Kategori: Livet och sånt

Jag har svårt att sova ibland. Det blir inte bättre av varma nätter. Jag vrider och vänder på mig, ligger och funderar på om jag ska gå och öppna ett fönster, med risk för att vakna av fulla människor som skränar förbi nere på gatan eller de taxibilar som använder min lilla enkelriktade gata som sista chansen att vända tillbaka i Vasastan, och att dessutom göra det med en jävla fart.

Och det blir inte bättre av att flyttfirman mitt emot mitt hus brukar ha en skåpbil stående på gatan, som rätt ofta drar igång ett larm som … ja, larmar över hela bygden efter sju på morgnarna och sedan står där och tjuter som en ilsken humla tills firmans innehavare behagar släntra in på jobbet vid halv nio. Det borde fan vara brottsligt. Jag hoppas att det är brottsligt för då tänker jag fan i mig … nä. Jag är ju så beskedlig av mig.

Hur som helst. Jag ville bara berätta att jag är grusig i ögonen i dag.

På tal om minnet. Apple presenterade ju en del nytt godis i går för alla macnördar därute. Och eftersom jag efterlyste minnesjunkande i förmiddags måste jag ju bara bjuda på den här fantastiska reklambilden från 1977, som jag hittade via Macfeber i går.

Jag saknar mitt minnesknarkande.

Det slår mig i dag när jag läser Peter Englunds inlägg om att han hoppas kunna lägga av. Han har skrivit, och jag har kommenterat, om sitt minnesjunkande tidigare och nu berättar han om den låda med minnen han hittade i början av sommaren som slungat honom in i ett tillstånd han inte riktigt gillar. Precis som jag gjorde i höstas, när jag fann först ett kvitto och därefter en låda foton från främst Uppsalatiden och blev en vegeterande grönsak som tänkte baklänges utan förmåga till framåtrörelse. Kan vi väl säga i alla fall eftersom det låter dramatiskt.

Men egentligen är det väl inte så farligt. Egentligen har jag bra kontroll över kropp och själ, jag exercerar ju den för sjutton någorlunda regelbundet, även om det så klart kunde vara bättre.

Men jag kommer bort från ämnet. Jag saknar mitt minnesknarkande för de där stunderna av bakåtsträvande eufori har blivit så få på sistone. Inget hot mot min existens i sig, tvärtom kanske, men jag vill inte att allt i mitt liv ska vara framåtskridande och nyttobetonat, jag gillar de där tankarna, känner att jag behöver dem, och nu när de inte längre kommer till mig i samma grad undrar jag över vad det beror på. Har de tagit slut? Har jag inte fler åtminstone för mig intressanta episoder i förflutenhetens landskap att dyka ner i, vrida och vända på? Är det kört?

Vem är jag om källan verkligen torkat ut? Om den typer av episoder jag suktar efter tagit slut? Är jag ett litet ynka skal av nutid nu? Hua.

——

Spenderade dagen med min vän Anna i Strängnäs i går. Ah, the countryside! En fantastiskt trevlig liten stad. Hon har spenderat sommaren i Egypten och drämde en lunta med Naguib Mahfouz ”Kairo”-trilogi i huvudet på mig som present. 1 220 sidor. Jag vet vad jag ska göra framöver.

Vassa eggen skriver att eliten i Sverige är för liten för att tidskriften Fokus ska kunna bli långvarig. Bara sekunder (minuter? ett par timmar?) senare läser jag att Anders Rydell står upp för elitismen i sin blogg hos Bon. Jag vill fan inte vara sämre tänker jag och surfar in och skaffar mig bums en Fokus-prenumeration.

Alltid lurar min flockmentalitet någon.

Uh. Jag känner mig som ett vrak i dag. Ena örat surrar, huvudet värker och kroppen klickar. Och jag som ändå hade en finfin söndag, med pizzaätning, Vasaparkshäng, kantarellmackspicknick och Emil Jensen i Vitabergsparken och därefter de två sista ”Jekyll”-avsnitten.

Jag borde vara utvilad. Redo för manuset. Redo för världen. Redo för underverk. Och så sitter jag här och surrar i örat. Vojne vojne.

Kanske bäst att börja med en promenad.

——

Och just ja, i lördags natt när jag kom hem stod två killar och hånglade loss som fasiken mot min port. De var så ivriga att jag blev helt generad och inte kom mig för att säga ursäkta, jag skulle vilja komma in genom dörren. Jag gick runt huset och tog den andra entrén istället. Men de var ju rätt söta, möjligen eggade av Pridegalans avslutningsfest, så jag publicerar ännu en gaydoftande badbild, den här tagen på Saltarö i helgen.

