Det är underligt hur mina färder norrut alltid försätter mig i ett nostalgiskt läge. Eller nej – rättelse, det är nog inte särskilt underligt egentligen – tågresan mellan Stockholm och Gävle är ju det närmaste jag kommer en tidsresa, en färd inte bara genom landskap utan också etapper baklänges i min utveckling.
Startpunkten kommer alltid när konduktören ropar ut nästa Uppsala samtidigt som Danmarks kyrka kan skönjas i fjärran på tågets högra sida i slutet av slättlandet. Ja jag vet att det numera heter tågvärd, jag har till och med kallat det så i ”Dannyboy & kärleken” eftersom jag sökte korrekthet i detaljer, men konduktör låter finare. När så tåget rullar in på bangården är det kört. Trots att områdena som omger tågspåren aldrig var mina gator under åren där och det dessutom ser annorlunda ut nu eftersom staden prunkat utan uppehåll sedan nittiotalets andra halva så försätts jag i ett rus jag aldrig lyckats sätta fingret på men försökt fånga jag vet inte hur många gånger i de här spalterna, jag är som en repig studentskiva som bara snurrar och snurrar utan att någonsin ta mig framåt skulle säkert många säga.
Och jag säger egentligen inte emot.
Den andra delen av resan är av en annan art. Det är alltid med en känsla av vemod tåget reser vidare mot det som vissa kallar Norrland men som jag skulle vilja hävda är en skymf mot dem som verkligen kommer från Norrland – missförstå mig inte jag vill på intet sätt förneka att jag rent geografiskt är född norrlänning men det känns förmätet att kalla trakterna kring Storsjön i Gästrikland för Norrland när Stockholm ligger sjutton mil söderut eller åttio minuter med tåg för dem som hellre mäter avstånd i tid, som att ta pendeln till Nynäshamn i rusningstid en sen fredagseftermiddag när hela världen känns lätt försenad.
Just ja. Vemodet.
Det är övergående till sin natur, klingar av ganska direkt efter att Uppsala lämnats bakom. Det förflutna som sammanhör med barndomens Gästrikland är av en annan art, det känns … ja, jag vet inte riktigt hur det ska förklaras men kanske är ordet oavslutat. Inte så att jag vill flytta tillbaka, nej det kommer aldrig att hända men kanske förklaras det jag menar bäst av tankarna jag har kring bok nummer tre, den där jag drömmer om, den där jag tänker mig ska
Nej, det är ett annat blogginlägg för en annan dag.
Sandviken nu. Hos mamma, i en lägenhet jag aldrig bott i men som ändå är ett hemma. Begravning senast, bröllop i dag. Ytterligheter men ändå sammankopplade antar jag.
