Det här med Afrika

Framme i Göteborg, uppvaknad på Gothia Towers, Tage matad, han lajar runt i sängen utan blöja nu, en lek med döden, eller åtminstone kisset och bajset.

Öppningen av bokmässan så. Det här med Afrika. När det presenterades att en hel kontinent skulle vara tema för bokmässan, efter länder som Estland, Lettland och Spanien de senaste åren, möttes det så klart med spott och spe. Nykolonialism, skandal, pinsamt, patetiskt – tror de jävla idioterna att Afrika är ett LAND?! – var några av kommentarerna. Tongångarna var liknande i somras, när Afrika plötsligt hamnade i medialt fokus under några veckor när Sydafrika arrangerade fotbolls-VM.

Men jag vet inte. Än så länge måste jag säga att bokmässans Afrikatema känns rätt lyckat. Det får stor uppmärksamhet, mer än vanligt tycker jag även om jag inte har några siffror på det utan bara en känsla i kroppen, och utgivningen av litteratur från den afrikanska kontinenten har ökat rejält i Sverige under året. Främst är det de mindre kvalitetsinriktade förlagen som står för ökningen, de stora elefanterna ligger lägre enligt en artikel i Svensk Bokhandel, och tyvärr verkar bokhandlarna ljumma till att köpa in böckerna, men det är ju knappast bokmässans fel, utan bara ännu ett tecken på hur håglös den svenska bokhandeln är.

Visst kan man tycka att det är förklenande och en förolämpning att klumpa ihop en hel världsdel till en enhet. Men när nu kunskapsnivån i vårt samhälle är så låg om den afrikanska kontinenten överlag, är det då inte bättre att göra på det här sättet och se temat som en introduktion, än att snäva in och göra temat smalare? Och jag tycker nog ändå att Carin Norberg, som är chef för Nordiska Afrikainstitutet och i samarbete med Sida och Bok & Bibliotek arbetat fram temat, har en poäng när hon i SvB säger Jag tycker att man kan tala om Afrika som kontinent och om afrikansk litteratur och kultur, precis som man kan prata om europeisk kultur.

Jag hoppas hur som helst kunna få med mig några nya författare från den afrikanska kontinenten härifrån, eller ja, deras böcker åtminstone. Min läsning av romaner från Afrika har hittills sträckt sig till … ja jag kan inte ens komma på några bortsett från ett par Coetzeetitlar och Chimamanda Ngozie Adiches ”En halv gul sol”. Det är utan tvekan ett konto som förtjänar en ökning.

Får det vara en signatur?

Min autograf är kanske inte direkt mest värd i landet, men nu har jag hur som helst som en liten bonus lagt till möjligheten att få böcker som beställs via min egen nätbutik signerade. Dessutom har jag lagt till en liten övrigt-ruta, där jag tänker mig att de som så önskar kanske plitar dit om det ska stå att boken är tänkt till någon särskild person. Vore ju exempelvis trist om jag skriver Till Annelie, med en nervös förhoppning om fin läsning. Öppet köp i åtta dagar! Daniel Åberg i ett exemplar, när sagda Annelie egentligen hade tänkt ge bort sitt inköp till en Emma i födelsedagspresent, och trodde att jag bara skulle sätta dit en enkel autografkråka.

Jag vet det inte med bestämdhet, men jag inbillar mig att jag är rätt ensam i Författarsverige om att ha den här funktionen. Men hey, vem är jag här för om inte för mina presumtiva läsare?

E eller A?

För den delen – bästsäljErism eller bästsäljArism? Jag skrev först med e i mitt inlägg i förmiddags, men ändrade efter att ha kollat i DN:s text, där det genomgående stod med a (fem ställen inklusive faktaruta). Fast nu ser jag ju att de på ettan på kulturdelen, samt i ingressen till artikeln, skriver bästsäljerism.

Ständigt dessa frågor.

Allt ljus på bästsäljarna

Intressant text om bästsäljarismen inom bokbranschen i DN i dag, som uppladdning inför den största köpfesten av dem alla – bokmässan i Göteborg.