Alltså nu är det kokta fläsket något helt annat än stekt.

Minnesgoda läsare kommer ihåg när jag i juni la upp ett Youtube-klipp från när jag och Morgan grillade på Andreas fest. En katastrof som helt hade sin grund i att Morgan tvingat mig, som är analfabet på området, att köpa kött. Nu skulle det bli annorlunda. Nu skulle det bli helt annorlunda. I går, när Morgan i ett mejl skrev Den här gången ska vi framstå som grillmästare! och jag svarade Sure thing, men då kanske vi får sätta dig som inköpsansvarig av köttet tänkte jag att läget var lugnt.

Så ringer Jocke och jag missar samtalet eftersom jag står och borstar tänderna och på meddelandet säger han på sin oefterhärmliga göteborgska Hallå mannen, pratade just med The Morganizer och han lyckades övertala mig att jag skulle köpa kött, och jag har fan ingen aning så jag tänkte att du kanske kunde hjälpa mig, vi ses kvart i tre mannen, tjöta lugnt så länge och Kålle och Ada rules forever och så lägger han på.

Och jag tänker att det lär bli livat på Saltarö i kväll. Morganize my ass!

Eeh?

På Knuffs förstasida just nu: Aktuell bok på svenska bloggar just nu, och därefter en stor bild på min roman, följd av texten 38 recensioner av denna bok; den nyaste på bloggen Daniel Åberg – en blogg om bok nummer två. Yes, come on in, här recenserar jag tydligen min egen bok. Det blir bäst så.

Nä. Men om ni vill se några recensionsklipp, kolla här. Så tar jag tunnelbanan söderut och firar min väns födelsedag så länge.

Kanske är det dumt att ha en t-shirt med texten Whose bitch are you? när man tar sin morgonpromenad. Eller så är jag av okänd anledning väldigt annorlunda just i dag. Mina fellow promenerare längs Klara sjös strand tittade hur som helst på mig ovanligt mycket just i dag.

Jag känner mig äckligt sund. Klockan är inte ens tio och jag har motionerat. Stärkt min själ inför dagens skrivande, med en timmes läsning av Mons Kallentofts ”Midvinterblod” fortfarande sjungande i öronen. För jo, jag har äntligen gett mig i kast med att lyssna på en ljudbok från början till slut. Det växer på mig. Och boken är rätt bra, med ett med svenska deckarmått mätt klyschfritt språk och välporträtterade människor. Jag har visserligen bara hunnit en tredjedel ännu, men tankarna går till Kjell Erikssons Uppsaladeckare.

Var för den delen en sväng i Uppsala i går över dagen. Jag upptäckte att det nybyggda Musikens hus ställer till lite problem för mitt filmmanus. Fan också.

Äh, dags för frukost och dagens skrivande.

En ny vecka med dag efter dag där det på schemat står SKRIV SKRIV SKRIV. Jaja, men först en liten förmiddagspromenad.

Jag antar att de som lagt ut den här lilla fotbollskonstinstallationen i korsningen Observatoriegatan/Vegagatan i morse hade förväntat sig ett annat resultat i kvalet till Uefacupen som Hammarby spelade i dag, men det var ju hur som helst lite roligt.

——

Ah, verkligheten var ju ännu bättre. Jag lyfter upp kommentaren som Magnus gjorde till inlägget också:

Nja, så här ligger det till (ungefär): de utgångna mjölkpaketen låg vid tvåtiden i går eftermiddags prydligt staplade på taket till en officiell Hammarbybil som stod parkerad på Observatoriegatan, ett tiotal meter närmre Sabbatsbergs sjukhus. När jag traskade förbi bilen var en dam i full färd med att fotografera installationen. Vi var både förundrade och lite imponerade: Supporterkultur när den är som bäst! Damen erbjöd mig att vara med på ett foto efter att jag upptäckt den informativa lappen. Kände mig dock tvingad att tacka nej eftersom inget av lagen är mitt.

Är det bara jag, eller är de lanserat en speciell städkollektion lagom till Pridefestivalen?

Ah, vilken pysselmorgon. Klockan nio stod Morgan i farstun som ett aprilväder med ett Höganäskrus om halsen, redo att göra knappar, badges, pins – kalla det vad fan ni vill men tillverkade blev de i alla fall, en hel liten armé av Quimbys.

Så om ni av någon anledning beger er till filmstaden i Kista eller Råsunda i helgen och ser personalen vara iförda stiliga ”Simpsons”-knappar, tveka ej – de är ihopknåpade i min privata sweatshop.

Nu ska jag ta mig an filmmanuset.