Kategori: Livet och sånt

Jag har precis börjat läsa Kjell Westös ”Drakarna över Helsingfors”. Jag har bara kommit ett femtiotal sidor hittills, inte riktigt tagit mig in i den ännu, men en fras på omslagets baksida fångar mig och fyller bröstet med förtröstan.

En vemodig sorgesång över ett nära förflutet, över barndomens och våra familjehistoriers makt över våra liv.

En av de recensioner som gjorde mig gladast när ”Dannyboy & kärleken” gavs ut långt där borta i förfluten tid var den i Helsingborgs Dagblad. Det var egentligen inte recensionen i sig som fastnade så starkt, även om den på det stora hela var väldigt positiv och tog bokens ämne på stort allvar, utan en fras som stod att läsa däri – en medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen.

Sorgesång.

Det är ett ord jag verkligen uppskattar, en komplimang för det jag vill åstadkomma med det jag skriver. För ”Dannyboy” var trots att den flödade av spritromantik och befolkades av lustiga filurer i färgkoordinerade t-tröjor en roman som högst medvetet berättades i moll, en ton jag behållit och snarast fördjupat i den roman jag nu lägger sista handen vid.

Eller ja, åtminstone lägger den första av mina två (sista) händer vid.

Jag förverkligade en dröm jag haft sedan barnsben i dag. Jag besökte Karesuando, Sveriges nordligaste samhälle. Väl på plats fann jag en bonus.

Jag såg mitt livs första vilda lodjur i går. Tyvärr levde det bara några minuter till efter att jag sett det, strax norr om Tönnebro blev det trafikstockning i norrgående riktning på E4:an och efter krypkörning i en kvart passerade vi bilen som krockat med lodjuret. Den låg på alla fyra med tassarna framsträckta, såg när vi närmade oss den först inte särskilt skadat ut men när vi passerat och jag tittade bakåt såg jag hur blodet rann hur munnen och hur andningen var hastig och flämtande. En man stod bredvid med bekymrad min och pratade i en mobiltelefon. En liten tid senare kom besked på SR:s trafikredaktion om olyckan, och nu i morse läste jag på nätet att det senare avlivats på platsen.

Vi ska åka vidare norrut från Örnsköldsvik nu. Det regnar kraftigt och jag har lovat en gammal klasskamrat att vinka när vi passerar Umeå.

Jag städade ur det sista i gamla lägenheten i går, lämnade över nycklarna vid sjutiden på kvällen och ja det kändes en smula sorgligt när jag låste dörren för sista gången. Fem och ett halvt år sätter sina spår, och då inte bara i form av jobbiga avlagringar i badkaret som man måste skrubba sig svettig för att få bort.

Avslutade kvällen med att lägga upp lite Flickrbilder så att jag har en tom telefon redo för nya intryck när nu semestern tar sin början. Faktum är att det här blogginlägget är skrivet inifrån Flickr som ett test. Jag har redan insett att om det ska bli en vana, så måste jag bredda huvudspalten i bloggen till 500 pixlar från nuvarande 460. Hm.

Semester. Okej, dags att gå till ett fik och börja textredigera då, antar jag.

——

Inte helt nöjd med Flickrbloggandet, så jag har nu gått in i efterhand och putsat lite. Måste nog fråga nu hemkomne Fredrik – yay! – om lite råd. Han är ju ändå Flickrexperten.

I dessa Googlediskussionstider kan det vara värt att påpeka att det faktiskt finns alternativ. Alldeles nyss såg jag till exempel att någon goog… eh jag menar sökte på ordet hotshots på Altavista och hamnade hos mig.

Jag vill minnas att Emma Gray Munthe vid något tillfälle under hotshots-året 2007 hävdade att en bartender sagt något i stil med Hallå, 90-talet ringde och ville ha sin drink tillbaka då hon beställt nämnda shot.

Med utgångspunkt i det känns valet av Altavista fullkomligt logiskt.

Jag minns inte exakt när jag första gången använde internet.

Jag vet att det var någon gång under sista året på gymnasiet. En kompis hade en storebror som pluggade på högskolan inne i Gävle och en sen kväll tog vi bil dit och hamnade i ett gigantiskt rum där rader av gråa datorskärmar stod och brummade med flimrande skärmar. Det bör ha varit hösten 1993, kanske våren 1994.

Besökets händelseförlopp är likaså luddigt. Jag utgår ifrån att vi satte oss ner och startade en tidig version av Netscape, möjligen Mosaic, och skrev in några sökord. Jag antar att den första fras jag någonsin skrev in i en sökruta var Pet Shop Boys. Jag ser inte riktigt något annat alternativ, att söka på sitt eget namn var ett beteende som låg sex-sju år framåt i tiden och vad annat än Pet Shop Boys kan vid denna tid ha legat närmast mitt hjärta?

Vi gjorde den där resan ett par gånger till de kommande månaderna. Det var förknippat med en del smygande, som ickestudenter hade vi egentligen inte tillträde till högskolans datorsalar och även om vi försökte se ut som världsvana 20-åringar är jag tämligen övertygad om att vi hade blivit raskt avvisade om någon i myndighetsbefattning sett oss. Krånglet kring att komma in i lokalerna, tillsammans med vad jag minns som ett rätt snart jaha? över det ganska magra utbudet av information som jag fann spännande, fick mitt intresse att svalna.

