Varje gång vi hör dem

Trots schlageryran så är den låt jag lyssnat mest på på sistone utan tvekan Lily Allens ”I could say”. Det är den bästa Saint Etienne-låt som någonsin gjorts som inte Saint Etienne gjort. Precis som Orups ”Stockholm” är den finaste Pet Shop Boys-låt som inte Pet Shop Boys gjort.

På bussen hem från Kolmården fördjupar vi oss i ämnet. När vi kringlar fram genom Jalle, Julle och Hjulius-skogarna kopplar jag in dongen och vi kommer fram till att de bästa Saint Etienne-banden är One Dove och Dubstar.

Det bästa Pet Shop Boys-bandet är Electronic, men de bör diskvalificeras eftersom både Neil Tennant och Chris Lowe medverkat här och där under karriären. I övrigt? Kurvorna är för många och för kraftiga och vi mår illa i svängarna men Mattias pratar om The Field Mice som gjorde originalet till ”Kiss and make up” som Saint Etienne senare gjorde berömd. Cirklar som sluts, världar som når sin ände, vägar som går mot Norrköping.

En annan utomordentligt fin svensk Pet Shop Boys-låt är Lisa Nilssons ”Varje gång jag ser dig”. Det var mycket där runt 1992.

Trams, som Jan Guillou sa

Efter att ha bråkat med trilskande uppkopplingar hela eftermiddagen och kvällen gav jag till sist upp och använde dongen istället. Norrköping är uppenbarligen inte den trådlösa bredbandsuppkopplingens högborg – Aftonbladet satt och svor i receptionen på Grand Hotel och på President där jag bor – tja, låt oss bara konstatera att vi hade snabbare nät på Kalmar nation 1998 via den ISDN-kabel jag har för mig var the shit då.

Hur som helst – jag dongade loss framåt kvällen istället. Och jag vill verkligen ge SVT Play en eloge – när jag kollade gårdagskvällens ”Babel” var bilden knivskarp hela tiden och buffring ett okänt begrepp. Jag trodde faktiskt inte att det gick så bra med mobilt bredband, har dragit mig för att försöka kolla tidigare. Är det så här jämt så är SVT Play verkligen på väg att gå från att vara ett komplement till att bli en huvudkanal för tv.

Jan Guillou är dock verkligen inte värd någon eloge. Att ständigt sitta och avbryta de övriga i ”bloggosfären versus gammelgädde”-samtalet genom att med överlägset tonfall utbrista riktiga medier! så fort någon nämnde ordet gammelmedia var kanske roligt första gången, men den tionde vändan kändes det mer än unket och mästrande fjantigt. Jag Guillou brukar gilla att med emfas säga trams! när han bemöter något han finner befängt. Det sammanfattar rätt väl vad han sysslade med i går kväll också.

Vad använde jag själv min arbetstid åt i går? Jo, först filmade jag en spårvagn fylld av Melodifestivalartister som i en kortege leddes Drottninggatan fram av Norrköpings Ungdomsmusikkår. Därefter tog jag kort på Caroline af Ugglas när hon med emfas inhalerade från sin luftfuktare.

afugglasinhalerar

Det är sådant vi riktiga medier jobbar med.

Ultimate fighting: Kindle vs gammelbok

För ett par veckor sedan pratade jag och Johanna om e-boksläsare i DJtv, och då i synnerhet Amazons nya version av sin Kindle. Nu har läsplattan verkligen dykt upp – ja i USA gubevars – och recensioner har dykt upp här och var. Min favorit, som nästan alltid, är David Pogue på New York Times som valt att göra sin genomgång som en animerad boxningsmatch och fokuserat på den ultimata frågan – är den litterära framtiden analog eller digital?

Det finns ju för den delen även andra e-boksläsare jämte Kindlen. Pogue recenserade även Sonys variant förra veckan.

——

Och på tal om Kindlen, here’s some breaking american news: I går släppte Amazon ett program för att läsa Kindlematerial på iPhone/iPod. Programmet är så klart fortfarande bara tillgängligt i USA (du måste alltså ha ditt iTunes inställt på den amerikanska butiken för att länken ska funka), men hur som helst öppnar det här upp marknaden på ett helt nytt sätt – oavsett Kindlens framgång i USA så äger avsevärt många fler en iPhone eller iPod Touch. Dessutom kan det här vara en bakväg in på den europeiska marknaden då problemet med att ta Kindlen över Atlanten har hittills delvis varit av mobiloperatörsnatur. Kindleläsaren är uppkopplad till internet när den laddar ner material via ett specialabonnemang som den enskilde kunden inte betalar för, och att tråckla ihop ett sådant avtal i Europas lapptäcke av länder och mobiloperatörer hade troligen varit en mardröm för Amazon. Nu kan nedladdningen ske via iPhoneägarnas egna uppkopplingar istället. Problem solved.

