Kategori: Livet och sånt

Det här citatet är tre dagar gammalt nu men

Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration, sa Fredrik Reinfeldt i ett beryktat uttalande. Fast det skulle vi ju. Vi skulle bara inte göra det under en valrörelse. Och vi skulle bara inte prata så högt om det.

ibland är bara Anders Mildner så briljant i sitt skrivande att det tål att lyftas fram trots att så många andra redan hunnit göra det.

När jag som vanligt vaknade vid femtiden i går morse var det med en ovan känsla i kroppen. Jag mådde rejält illa. Tillfället var illa valt. Att få magsjuka är aldrig roligt, men att få det när man ska flyga till Stockholm blott några timmar senare är fan i mig något av det värsta som existerar. Magsjuka är en förnedrande sjukdom, att inte längre ha kontroll över sin kropp, och att dessutom inte kunna kontrollera det mest privata vi har i form av tarmsystem och kräkreflexer, nej det är ingen höjdare i kombination med att resa med en bebis.

Jag besparar er detaljerna. Låt oss bara säga att gårdagens förmiddag inte tillhörde mina stoltaste ögonblick i livet. Och ska jag ändå peka ut en höjdpunkt så var det väl när jag i väntan på S-bahntåget vid Ostkreuz tvingades gå iväg för att kräkas över ett stängsel på en någorlunda avskild plats. Rationell som jag ändå är hade jag förutsett vad som skulle ske och tagit med mig en tandkrämstub i bakfickan, så att jag efteråt kunde fixa till min munhygien hjälpligt. Den kom till användning fler gånger än en.

På något sätt påminde hela den surrealistiska förmiddagen mig en smula om starten på ”Dannyboy & kärleken”, där den kvinnliga huvudpersonen tvingas kräkas på beställning efter att ha svalt alla värktabletterna. Inte ett dugg likt i sak visserligen, men ändå. Jag tänkte på episoden när jag stod där och hulkade i alla fall.

Hur som helst. Jag är piggare i dag, även om jag stundtals får helt överjordiskt ont i magen så att jag tvingas gå runt dubbelvikt. Men det ger sig väl.

Det har blivit dags att dra upp draperiet. I stället för att göra våra vanliga bloggar än mer schizofrena och skriva ömsom om Stockholm och ömsom om Berlin beroende på var i världen vi befinner oss, har vi bestämt oss för att starta en särskild blogg om vårt liv och trevande leverne i den tyska huvudstaden.

Daniel, Johanna och Tage ger er … Wir sind drei Berliner!

Lägg in i rss-läsaren, bokmärk och läs vareviga dag.

Nu ska jag och Tage åka iväg till Kotbusser Tor och möta upp en kompis för att kika in den turkiska marknaden. Inlägg lär följa. Dock inte här.

Det finns ett skåp med cd-skivor här. Tog mig tid att rota igenom det i går kväll, tänkte att jag kanske skulle lägga in en del på datorn, man vet aldrig vad man hittar, jag är ingen Spotifymänniska, har visserligen ett premiumkonto eftersom jag vill ha appen i iPhonen men jag tar mig aldrig över tröskeln, blir aldrig en riktig användare, stör mig på att det kan brytas ibland, att det buffrar och hänger sig emellanåt, att det stör lyssnandet och irriterar.

Hur som helst. Stickspår.

Det var mest gammal skåpmat jag hittade där bland travarna, inget som gav åh det här måste jag lägga in-känsla. Men jag sorterade ut några skivor i en kanske-hög åtminstone, betade av staplarna samtidigt som jag med jämna mellanrum drog Tage en meter bakåt på mattan så att han stånkande kunde jobba sig fram till mig igen – krypträning pågår – men jag kände som sagt inget direkt yeahyeahwowwow i kroppen.

Inte förrän jag var klar och insåg vad det var jag hade gjort.

