den förra känns den här mer personlig, även om den är mer påhittad. Fast det kanske bara beror på att jag är en annan nu. Ibland.

Det börjar bli dags att kliva ombord. Bye bye Amsterdam, det var kul de två timmar det varade.

Jag vet hur emigranterna kände sig ibland

Gårdagen var all about the shopping. Dvd-boxar, souvenirer, ipodar, skor – nu skulle det här landet där det pratas om ekonomisk recession minsann få se hur det går till när pengar bränns på bål – ett ämne jag vet en del om efter att ha sett Nordman elda häxor live tre schlagerhelger i rad.

Men tyvärr, inga gigabyte och Stan Smiths i världen kunde lyfta upp mig ur det djupa hål jag trillade ner i efter besöket i NBC-shoppen. Det var liksom där allt skulle krönas, nå sitt mål, få sin kulmen, jag kan kalla det vad fan jag vill men det blev ändå bara pannkaka av alltihopa. ”Friday night lights”-muggen jag bespetsat mig på existerade inte, ”30 Rock”-muggarna var för stora och ”Battlestar Galactica”-tröjorna allmänt horribla. Allt jag drömt om och hoppats på här i Amerika blev med ens till sand.

När vi klev ut Rockefeller Plaza sken fortfarande solen på våra huvuden. Nu åker jag hem muttrade jag och gick med molokna steg mot tunnelbanan. Josefine kom försiktigt efter och försökte trösta och klappa men jag grät hela vägen upp till 148:e.