Jag hoppas att vi har Kindleböcker i våra svenska poddar senast i sommar.

Åtalad? So what liksom.

Alltså, oavsett vad man tycker om Pirate Bay och rättegången och det här med internet (vilket det ju i slutändan på något sätt faktiskt handlar om – hur vi ska förhålla oss till hela internetutvecklingen) – så kan jag inte hålla mig från att imponeras av de åtalades lugn, eller åtminstone sken av lugn. Peter Sunde sitter och twittrar inifrån rättegångssalen när han har tråkigt, och i dag – samtidigt som försvaret slutpläderar för att få honom frikänd – sitter Fredrik Neij i samma sal och lagar den sajt han står åtalad för att driva.

Inte undra på att de driver skiv- och filmbolagsbranschen till vansinne.

WordPress 2.7.1

I går kväll satt jag i fem timmar och grejade med bloggen. Jag blev vimmelkantig i såväl ögon som hjärna, utmattad, urvattnad, urlakad, urtrist.

Resultatet? Förhoppningsvis inget alls som ni kan se. Men jag kan i alla fall meddela att jag numera bloggar med 2009 under skalet, inte 2004.

Ultramodern. Det är jag det.

DJtv #15 – När böcker blir film

Äntligen!

Det har inte undgått någon att den första Stieg Larsson-filmatiseringen hade premiär i helgen. För att hedra den väldigt volymösa ”Millennium”-trilogin slår vi till med vår överlägset längsta sändning och pratar bokfilmatiseringar i nästan 20 minuter. Dessutom bjuder vi på ett smakprov från det som mycket väl kan komma att bli Daniels nästa bok – ”Filmmanus for dummies”.


DJtv #15 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Filmer som nämns i veckans avsnitt:
”Män som hatar kvinnor”
”Revolutionary Road”
”Gilbert Grape”
”Nyckeln till frihet”
”Stand by me”
”Bridget Jones dagbok”
”När lammen tystnar”
”Sin City”
”Watchmen”
”The mist”
”Slumdog millionaire”

Och glöm inte att prenumerera via iTunes Store.

Uppladdning pågår!

Oh no! Uppladdningen och renderingen till Vimeo har gått åt skogen under natten! Veckans DJtv-avsnitt är försenat! Ni som podcastprenumererar har redan det sitkomlånga rekordavsnittet i era program, men ni övriga, håll ut, felsökning och nyuppladdning pågår!

Slut på meddelande, slut på utropstecken.

——

Uppdatering 12.06: Nej, det var då själva fan vad det fortsätter krångla. Jag får omgruppera till ett riktigt bredband.

Baklänges in i framtiden

Jag färdas baklänges in i framtiden. Nej det är inte särskilt dramatiskt, snarare så att jag sitter vänd bakåt i min plats på X2000 norrut, Skåne passerar revy, åkrar åkrar åkrar och hej vad det går.

Ännu en schlagerhelg avklarad, ännu en stad lagd till handlingarna. Jag är trött, en smula förkyld, lite bakfull, hemlängtande, vill sova men arbetet framför allt, det finns videofilmer som ska redigeras, bilder som ska sorteras, texter som ska skrivas.

På tal om inget annat så älskar jag föga förvånande videon till Pet Shop Boys nya singel ”Love etc”. En blandning av Monty Python-estetik och de visuella tankarna de hade runt 1993, kanske bäst synliggjort i videon till ”Liberation”.

Det var allt jag hade att säga just nu.

För er som tror att en schlagerturné är glamorös

repetition.jpg

Vid halv tre i går eftermiddag ringde jag Darins presskontakt, Aftonbladet hade en grej i tidningen om att Darin skulle uppträda i pausvilan i kvällens Melodifestival, jag ville ha en bekräftelse för att slippa kredda dem, stå på egna ben. Jag lämnade ett meddelande, efter ett tag ringde hon upp. Ja det ska väl gå att ordna, sade hon, vill ni göra en facetoface eller lösa det på annat sätt? Jag stammade till, jag ville ju bara ha uppgiften bekräftad, men nu serverade hon mig Darin på ett silverfat, eh alltså öh, tja, kan vi ta en telefonare? svarade jag eftersom tidsschemat inte riktigt höll. Okej, tio i sex skulle Darin ringa på min mobil, egentligen för sent för våra papperskunder, men fine, 1200 tecken kunde det vara värt tänkte jag, alltid hinner några trycka det och det funkar ju bra på webben.

Fönstret mellan klockan sex och sju på fredagskvällar är vigt åt middag. Eftermiddagsrepetitionerna är över vid halv sex och vi måste sitta på plats i arenan inför genrepet halv åtta. Med en utlovad intervjutid tio i sex var det alltså bye bye middag, jag var ju tvungen att skriva texten och sända ut den till våra kunder också. Jag lämnade Nils och DN-Mattias till sina öden, styrde kosan mot en Wayne’s coffee, köpte med mig en sallad upp på rummet. Vi rings så tar vi gemensam taxi till arenan, var orden vi skiljdes åt med, de skulle gå och äta plankstek.