Eller, det var kanske lite orättvist. Visst, det är ett enormt fokus på de stora elefanterna i Göteborg, och författare i Jan Guillou-storlek säljer pallvis med exemplar och skulle väl i princip kunna stå och signera dygnet runt (vilket de i princip också gör i allehanda olika montrar). Men bokmässan är ju också en fest för de mindre förlagen som man inte ens visste om att de existerade. Nej, de får inte samma uppmärksamhet, långtifrån, men de finns där och det finns uppenbarligen en publik som efterfrågar dem, eftersom de anser det mödan värt att resa ner år efter år. Och då har vi inte ens nämnt bokmässans andra halva – biblioteksmässan – där det verkligen frodas kufar utan bästsäljarintresse, det är då ett som är säkert.

Men åter till bästsäljarismen. Det är intressant att till och med Jonas Axelsson på Albert Bonniers Förlag medger att situationen som uppstått på den svenska bokmarknaden – där 10 procent av författarna står för 90 procent av försäljningen och där de så kallade midlist-författarna fått se sin försäljning halveras på senare år – är en olycklig utveckling. Bonniers är ju på intet sätt ensamt skyldiga till situationen som har uppstått, men de har varit väldigt duktiga att på senare år stenhårt fokusera på vilka gigantiska försäljningsframgångar vissa av deras titlar inte bara redan är, utan också förväntas bli – att skicka ut pressmeddelanden om att en bok sålts till 42 länder och gjort succé på den eller den mässan långt innan boken ifråga nått publiken för att piska upp intresset har blivit vardagsmat – 2007 körde de tricket med Tim Davys (det gick ju ärligt talat så där), i fjol var det Lars Kepler, i år är det Jan Wallentin.

Mest intressant med artikeln är dock bokhandlarnas inställning. Det gör väl inget om vi bara säljer bästsäljare. Nej, det är inte ett direkt citat av Bokhandlareföreningens vd Thomas Wyatt, men det skulle mycket väl kunnat vara det i och med att han de facto säger jag ser inga problem med bästsäljarismen.

Så resonerar en bransch som är totalt ointresserad av att överleva i framtiden. En bransch som redan gett upp konkurrensen från nät och nedladdning, som är glad bara man säljer böcker, om det sedan råkar vara ett tiotal titlar som erbjuds från pall gör väl inget?

Med sådana vänner behöver bokhandlarna inga fiender.

Tårar vid graven

För fyra år sedan passerade jag Adolf Fredriks kyrka på valdagseftermiddagen. En kvinna stod vid Olof Palmes grav och grät.

Mitt liv är annorlunda nu, Tage har just somnat till vid min sida efter sitt vanliga gryningsstök. Dock vet jag att risken är påtaglig att jag när måndagen gryr kommer att ha samma sorgsna känsla i kroppen som jag hade 2006. Ett vemod inför en allt mer vilsen socialdemokrati, en oro inför vad fortsatt nedmontering av idén om välfärdssamhället kommer att göra för människor i min närhet, och en sorg inför att fördumningen firar allt större triumfer i Sverige, oavsett läger.

Kanske borde jag gå förbi och se om hon står där i dag också.

And … we’re open for business!

Som ni kan se i högerspalten i bloggen – ja men se till att gå in på bloggen då, ni som läser via rss – har mina små egna reklampuffar ändrat utseende. Det var helt enkelt dags för en uppdatering eftersom jag från och med nu erbjuder försäljning av samtliga fysiska utgåvor som gjorts av mina två romaner direkt här på sajten.

Den nya webbshoppen är skapad utifrån WordPress-tillägget e-Commerce. Det är ett rätt så avancerat tillägg, men jag har bara använt mig av den grundläggande gratisvarianten samt hållit mig till dess enklaste form vilket trots det krävde några kvällar av pillande samt banka skallen i bordet-frustrationer när mina kodningskunskaper var för ringa.

Betalningar sker enbart via faktura som skickas ut tillsammans med böckerna – jag ska greja vidare med betalkortslösningen med koppling till Paypal när jag får tid men jag vet ärligt talat inte om det är mödan värt för så stor försäljningsanstormning via sajten förväntar jag mig inte att fakturahantering blir ohållbar.

