Bye bye läsningen

Något som stör mig är hur ofantligt mycket mindre jag läser sedan Tage föddes. Eller rättelse för den delen – hur ofantligt mycket mindre litteratur jag läser.

Min rss-feed betar jag fortfarande av, min twitterfeed likaså. Facebook har halkat ifrån en smula, men jag försöker åtminstone ha någorlunda koll.

Men litteraturen. Ojoj vilken flopp 2010 är som läsår.

Romanläsning passar sig helt enkelt inte särskilt väl till de korta stunder av egentid som dyker upp när jag vallar Tage genom livet. En kvart här, tjugo minuter där, kanske till och med fyrtiofem minuter någon gång ibland. Och visst, det är ju tidsrymder som så klart skulle funka för läsning i teorin, men i praktiken består de av tid som till hundra procent kan läggas på hushållsuppgifter istället för att alltid tvingas ha ena ögat riktat mot hans allt mer rörliga äventyr på vardagsrumsmattan eller i sängen. Läsning av skönlitteratur kräver helst två ögon och ett välriktat sinne.

Blogginlägg och twitterfeed däremot, kan lättare scannas med ett öga samtidigt som det andra vaktar Tages sittränande. Längre texter eller sådant jag vill läsa mer koncentrerat, klickar jag upp i en egen flik i webbläsaren eller sparar till Instapaper om jag scannar av i telefonen. Oftast förblir dock de texterna liggande så länge att de förblir olästa då de hunnit bli inaktuella innan jag betat mig fram till dem.

Något jag dock har ”läst” mer än någonsin det här året är ljudböcker. Tidigare var min promenadlyssning ungefär en tredjedel musik, en tredjedel podcasts och en tredjedel litteratur, men nu har de första två nästan helt fått stryka på foten eftersom jag inte vill att mitt läskonto ska bli allt för pinsamt. Eftersom jag dock tycker att viss litteratur förtjänar mer än lyssning under barnvagnspromenader där jag samtidigt styr och försöker lattja med Tage när han inte sover – han är tyvärr ingen långsovare – blir det dock främst deckare och annan ”lätt” litteratur som betas av under våra nästan dagliga milapromenader. ”Pepparkakshuset”, ”Mamma, pappa, barn”, ”Vyssan lull”, ”Vårlik” och ”Paganinikontraktet” är de fem senaste, härnäst väntar ”Den döende detektiven”. Just ja, jag klämde ”Flyga drake” på engelska någon gång under senvåren också, men det kan väl knappast heller räknas till tyngre lyssning. Jag har visserligen lyssnat på ”The easter parade” och ”The second coming of Steve Jobs” under året också, men jag undrar om de inte avklarades före Tages födelse.

Ytterligare en försvårande omständighet är att vi inte längre kan läsa vid sänggåendet på vanligt vis, Tage har på sann prinsessan på ärten-manér utvecklat en ovana att vakna i spjälsängen om vi tänder någon lampa i sovrummet när vi går och lägger oss. Det har dock fört det goda med sig att jag på allvar börjat ta mig an e-boksläsning på iPhonen mer än som testläsning. Jag tycker det går bra, även om det bär emot att betala uppåt 150 kronor för en e-bok som vissa förlag kräver. I sängen inträder dock en avslutande svårighet. Tage må vara rätt duktig på att sova om nätterna, men trots det går de dagar jag kan se tillbaka på mer än totalt sex timmars sömn – därtill upphackad av blöj-, välling- och nappbestyr – att räkna på handens ena fingrar. När jag väl ligger där med min roman igångsatt i Stanza, iBooks eller Adlibris e-läsarprogram – ja då tvärsomnar jag.

Eh. Vart tog Storytel vägen då?

Något säger mig att de är rätt upprörda på Storytel i dag.

DN toppar sin kulturdel i papperstidningen i dag med att nu ska det minsann startas en ljudbokssajt på nätet, vars målgrupp är de unga, som är vana med Spotify. Bonniersatsningen, kallad Laudio, utmålas som något nytt i Sverige, i en kort passus nämns visserligen att ”ljudbokssajter finns redan, men Laudios ambition är att så småningom ha alla inlästa svenska titlar i katalogen”. Nu vid lanseringen består katalogen av 900 titlar. Modellen de valt torde vara inspirerad av amerikanska Audible, mot en fast avgift får man som medlem ladda ner en eller två ljudböcker per månad, samt köpa utöver det till lite rabatterat pris. Till skillnad från Audible erbjuder dock Laudio även en streamingmodell, man behöver alltså inte ladda ner böckerna man köpt om man inte vill, utan kan lyssna direkt via sin telefon eller dator.

Gott så. Det verkar vara en bra och framåtriktande tjänst, och allt som leder ljudböckerna bort från cd-skivan är ypperligt enligt mitt sätt att se.

Men.

