En dag i dåtiden

bild_redigerad-1.jpgVi tog tåget till Uppsala i går, jag och Tage. Såg landskapet svischa förbi, klev av på den nya stationen som jag aldrig tidigare sett mer än som byggskelett och för ett ögonblick var jag förvirrad, det gamla stationshuset låg numera vid sidan om – bortglömt, utestängt och tydligen på väg att bli ännu en filial till restaurangkedjan Svenssons. Men på något sätt kändes det som en tanke. När jag för första gången tar med mig ett femkilos kvitto på att jag har vuxit upp, så tar ungdomens stad emot mig på ett nytt och betydligt mer anonymt sätt.

Mötte upp min vän Petra. Vi gick och fikade med våra respektive barnvagnar på Café Fågelsången, inte av nostalgiska skäl för jag var aldrig någon fikare under Uppsalaåren men de har en väl tilltagen barnvagnsvänlig uteservering, så det här med klassiskt fik ett stenkast från Flustret, Svandammen och Stadsparken kom liksom på köpet.

Jag lärde känna Petra först efter Uppsalaåren, för mig var hon en symbol för den ultimata stockholmaren, uppvuxen på stadens gator och skeptisk till livet utanför tullarna. Som jag minns det förstod hon aldrig varför jag längtade tillbaka till Uppsala och tog pendeln titt som tätt. Nu bor hon där istället, verkar trivas, och jag blir allt mer av en stockholmare. Oväntat.

Vi jämförde nyfödingar, Tage hade några veckor och något kilo upp, men hävdade sig ändå väl i konkurrensen tyckte jag. Dessutom verkade han uppskatta Uppsala, låg snällt i sin vagn och sög på högerknogen mest hela tiden vilket gladde mig eftersom det ändå kommer att bli hans framtida studentstad. Och nej, jag är faktiskt inte helt säker på att jag skämtar när jag skriver det som ett faktum, även om jag hoppas att jag gör det. Att jag vill att Tage ska bli Uppsalastudent och aktivt ta del av nationslivet är en förhoppning jag utan tvekan kommer att försöka förverkliga på något helt osubtilt sätt. Jag kan leva med Lund också, men sedan – nej, någon måtta får det ändå vara.

När det var dags för hemfärd var tåget jag hade planerat att vi skulle ta fullt. Vi hade inga sittplatsbiljetter bokade – man har inte det när man köper pendelbiljett – och det här var ett tåg som kom från norrifrån och det var kaos på perrongen och … nej, jag blev stressad med min barnvagn helt enkelt, och bestämde mig för att invänta nästa vanliga pendelavgång en halvtimme senare istället. Vi tog en promenad genom det nya stationshuset, hängde på Pocketshop, köpte en vattenflaska på Pressbyrån, bytte en blöja på toaletten och bläddrade lite i Uppsalatidningen, som är en systertidning till Innerstadspresstidningarna i Stockholm, eller jaha, Direktpress heter de visst numera. När det slutligen var dags för hemfärd saknade jag inte längre det gamla stationshuset. Charmigare, visst, men också stressigt trångt och fuktigt.

Vi åkte hem. Johanna mötte oss på Centralen och vi promenerade hem genom staden.

DJtv #fail (8)

Det börjar bli något av en oregelbunden vana det här, att ställa in veckans tv-avsnitt. Och kanske kommer det att fortsätta bli lite mer oregelbundet ett tag framöver. Det här bebislivet gör saker med en – förhöjer trötthet, skapar en sorts potatismos i hjärnan som gör samtal mer komplicerade än

– Ska vi se ett avsnitt till?
– Öh … ja.

ovanliga när man till sist sjunkit ner i soffan och Tage har somnat in på ens bröst. Och har man dessutom jobbat hela helgen så gör det inte saken bättre.

Därför: Inget avsnitt den här veckan. Men nästa, då jäklar.

3 652

I dag, för exakt tio år sedan, gjorde jag min första arbetsdag på det som då hette Avisa, men som vid kommande årsskifte bytte namn till TT Spektra. När mitt sommarvikariat led mot sitt slut frågade min chef om jag ville ha ett halvårsvikariat. Jag tackade ja. Ett par månader senare frågade han om jag ville ha en tillsvidareanställning. Jag tackade ja.

