Kategori: Livet och sånt

Är det bara jag, eller är de lanserat en speciell städkollektion lagom till Pridefestivalen?

Ah, vilken pysselmorgon. Klockan nio stod Morgan i farstun som ett aprilväder med ett Höganäskrus om halsen, redo att göra knappar, badges, pins – kalla det vad fan ni vill men tillverkade blev de i alla fall, en hel liten armé av Quimbys.

Så om ni av någon anledning beger er till filmstaden i Kista eller Råsunda i helgen och ser personalen vara iförda stiliga ”Simpsons”-knappar, tveka ej – de är ihopknåpade i min privata sweatshop.

Nu ska jag ta mig an filmmanuset.

Fem sekunder senare tycker en fiskmås att det är en bra idé att bajsa ner min vänsterarm.

Jag har sovit helt sjukt dåligt i natt, vridit, snurrat, vänt, rasat i golvet och slagit huvudet i väggen av frustration. Jag är en zombie, men ändå på gott humör, inbillar jag mig.

Som alla andra slukar jag DN-texten om Schulmanfamiljen det första jag gör när jag ser DN i dag. Det är i sanning fascinerande hur den där trion tagit över det svenska blogglandskapet, och hur verkligen nästan alla läser dem. Jag kastar mig över varje nytt inlägg i min rss-läsare, det är det närmaste jag kommit att följa ett realityprogram sedan ”Robinsons” tredje säsong, den enda skillnaden är att det här är oftast välskrivet, utfört av människor jag skulle kalla smarta även om nivån stundtals är förödande roligt låg. Hajpen lär så klart försvinna, snart har varje medie med självaktning gjort sina Schulmanintervjuer (vi hade en med Alex i slutet av maj) men det är väl som med Tjuvlyssnat, den må fortfarande vara populär och ynglar av sig både en andra bok och en tidskrift – men vem fasiken pratar om den längre? Den finns där och skvalpar runt i medvetandet, men snackpotentialen har försvunnit. Även om så klart Alex Schulman skulle hata jämförelsen, jag minns att han vid ett par tillfällen gått rätt hårt åt just Tjuvlyssnat.

Det slår mig för övrigt plötsligt – är det här med att Schulmanklanen skulle ha landets tre största bloggar verkligen helt sant? Hos Bloggportalen verkar Tjuvlyssnat ha stängt av besöksstatistikfunktionen – de finns alltså inte med på några topplistor alls där – men om man tittar på Bloggtoppens totala topplista så ligger Tjuvlyssnat före Katrins Stureplansblogg, vilket skulle innebära att Tjuvlyssnat är före Calle Schulman också, som har färre besökare än Katrin enligt Bloggportalen (varken Alex eller Calle finns registrerade hos Bloggtoppen vad jag kan se). Se där, en liten minibubbla för någon icke tjänstledig journalist att rota i.

Så har man hoppat in som genrebildsmodell igen. Featurechef-David ringde och undrade om jag kunde tänka mig att vara modell, du tyckte ju så mycket om det senast, det skulle tas några bilder till en artikel om tv-tittande via datorn. I’m your man sa jag och har nu spenderat en halvtimme i soffan där jag i olika ställningar tittat på ”Allsång på Skansen” via SVT:s Play-funktion och blivit plåtad av en Scanpixfotograf. Bildkvaliteten var dock under all kritik och Realplayer ville buffra stup i kvarten, så jag hoppas att texten den ska ackompanjera inte är allt för positivt inställd.

När fotografen skulle gå kom han på att han fått i uppdrag att ta några nedladdningsbilder också. Och vem är jag att neka, så nu syns min hand surfandes på Pirate Bay också, på väg att göra något ytterst olagligt.

——

Och jo, manuset blir längre och längre. Jag har precis passerat kolsyra i näsan-passagen, som jag har som citat i sidhuvudet här ovan.