Cd-skivorna jag lagt undan för datorimport var nämligen uteslutande mitt högst personliga 90-tal. Pulps ”Different class”. Portisheads ”Dummy”. Radioheads ”Ok computer”. Blurs ”Modern life is rubbish”. Album jag själv aldrig ägt rent specifikt, men musik jag hörde så ofta under mina poppiga år i Uppsala att den aldrig borde hålla att höras en endaste gång igen. Trots det satt jag där senare på kvällen, och matade in skiva efter skiva i datorn.

Den där tiden alltså. Den kommer nog att följa mig under alla mina dagar. Jag borde väl någonstans tycka att det är tragiskt men när jag rannsakar mig själv är nog den känsla jag känner ändå trygghet.

Jag blev morbror tidigt i går morse. Det är självklart inte samma känsla som att själv bli pappa, men det känns ändå väldigt fint och det ska bli kul att åka och hälsa på honom nästa gång vi åker hem till Sverige. Plus att Tage nu fått en kusin. Inte för att han verkade bry sig nämnvärt när jag visade en bild, han såg snarast lite rädd ut. Kanske har han anledning att frukta kusinen också, nu är han inte längre ensam på täppan om farmor och farfars gunst. Presentkvoten delas plötsligt mitt itu. Illa.

I Berlin flyter livet på. Jag älskar ljudet av spårvagnarna som rullar förbi nere på gatan, tycker verkligen om vår lägenhet som känns mer som vår egen för var dag som går i takt med att vi ordnar till detaljerna som vi vill ha dem. De första dagarna har Peter, Pernilla och Ofelia varit på plats i kvarteret, vilket gjort att det knappt känts som att vi varit utomlands. Eller nu ljuger jag, i går gick vi till baren Wohnzimmer i Prenzlauer Berg på seneftermiddagen och beställde tre caipirinha, ett glas rött samt en kaffe, till en total kostnad av elva euro. Visst, det var happy hour, men även under de glada timmarna skulle den beställningen ha kostat runt 250 kronor i Stockholm.

Samtidigt är jag kluven till det här med priserna. Att gå på restaurang här kostar i runda slängar hälften av vad det gör hemma, vissa saker ännu mindre – hämtpizzorna på andra sidan gatan kostar exempelvis 2,50 euro, alltså runt 23 kronor, blott en tredjedel av vad en pizza kostar hemma. Visst, de är en smula mindre i storleken, men det är ju snarast en välgärning i sammanhanget.

En sak vore ju om vi befann oss i ett utvecklingsland i Sydostasien eller liknande, men nu har vi rest till EU:s hjärta, en flygresa kortare än den som tar oss till Johannas hemtrakter i Kiruna. Hur kan det vara så stor prisskillnad? Jobbar de för slavliknande löner inom restaurangnäringen, eller är det bara ett helt annat beskattningssystem? Någon som är insatt får gärna förklara för mig, så fortsätter jag att känna mig som pojken med guldbyxorna så länge.

Mer då? Jag vet inte. Äsch, jag bjuder på några bilder. Hovra för bildtexter.

På plats igen. Den här gången är vi berlinare lite mer på riktigt, två veckor till nästa resa till Stockholm.

Vår lägenhet ligger i det bruna huset mitt i bild, vår lägenhet är på översta våningen i längan med de inskjutna balkongerna, ja, vi bor alltså där man tydligt kan se att det inte finns några blommor som utsmycknad. Dock finns det mycket blomster inomhus, som vi till och med lyckades undvika att ta livet av under vår bortavaro.

Det känns väldigt bra att vara här. Hurra!

I dag har vi varit på Nationalmuseum och trotsat fotoförbudet.

Pappa är på ingång. Således är det för en gångs skull undanplockat, nyskurat och blommigt i varje hörn. Vi borde få besök oftare.

Vi är alltså ett land där mindre än en procent av befolkningen anser att vi bör ha ett feministiskt parti i riksdagen, men närmare sex procent tycker att ett främlingsfientligt sådant hör hemma där.

Okej.

——

För övrigt tycker jag att Unni Drougge skriver bra om den här soppan.