Ett decennium. Det känns absurt och helt självklart på en och samma gång. Absurt eftersom det nästan är en tredjedel av min livstid. Absurt eftersom det är väldigt ovanligt att människor i min generation inom media i Stockholm stannar på samma plats så länge. Men helt självklart eftersom jag trots allt sitter kvar på min plats och fortfarande trivs, även om jag visserligen bytt redaktion under resans gång samt varit tjänstledig för att skriva på romanen vid ett par tillfällen och inte direkt sticker under stol med att det ska bli ofantligt skönt att få ett längre avbrott i och med stundande föräldraledigheten som inleds i mitten av juli.

Ett decennium. När jag klev in på kontoret den där måndagen i slutet av maj 2000  var jag 25 år, hade bott i Stockholm i blott nio månader och var fortfarande Uppsalafokuserad i mitt liv, jag trodde nog fortfarande att jag skulle återvända dit, jag bodde visserligen i Stockholm men jag såg Uppsala som min hemstad. I backspegeln skulle dock ungdomens förbannade stad bli blott en fyraårig mellanlandning.

Ett decennium. Alla dessa dagar. 3 652 till antalet. Jag var en annan, men ändå inte. De yttre omständigheterna har ändrats, ansvar har tillkommit, men jag är nog ändå mig rätt lik, även om jag i maj 2000 fortfarande hade någon sorts popfrisyr och var cirka ett och ett halvt år ifrån att börja raka min skalle.

Hm. Jag började leta efter en bild från den här perioden att krydda inlägget med. Men det finns inga. Jag har en del digitaliserade från Uppsalaåren, inte många men ändå en del, och mitt digitala fotoliv började på allvar först 2004.

Oh well.

Inte elektriker, men väl it-tekniker.

Gårdagens mest dramatiska utspel i förlags-Sverige var utan tvekan Carl-Michael Edenborgs utrop Jag är bokförläggare, inte elektriker! och beskedet att Vertigo förlag slutar ge ut sina titlar i e-boksformat samt drar in dem som de redan gett ut. Vi gjorde en kort men snabb grej på det hela (25 minuter tog det visst enligt Edenborg själv på Twitter), som fick stor spridning.

Personligen tycker jag att Edenborgs beslut var en smula uppfriskande, om än kanske förhastat. Att besluta sig för att med buller och bång dra sig ur en branschgren som ännu är långt ifrån att ens få styrfart känns … ja, onödigt. Eller så här egentligen – Vertigo förlag ska så klart inte ge ut titlar i e-boksformat om de inte har lust att göra det, men att gå ut och säga NU SLUTAR VI MED DEN HÄR SKITEN! är ju att måla in sig i ett rätt trångt hörn, åtminstone om man tänker sig att vara principfast på sikt.

För visst, Carl-Michael Edenborg har rätt i att dagens e-böcker ofta ser rätt dassiga ut. Har man konstnärliga eller åtminstone estetiska ambitioner så är det fritt flödande epub-formatet rätt trist, eftersom det ligger i dess natur att texten ska flöda om beroende på hur stor eller liten text man vill ha och vilken skärm man för tillfället råkar befinna sig framför, för att inte tala om att de läsarprogram som i dag finns på marknaden gärna ställer in standardtypsnitt. Och ja, det ska väl gå att tvinga epub-filerna att ställa in sig på vissa sätt tror jag, men det är i ärlighetens namn rätt jäkla överkrångligt om man inte besitter rejäla kunskaper i xhtml-kodknackning. Utifrån mina egna erfarenheter av epub-filer hade jag nog satt rubriken Jag är bokförläggare, inte it-tekniker på det där pressmeddelandet.

Men. För det finns så klart ett men – det vore ju väldigt underligt om inte möjligheten att skapa snygga och estetiskt tilltalande e-böcker ökade i samma takt som läsplattemarknaden utvecklas. Om ett år, kanske två, utgår jag ifrån – och hoppas innerligt – att programmet Calibre som jag själv använde för att skapa epub-filen av ”Vi har redan sagt hej då” framstår som otympligt, begränsat och hopplöst omodernt. Och när programmen samt hårdvaran för att läsa titlarna på utvecklas, ja – då lär marknaden börja ta fart och kanske vill även Vertigo vara med.

