Fick efter några snurriga missförstånd ringa Stig Olins son i morse för att få bekräftat att den legendariske skådespelaren, regissören och radiomannen avlidit. Jag hatar verkligen att göra sånt, det är fan i mig det värsta som existerar med det här jobbet, jag blir svettig, stammar och hakar upp mig istället för att göra det rätta och hålla det rakt, koncist men respektfullt.
Men det gick förhållandvis bra, det blev en snabb morgontext med Myggans nöjeslexikon som bas varvid vi började ringa för att få kommentarer. En väldigt namnkunnig filmkännare ville ha betalt för att säga några ord. Tack men nej tack sa vi till honom och ringde Nils Petter Sundgren och Kenne Fant istället, som snällt svarade på våra frågor.
Ja, fy fan! Sånt där är jobbigt. Jag ringde runt till folk efter att Monica Zetterlund hade dött. Eller rättare sagt ringde jag runt innan vi visste om det var hon. Det tog ju en himla tid innan man fick veta om det var hon. Det var skitjobbigt, ”Ehm, hej. Jag ringer från upsala nya tidning och man har ju hittat en död människa i Monica Zetterlunds lägenhet och det kan ju vara hon. Vad har du att säga om det i så fall?” Kändes helt mongo. Det blev lite lättare när TT-flashen hade kommit att det var hon, men då blev man ju ledsen i stället.