18.03 ringde jag presskvinnan. Oroa dig inte, Darin ringer upp om om några sekunder var hennes besked. 18.15 ringde telefonen, Darin i luren, han har blivit riktigt talför med åren, slipad, glömde inte att berätta om sin kommande vårturné och att det börjar röra på sig i Frankrike för senaste singeln. Efter fem minuter rings vi av, ett snabbt mejl ut till kunderna klockan 18.22

Darin sjunger Jan Johansen i schlagern
————————————–
Det blir Darin som får äran att agera mellanakt i Melodifestivalens sista deltävling. Och han gör det genom att sjunga Jan Johansens gamla schlagervinnare ”Se på mig” i en avskalad pianoversion. Kort intervju med Darin på 1200 tecken, ut senast klockan 19.

och så skriver jag texten. Klockan 18.38 går en första version ut, jag kompletterar med bilder, gör ett korr, skickar om, bråkar med pc-jäveln och så ringer mobilen 18.48. Vad gör du? frågar Mattias. Jag förklarar förseningen, han hummar lite, jag hör hur det är något han inte berättar, något som gör honom beklämd. Eh, vi glömde visst bort dig, vi sitter i en taxi på väg till arenan igen, säger han och börjar skylla på Scanpix-Pontus, denne hade krävt att få åka ut tidigare, fotopoolen hit och dit, yadayadayada. Jag slätar över det hela, jag ber om ursäkt för att de glömt mig, jag har ändå inte hunnit äta min sallad ännu, måste duscha, måste packa ihop datorn. Tänk inte på mig.

Lägger på. Ringer till receptionen, beställer en taxi till kvart över sju, tar fram min kyckling/fetaostsallad med sweet chili-dressing. Det finns inga bestick i påsen. Jag letar febrilt i mitt rum efter något som kan agera gaffel. Nada. Klockan är 19.02, jag har bara kalsonger och skjorta på mig, hinner inte ner till restaurangen för att hämta bestick.

Jag äter min sallad med händerna på tre minuter.

Duschar. Skamsköljer. Sweet chili-kläggsköljer. Klär mig, knyter slipsen, rusar ner, foajén klockan 19.13, in i taxin, jag ska till arenan och taxichauffören svarar klart du ska vad nu det betyder.

19.28 framme i pressrummet på Malmö arena.

Allt därutöver är faktiskt bonus

Jag gick igenom fem kapitel på tåget ner till Malmö i går. Den stora kollisionen, vändpunkten, katastrofen, the point of no return, tandagnissel, gråt och ytterlig sorg och jämmer och elände.

Jag hade sovit alldeles för få timmar natten innan, huvudet sprängde en aning, känslorna satt utanpå.

Men ändå.

Jag grät nästan över mina egna ord. Jag satt där i mitt säte och såg det nordskånska landskapet svischa förbi och ville fan i mig gråta. För att det var så grymt, så elakt, så … hopplöst.

Jag har inte hunnit läsa mer, jag vet inte om händelserna därefter kan te sig realistiska i ljus av sveket. Jag vet inte om någon annan kommer att gilla det eller förstå vad jag vill ha sagt.

Men jag vet att jag nästan drevs till tårar av kapitel 45 och det räcker för mig.

Åkrarna kan man i alla fall lita på

Jag älskar att se Sverige genom tågfönstret, även en morgon då riksdagen precis röstat igenom en idiotisk lag är landet vackert där det susar förbi, men så är de ju analoga också, de snöfläckade åkrarna utanför fönstret. Inte så skrämmande och läskiga att förstå sig på. Statligt subventionerade förvisso, men enkla. Inte som det otäcka internet. Stoppa det.

Ja låt oss stoppa det medan vi kan.

På väg mot nästa schlagerstad, Malmö står på schemat. Redan före klockan sex vandrade jag genom det närmast folktomma Vasastan, sjuelvabutiken i hörnet Upplandsgatan/Rådmansgatan höll på att öppna, en gäspande expedit låste upp dörren och log trött mot mig när jag och min klickklackande resväska gick förbi. Lite längre ner, i höjd med LO-borgen, rusade ett tidningsbud nerför gatan, kanske hade han inte sovit lika oroligt som jag, inte vaknat fem gånger under de fem komma fem potentiella sömntimmarna, inte med en suck klivit upp fem minuter innan klockan skulle ringa klockan fem.

Det är mycket fem.

Jag lyssnar på nya El Perro Del Mar nya när jag ser landskapet passera revy. Det är bra tågmusik. Mina damer och herrar, om några minuter angör vi Mjölby. Det var alltså Mjölby nästa.

Bara så ni vet vart jag håller hus.