När det gäller Apples censurmöjligheter i iBookstore och App Store (fråga mig inte varför de skriver ihop det ena och isär det andra men det gör de) håller jag med om att det är ett problem. Däremot är jag långtifrån säker att Apple kommer att bli dominerande i Sverige när det gäller e-boksförsäljning. Till skillnad från i USA fick iTunes Store inte samma megadominans i Sverige när det gäller digital musikförsäljning, och nu när Sverige åtminstone tillfälligt blivit totalt spotifyierat finns det ju knappt något incitament att använda iTunes Store här alls då varken filmer eller tv-serier går att köpa i den svenska butiken. Har Adlibris, Bokus eller för den delen Cdon – som faktiskt stått för en ansenlig del av den svenska digitala musikförsäljningen och därmed har erfarenheter som de två största nätbokhandlarna i Sverige saknar – lite framförhållning och innovationsanda bör de kunna ta för sig på e-boksmarknaden. Och ett långsiktigt tips där: Skapa hellre en webbshop som är anpassad för iPhone, iPad, andra smartphones och Android-tablets istället för att bygga fristående appar. Så länge ni håller er på nätet riskerar ni inte att stoppas av Apples eller någon annans granskningsnämnd. Internet i sig är ju fortfarande fritt, oftast.

Så. Mitt råd till Vertigo är: Kalla gärna officiellt ställningstagandet för ett avhopp, men se det i hemlighet blott som en time out.

E-bokskannibalen och jag

Public service-intensiv dag i går. Först P3 på förmiddagen, och därefter medverkan i en artikel hos SVT:s Kulturnyheterna med rubriken ”De delar ut sina böcker gratis på nätet”. Tillblivelsen av artikeln är en rolig historia i sig, en fråga slängdes ut på programmets Facebooksida om nyhetstips, och när Ulf Diktonius föreslog att hans förlags gratisutdelning av e-böcker skulle uppmärksammas, var jag inte sen att haka på med en egen kommentar, tidig på gratisbollen som jag var redan i februari. En diskussion om fenomenet uppstod i kommentarstråden, och en timme senare hade Kulturnyheterna en text ute på webben, i stort sett byggd på vad som sagts i kommentarsfältet. Ingen stor nyhet men ändå intressant, dessutom en väldigt enkel och snabb grej att skriva ihop, vilket inte ska underskattas.

Så varför publicerar jag då mina romaner fritt som e-böcker? Vill jag inte tjäna pengar på mitt författarskap? Klart jag vill, även om jag får erkänna att det inte är min främsta eller ens näst främsta drivkraft med skrivandet, men jag är av uppfattningen att jag som författare tjänar på att göra på det här sättet. Jag tror inte att e-boken kannibaliserar på de fysiska böckernas försäljning, snarare höjer de vetskapen om mitt författarskap vilket är en nytta i det långa loppet. Mitt tänkande är detsamma när det gäller den numera ökända ljudboken som fortfarande inte är riktigt klar men snart snart snart, jag stod i nästan en och en halv timme och redigerade i går kväll på Debaser i Humlegården, visserligen drickandes vitt vin samtidigt men vadådå det gör väl inget? Men för all del, lyssna gärna extra noga fyra timmar och två minuter in ifall redigeringen slirar när ljudversionen är klar, vilket den snart är. Lovar.

Och ja jag vet, jag använder mig av plural i stycket ovan och skriver e-böcker, trots att jag inte fixat en fri e-boksversion av ”Dannyboy & kärleken” ännu, samt i höstas valde att dra in köpesvarianten som tidigare fanns. Men den kommer också inom kort.

Lovar.

DJtv i radion (2)

Det var roligt att vara med i P3 i dag. Studion var gigantisk jämfört med P4-studion jag är van vid – men P1 har ännu större som producent-Calle föga förvånande berättade – och det är aldrig lika enkelt att få ett bra samtal när några är med över länk från Göteborg och andra sitter i Stockholm, men jag tyckte att det gick rätt så fint, även om jag blev lite svamlig och svajade iväg under en av frågorna. Oh well. Ska bli intressant att se om det ger någon effekt i tittandet framöver. Här kan man lyssna på inslaget i efterhand (jag kommer in cirka 20 minuter efter start tror jag), samt se en bild på mig och Hanna Fahl i studion. Själv glömde jag så klart att plåta något annat än kontrollrummet.