Priserna är satta så att det ska vara det mest prisvärda alternativet att köpa böckerna härifrån, även jämfört med nätbokhandeln. Ja, jag vet att det går att köpa ”Dannyboy”-pocketen hos dem några kronor billigare om man väljer deras gratisfraktalternativ, men någon måtta får det ändå vara på rean. 40 kronor för en pocket är ett väldigt bra pris. Basta.

Så – om ni inte redan har gjort det, ta chansen och köp era exemplar av mina romaner … NU!

Bloggar även på Boktipset

Jag kommer under en tid framöver att blogga dubbelt, då jag på Boktipset numera har en blogg där jag tänkt blogga om mitt skrivande. I Boktipsets blogg finns en nypublicerad intervju med mig, där jag lägger ut texten om vad jag vill med den nya bloggen.

Jag har bara hunnit skriva tre inlägg ännu, ytterligare ett kommer senare i dag, och vana läsare här kommer säkert att känna igen en del saker jag skriver, jag har ju vänt och vridit på det mesta kring mitt författande i den här spalten i snart fem år nu. En del saker jag skriver där kommer säkert att dyka upp här längre fram också.

Så, lägg in även den bloggen bland era favoriter nu!

Var förälder på sin plats

Det kom en försändelse från Pampers i går, adresserad till Johanna Ögren. Visst händer det väl att kvinnor drabbas av urinläckage efter att ha fött barn, men de Active Fit som försändelsen innehöll var riktade till personer på 7-14 kg, vilket känns en smula i underkant för henne, även om hon är rätt liten.

Nej, jag försöker inte göra mig dummare än vad jag är. Jag försöker bara vara rolig istället för att lacka ur och bli förbannad. Förbannad på att det faktum att sedan Tage föddes har vi kanske fått tio brev i lådan med varuprover för bebisar, och av dem har nio varit adresserade till Johanna, och inget till mig. Detta trots att det torde vara lika enkelt att dra ut faktumet att jag är pappa till en bebis ur Spar-registret som det är att Johanna är mamma.

Men ironi går ju sällan fram. Så jag försöker på den förbannade vägen istället:

Kära Pampers, hur jävla svårt kan det vara att istället skriva ”Till vårdnadshavare för” följt av bebisens namn på era utskick, istället för att bara rikta sig till mammorna? Att det inte är omöjligt vet jag, för det tionde brevet med varuprover som vi fick hade faktiskt löst adresseringsproblematiken just så.

Därefter öppnade jag försändelsen. Förutom två blöjor bestod innehållet av en stor rabattkupong. På bilden ses en bebis iförd sin nya blöja, glatt lattjandes med sin pappa. Man behöver inte direkt heta Don Draper för att förstå tankegången: Mamman ordnar med blöjorna så att pappan kan leka med sitt barn.

Hej hej Pampers, femtiotalet ringde och ville ha sin marknadsföringsstrategi tillbaka.

——

Uppdatering: Självklart borde jag ha skrivit vårdnadshavare och inte målsman i mitt bättringsförslag. Man kan utan tvekan anklaga mig för att vara en mansgris som trots allt vill upprätthålla patriarket, men ärligt talat glömde jag faktiskt bort att vårdnadshavare är det uttryck som brukar anges officiellt överallt nu. Vilket ju är extra korkat med tanke på att jag ju för bövelen skrivit flera gånger om mina turer med Skatteverket angående min registrering som vårdnadshavare åt Tage.

Jag ändrar helt fräckt i inlägget.

Ljudboken – nu även på bibblan

Det slog mig just att jag helt har glömt bort att skriva några fler inlägg om det här med produktionen av ljudboken, som jag ju har utlovat. Lovar härmed att det absolut ska komma inom kort.

En ny ljudboksgrej för den delen: Sedan sisådär 15 minuter tillbaka går det nu att låna ”Vi har redan sagt hej då” även som streamad ljudbok på biblioteken. Jag har redan tjänat tio kronor åt mig själv genom att låna den på mitt eget lånekort här i Stockholm. För jo, det är ju så finurligt beskaffat att författare får tio kronor varje gång deras böcker lånas ut i digital form, det vill säga ungefär tio gånger så mycket jämfört med ersättningen för utlån av pappersböcker.

Hm, kanske ska rota fram lånekorten till biblioteken i Sandviken och Uppsala också.