Daniel Åberg

Uppsala. Vi kommer liksom aldrig ifrån varandra. Det var vår i luften när jag promenerade genom staden i går kväll. En smula kallt javisst, men ändå, Uppsala om våren är för mig speciellt.

Alltid när jag är i Uppsala drabbas jag av en akut hemlängtan. Längtan dit alltså, till Uppsala, det nästan smärtar fysiskt i bröstet när känslan träffar mig.

På senare år har jag kommit att behärska mig i min längtan. Jag vet ju att det egentligen inte är staden jag hemlängtar till, utan till det förflutna. Jag drabbas av hemlängtan efter en svunnen tid som när jag är ärlig mot mig själv aldrig ens har existerat. Åren i Uppsala – att det i september gått tio år sedan jag flyttade därifrån känns … ja låt oss använda mitt nya favoritord svindlande – bjöd på lika mycket vardag och upp och ner som någonsin livet i Stockholm, men det väljer jag att inte minnas. När jag går över kullerstenarna på tisdagskvällen är det med ett effektivt filter för ögonen som sållar bort smärta, men inte hjärta.

Jag är glad att jag flyttade. Om inte hade gårdagskvällens känsla aldrig infunnits.

Läs Lisa Magnussons krönika på Aftonbladet Debatt i dag. Den är så bisarr att den bara kan vara sann. Det svindlar när jag läser den. På riktigt.

Vad är det för sjuka människor som styr vår it-framtid egentligen?

——

Uppdatering kväll: När jag sitter på tåget hem från ett möte i Uppsala ser jag att förslaget faktiskt till sist just röstades ner. Tåget må gunga men svindeln avtar.

Alla har vi ett ursprung. Vad betyder hembygden för vår litteraturuppfostran, och i vilken roll präglar den oss senare i livet? Häng med upp till Vittangi för ett samtal om hembygdslitteratur i svenska avkrokar i allmänhet, och sådan från Lappland och Gästrikland i synnerhet. Dessutom berättar Johanna hemligheten om den genetiska mutation som gör Vittangibor unika i världen.

DJtv #22 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Författare och böcker vi pratar om i avsnittet:
Åsa Larsson
Ann-Helén Laestadius: ”Sms från Soppero”
Marianne Cedervall: ”Svinhugg”
Per Gunnar Evander (”Det sista äventyret”, ”I min ungdom speglade jag mig ofta”)
Bernt-Olov Andersson
Stig Sjödin
Anna Jörgensdotter (”Pappa Pralin”, ”Bergets döttrar”)
Peter Ögren: ”I Lappland med fluga och blänke”

Och glöm för guds skull inte att det också går att prenumerera som podcast.

Vi åkte skoter på älven. Framme skar Johannas pappa upp kött, jag frågade vad det var och och han sa ät först så jag berättar sedan och jag lydde, det var rökt älghjärta. Övergick till att grilla falukorv. Fick lite solsting, drack kaffe, åkte skoter igen, backade bil med släp för att visa min manlighet, kom hem, åt blodpalt med fläsk, drack kaffe, bastade och såg Kaurismäki. Höll på med internet. Avslutade med Evanders ”Det sista äventyret”.

Vi pratade om internet och gick på byn. Besökte mostrar, farföräldar, Konsumbutiker, systrar och älgparker. Därefter bar vi en diskbänk, åt fläskpannkaka och höll på med internet. En vanlig fredag i civilisationens utkant.

Vi sitter i varsin soffa i Vittangi och tycker att det är en sorgens dag för internet.

Fast samtidigt är det ju tragikomiskt. Någon timme innan tillkännagivandet surrar redan internet av beskedet att domen blir fällande, någon har läckt till Peter Sunde som genast twittrat ut vad som komma skall. När så klockan blir elva och Ekots reporter i livesändning ber om att få återkomma, han måste läsa igenom domslutet innan han kan säga något, spottas redan påföljden och skadeståndets storlek ut över världen genom mikrobloggar, Bambusers livechatt och bloggar.

Så internet vann ändå. På något litet sätt.

Nu ska vi gå på byn en sväng.

Vill man vara kvar i civilisationen går det inte att komma särskilt mycket längre norrut i Sverige. Vittangi ligger 134 mil norr om Stockholm. Regeln att alla svenska inrikesturer med flyg tar en timme sätts till och med ur spel, det tar 90 minuter att ta sig mellan Arlanda och Kiruna.

Det är kanske en halvmeter snö kvar på marken men våren är i antågande, längs vägrenen under bilturen på väg de åtta milen österut från Kiruna kunde gräset skönjas. Efter att ha gått husesyn framme i Vittangi sa Johanna ska vi hålla på med våra datorer? och sedan var det mesta som vanligt – en soffa, två Macbookar och två människor.

Efter middagen bjöds det på cirkusshow.

Paris har aldrig varit min stad.

Inte så att jag någonsin haft något emot den, men jag tror det har med min bekvämlighet att göra. Två års franska på högstadiet har inte satt några djupare spår i min språkförmåga förutom att jag kan sjunga första versen av ”Sur le pont d’Avignon” och fortfarande minnas min dammiga franskfröken när hon tog ton framme vid katedern. Ja, jag kan räkna till tjugo också.

När man skulle välja utländsk sida blev jag istället anglofil och tog sedermera steget över Atlanten. Kontinenten, och främst då Frankrike med sitt helt väsensskilda språk och lite aviga kultur, förblev ett mysterium. På senare år har jag börjat uppskatta Berlin, men Paris, nej, vi kommer nog aldrig att bli vänner.

Mitt enda besök här tidigare kom under min tågluff 1998, det sista egentliga luffarstoppet innan vi åkte till London och hängde i fem dagar före hemfärden. Jag hade precis återhämtat mig från en magsjuka av det grövre slaget som gjort mig orörlig i dagarna två på ett gudsförgätet hotellrum i Toulouse, och jag minns att vi vandrade längs Seine, såg Notre Dame och stod under Eiffeltornets mäktiga stålkonstruktion och funderade på om vi skulle åka upp. Jag har även ett vagt minne av en kvarterskrog med rödvita dukar, men det jag projicerar som den middagen kan ärligt talat lika gärna vara måltiden jag delade med Peter i Köpenhamn i slutet av 1996 innan vi åkte över sundet och gjorde Lund osäkert. Det enda jag kan säga med säkerhet är att jag vid ett tillfälle under 90-talet åt en middag på en Lady & Lufsen-restaurang utomlands.

Därmed inte sagt att jag hittills inte uppskattat mitt drygt halva dygn i Paris.  Det är en på många sätt otroligt vacker stad, våren har kommit och när jag gick längs allén med riktning mot Louvren under senkvällen var det fortfarande uppåt 20 grader i luften. Jag har vandrat längs Seine, sett Notre Dame och stått under Eiffeltornets mäktiga stålkonstruktion och funderat på om jag ska åka upp. Även den här gången slutade det som en fundering.

Men nej, Paris kommer aldrig att bli min stad.