DJtv #62 – Vänner för livet

Efter en veckas uppehåll är DJtv tillbaka med ett läsningsavsnitt. Vad har Daniel och Johanna på nattduksbordet just nu? Hur folkkär var Slas? Hinner man läsa särskilt mycket som småbarnsförälder? Och om svaret på den frågan faktiskt är ja – hur kommer det sig att Daniel läser mindre än någonsin? Svaret på de frågorna, och en del korta recensioner och boktips, får ni i veckans avsnitt.

Böcker vi pratar om i veckans avsnitt:
Nils Claesson: ”Blåbärsmaskinen”
Mons Kallentoft: ”Vårlik”
Andreas Ekström: ”Google-koden”
Sofia Olsson: ”Hetero i Hägersten”
Per Hagman: ”Vänner för livet”
Per Hagman: ”Att komma hem ska vara en schlager”

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Att komma hem

Per Hagman är en författare vars texter jag alltid har sympatiserat med. Till min stora förvåning insåg jag dock härom dagen att jag inte läst särskilt mycket av honom. De första tre tunna böckerna javisst, men sedan, nej – inte en rad, trots att jag trodde att jag gjort det, trots att jag har kommit att se trakterna kring Odenplan som mitt Stockholmshem, trots att jag har för mig att jag har gett bort exemplar av novellsamlingen ”Skugglegender” i present åtminstone två gånger. Ändå är andra halvan av hans författarskap helt oläst för mig.

Den senaste veckan har jag kastat lystna blickar mot ”Vänner för livet” som Johanna skulle skriva om på Bokhora, men när jag skulle packa ner den i väskan för att börja läsa under vår pågående gästrikehelg sade hon appappapp, du borde verkligen läsa ”Att komma hem ska vara en schlager” först, trots att jag mig veterligen aldrig berättat för henne att jag inte läst den, trots att jag knappt ens själv var medveten om att jag inte läst den. Det verkar som att inte bara har mitt bokbestånd slukats av hennes gigantiska bokhyllor, vad jag har läst eller inte har hon också absorberat. Freaky.

Hur som helst. 40 sidor in i ”Att komma hem ska vara en schlager” – Adlibris hävdar för övrigt att om man köpt den i pocket, så har man även köpt ”Dannyboy & kärleken” ser jag – inser jag att Per Hagman är den författare jag vill vara, vill komma att bli. Jag älskar hur en ton i moll hela tiden ligger och surrar men aldrig riktigt verkar kunna greppas, hur han gör omtagningar i texten, hur romantiteln återkommer som ett mantra gång på gång på gång. Jag hoppas att det håller i sig.

Och på tal om Hagman så tyckte jag att Jonas Thentes utökade remix-recension av ”Vänner för livet” i bloggen var utsökt morgonläsning när Tage låg och morrade på min mage i morse.

Nu vill pappa att vi ska gå ner i källaren och botanisera bland gamla prylar. Later.

Folkliv

Nej, jag kommer aldrig att flytta till Gästrikland igen. Men det är ändå intressant hur känslan i kroppen förändrats de senaste åren när jag promenerar genom Sandviken. Hur eventuella framsteg och tillbakasteg i stadens utveckling intresserar mig, glädjer mig och gör mig nedstämd. Hur jag verkligen kan tycka att det är vackert att promenera längs med kanalen, och hur det gör mig munter att se att det faktiskt finns ett folkliv på gågatan en lördagsförmiddag, och att folk sitter på caféer och fikar, att alla butikerna inte har slagit igen, att en del nya till och med har öppnat, även om centrumet väl troligen har glesnat sedan jag var liten, det är svårt att minnas exakt.

Javisst är det roligt med folk, men går vi här i morgon lär vi inte se en enda käft, konstaterar mamma när vi passerar Krysset, platsen där de två gågatorna möts. Nej, som söndagsstad har väl Sandviken en bit kvar.