Hur DN kan publicera en artikel om en sådan här satsning, och endast i förbigående skriva att det finns andra sajter som gör något liknande, övergår mitt förstånd. Den ledande svenska ljudbokssajten Storytel, som funnits i flera år och dessutom har ett avsevärt större utbud med 1600 titlar, nämns överhuvudtaget inte. Att Sigge Eklund på Bonniers inte nämner Storytel när han intervjuas är inte så konstigt, hans jobb är att sälja in sin egen produkt, men att DN bara sväljer det han säger utan att bygga på med något eget samt ge en ärlig bild av hur marknaden ser ut är bara pinsamt. Och sättet den där passusen med konkurrenterna är skrivet på, som bara går att tolka som att Laudio till skillnad från andra sajter siktar på att ha alla svenska titlar som finns, är ju helt befängd. Skulle konkurrenterna inte ha den ambitionen? Vad är det för idiotisk affärsmodell? Nej nej, vi nöjer oss med bara en del av utbudet, inte vill vi ha alla böcker heller, usch och fy.

Skärpning DN.

——

Uppdatering: Inte heller Resumé eller Dagens Media tycker att det är viktigt att notera att det redan finns andra svenska aktörer på den här marknaden.

Vardag, med allt vad det innebär.

Lider av någon vag form av magsjuka i dag, alla symptomen finns där i form av matthet i kroppen, huvudvärk och lätt feber, bara det att magen trots allt håller sig i någorlunda skick, men hela tiden finns där som en obehaglig, vagt mullrande klump i mellangärdet.

Tage bryr sig, förvånande nog, föga om mitt allmäntillstånd utan kräver att jag ska lattja med honom precis som vanligt. Därtill drämde han till med en extra kort förmiddagsslummer också, så andhämtningen och min egen vila gick upp i rök. Nu ligger han vid min sida och försöker ömsom sträcka sig efter datorn, och ömsom träna på prutt- respektive skrikljud med en irriterande oregelbundenhet som gör att det blir omöjligt att stålsätta sig inför de glada falsettskriken som sätter halva Östermalm i gungning.

De är så okänsliga, de små liven.

Berlin, dag fyra

Tog med Tage på en promenad längs Spree ned mot sydost, och råkade snubbla över den övergivna, förfallande nöjesparken Spreepark, eller Kulturpark Plänterwald som den hette under DDR-tiden. Fascinerande plats, som tyvärr inte alls görs rättvisa genom mina kackiga iPhonebilder.

——

För övrigt skriver jag under på varenda stavelse som Johanna satt på pränt gällande den där förbannade bröstpumpen.

Kablar också

Taxin går mot Berlin, eller åtminstone Arlanda, för vidare transport mot vårt nya boende. Den nu stundande resan är dock bara en rekognosceringstripp på fem dagar, för att känna in våra nya kvarter i Friedrichshain. Den riktiga avfärden sker i början av oktober.

Det sista jag packade ner var en nätverkskabel, ifall det skulle vara något vajsing på routern till det trådlösa nätverket i nya lägenheten.

Det gäller att prioritera.

Det lönar sig att ryta till

Det kan så klart vara en slump, men jag tror jag väljer att se Bibliotekstjänsts första beställning på flera månader av exemplar på ”Vi har redan sagt hej då” i går eftermiddag har ett direkt samröre med gårdagens kulturskandalavslöjande här i spalterna.

Och så säger de att bloggar är meningslösa.

——

Uppdatering eftermiddag: Jag har nu också nåtts av indikationer på att ”Dannyboy & kärleken” inom kort återfinns på Stadsliv på Biblioteket Plattan.

Queer as folk?

Missförstå mig nu rätt. Jag är lika kritisk till samhällets rådande heteronorm som någon annan och jag överväger seriöst att rösta på FI i riksdagsvalet.

Men.

Varför man på Biblioteket Plattan – det nya biblioteket i gatuplanet på Kulturhuset i Stockholm där man gett sig på det rätt så omöjliga uppdraget att sexa till genreindelningarna – har valt att placera min debutroman ”Dannyboy & kärleken” i hyllan Queer övergår faktiskt mitt förstånd. Den är, precis som min andra roman, en synnerligen heterosexuell historia. Det enda jag kan erinra mig som kan tänkas bryta mot heteronormen i ”Dannyboy” är att den namnlöse hjälten vid ett tillfälle säger att han när han låg i lumpen sågs på som homosexuell av vissa av sina logementskamrater eftersom han hade mage att klä sig i poppiga, åtsmitande t-shirts. I ”Vi har redan sagt hej då” skulle det möjligen vara att huvudpersonen Filip vid ett tillfälle minns att han som 18-åring såg den då påstått bisexuelle Brett Anderson som något av ett livsideal.

Och på tal om ”Vi har redan sagt hej då”. Så här såg det ut i går eftermiddag när man sökte på den på Stockholms bibliotekssida:

Fem inköpta exemplar, samtliga utlånade till i minst mitten av september. Det är så klart inget annat än en kulturskandal. ”Dannyboy & kärleken”, en visserligen särdeles fartfylld men som litteratur sett något blekare roman, köptes ursprungligen in i arton exemplar av staden, varav tio fortfarande är i cirkulation vad jag kan se.

Så snälla Stockholms bibliotek, gör nu en stackars egenutgivare en tjänst och köp in några fler exemplar av min senaste roman, efterfrågan finns ju bevisligen. Och sätt dem gärna under kategorin Stadsliv om de skulle råka hamna på Plattan. En plats jag för den delen även tycker att man gott skulle kunna flytta ”Dannyboy & kärleken” till.

Ja, det var väl vad jag hade att säga denna tisdagsmorgon.