Men vi hade i alla fall träffats, internet och jag.

Jag hade ju tänkt att det här skulle bli min första bloggfria dag sedan … ja jag vet inte när. Men så precis innan jag skulle gå till sängs råkade jag läsa en helt fantastisk kommentar hos Andreas Ekström, som lyfter den här stundtals knasiga Googledebatten till en helt ny intellektuell nivå.

Skrolla ner till kommentar nummer sju, skriven av Jack. Det är fan i mig det klokaste någon fått ur sig på hela veckan.

Och med det säger jag god natt.

Jösses. Det är verkligen mycket Google nu. I dagens DN skriver Stefan Lindberg årets mest konspirationstunga text. Jag älskar konspirationer – har exempelvis alla säsonger av ”Arkiv X” på dvd samt en musmatta som pryds av Mulder och Scully – och visst får texten tanken att svindla ibland, men det går inte att komma ifrån att det är en artikel som plockar väl valda delar ur Googles kaka för att få dem att passa in i en kommande ”Minority report”-värld och sedan kryddar med lite ”Terminator 2” och ”2001”.

Jag har två egentliga problem med innehållet:

Dels utgår artikeln ifrån – likt de filmer den hämtat näring ur – att teknik på egen hand förr eller senare löper amok. Stävjs den inte så går människans frihet förlorad. Det finns en grundläggande rädsla för den onda tekniken som jag inte skriver under på.

Det andra – som på något sätt sitter ihop med det första men som jag är lite för stressad för att få ihop just nu eftersom halva släkten står nere på stan och stampar – är det här med att det skulle vara bättre om staten satt på all den här informationen istället för att företag gör det. Låt staten (genom FRA-lagen exempelvis) kontrollera oss istället för något vi inte kan reglera (Google eller andra teknologiföretag). Jag köper inte det heller. Statlig massövervakning har aldrig fört något gott med sig och jag tror fortfarande inte att det är den Googleframtid som målas upp i Lindbergs text som vi kommer att få se.

Och kanske är det bara en slump, men de här två sakerna möts i det enda ryckcitat som DN valt att lyfta fram i pappersupplagan. Vad som i slutet av nittiotalet bara varit möjligt i Pentagons källare är efter några år, nu, möjligt i var mans hem.

Vi har i dag själva teknisk möjlighet att göra saker som staten tidigare hade monopol på. Hemska tanke.

——

Uppdatering: Simon Sundén, som arbetar med sökmotorsoptimering, har skrivit en väldigt bra och saklig text där han går igenom Stefan Lindbergs artikel och förklarar vad som är rätt, vad som är fel och vad som är allmänt konspiratoriskt mumbojumbo. Obligatorisk läsning om man är intresserad av ämnet.

Och här finns de Googlerelaterade inlägg som jag skrivit tidigare.

Jag har varit lite dålig på det här med riktigt bloggande de senaste dagarna. Men självklart kämpar jag för mitt internet och min naiva kärlek till Google ändå. Jag har den här veckan stått upp för det där kapitalistiska megalomaniska Silicon Valley-företaget i kommentarsfältet såväl här som här samt nu senast på morgonen här.

Och jag tänker fortsätta att göra det tills någon lyckas lägga fram några vettiga argument om motsatsen.

Plockade i gamla lägenheten i går morse, den är inte riktigt urstädad ännu och andrahandshyresgästen flyttar in först nästa månadsskifte. Twittrade något om att jag hittade skräp i hörnen, vilket fick Peter att chatta mig för att fråga vart minnesjunkien egentligen tagit vägen, var han månne ett minne blott?

Nu var det visserligen helt normalt skräp i form av fysiskt bråte som jag hittade i skåpen och ingen omskrivning för en promenad in i minnets allé, men faktum är ju att han har helt rätt, junkandet har gått på sparlåga rätt länge nu. Inte så att jag inte får känslan ibland – den drabbar mig rätt hårt från tid till annan – men jag finner liksom inte suget att beskriva den. Orkar inte. Ids aldrig.

Kanske kommer lusten åter. Kanske inte.

Kanske inte i väntan på Godot men åtminstone någon typ av inspiration slänger jag ut en fråga. Om två veckor ska jag och Johanna bila till Vittangi. Johanna hävdar att man lätt kör sträckan på en dag (för det klarar hennes pappa), men eftersom jag anser att 133 mil är lite för mastigt bakom ratten för min simpla varelse, så tänker jag mig att vi ska stanna och sova någonstans ungefär halvvägs, vilket om jag inte tänker helt fel torde bli någonstans längs Höga kusten.

Så frågan är som följer: Har någon ett tips på ett trevligt ställe i dessa pittoreska trakter?

Mitt GI-ätande har gjort att mitt hamburgerintag har legat på en oroväckande låg nivå det senaste halvåret, potatis och bröd är ju inte särskilt GI-vänligt. Men i går slog jag till på en laxburgare med sallad på Debaser Humlegården, och passade på att recensera kreationen hos Bisonburgers, en sajt som tyvärr blivit allt för negligerad den senaste tiden. Förhoppningsvis ska det bli ändring på den saken nu.