Eftersom jag är en nyttig människa utan dess like bestämde jag mig för en rask morgonpromenad direkt efter uppstigningen i arla morgonstund (alltså 08.30). På med joggingdojorna, fram med ipoden och ut det bar. Det blev den vanliga rundan, längs strandkanten vid Klara sjö, upp mot Karlberg och vidare runt Pampas och så tillbaka. Men ändå var det inte som vanligt, när man är trött och utan mat i magen ligger känslorna närmare och jag lyssnade på Michael Nyqvists sommarprat och fan om jag nästan inte rördes till tårar av hans berättande. Karln var ju lysande, helt klart den bästa sommarpratare jag vilat öronen med i år.

Nu måste jag äta frukost. Och skriva. Satan i gatan vad jag ska skriva och hej vad det går.

… i dag är ”Dannyboy” med i Bokus tre pocketar jättebilligt för att det är sommar–kampanj igen. Skynda fynda!

Nu ska jag ge mig ut i regnet en sväng.

Det är söndag och solen skiner på en sån där dag när jag funderar över det här med blyghet. Varför jag ibland gör det, känner mig blyg när det egentligen inte finns någon anledning. När jag borde vara fylld av tillförsikt. När jag borde inse att jag faktiskt är något. Men istället sluter man sig inåt, drar sig tillbaka, tar den enkla vägen bakåt. Irriterande. Oförklarligt. Ett faktum. Fan.

Hur som helst, öl i gräset på En ljummen i gräset i går kväll. Trevligt, oerhört gemytligt och på något sätt så … och ursäkta mig nu – oerhört osvenskt. För tänk er ett festivalliknande arrangemang där man tillåts ta med sig egen alkohol in på området, där man kan välja mellan att dricka medhavd öl eller att gå och köpa öl eller vin från ståndet några meter bort, utan krusiduller, utan några som helst vakter, utan något som helst tjafs. Det kändes så konstigt att jag först inte ens trodde på det. Men jo, det var sant och så oerhört fint och mysigt och löjligt snällindiepoppigt att man nästan ville gråta.

——

Hittade de här underverken på Emmaus på Götgatan i går. Fler böcker borde se ut så här även nu för tiden. Och Maria Lang var en mästare på deckartitlar, punkt slut.

• Jag fick ingen kulturdel till min DN i dag. Argh!!!

• Jag ska gå och äta brunch med min kompis Sandra snart. Yay!!!

• Solen skiner och man borde ju kanske utnyttja det på något sätt senare i dag. En ljummen i gräset kanske? Hm hm.

• Jag är faktiskt rätt nöjd med veckans manusskrivande. Om det även håller hög kvalitet blir en senare fråga, men jag skriver i alla fall, hej vad det går.

Jag är lite uttråkad i dag. Veckan har liksom gått som på ett spikrakt snöre, varje dag har mer eller mindre sett likadan ut av skrivande, promenerande och stugsittande. Självvalt i och för sig, men ändå, jag känner mig en smula myrbesatt.

Dessutom är jag lite nervös. Efter månader av uppskjutande har jag nämligen äntligen planterat om mina chiliplantor till större krukor. Cyklade upp till Prisextra vid Norra Station i går, förvånades över att jag alltid blir lika häpen när jag inser att det finns mataffärer vars mjölkavdelning är större än hela mitt lokala Vivo (jag vägrar skriva Vi), och köpte åtta liter blomjord och två terracotakrukor. Nu står de där i mitt kök, som ni kan se, och jag är nervös. Nervös för att jag kanske har gjort något fel. Tänk om jag bara förvärrat saken, tänk om de skrumpnar ihop och dör. Det skulle just vara ett snyggt första vindlande steg på faderskapsutvecklingen.

För några veckor sedan fick jag ett mejl från min kompis Lisa. Hon hade varit ute på ”hål-i-väggen research” och hade under den här mystiska rundan hittat en pryl som hon köpt till mig. Jag som är typ det nyfiknaste som promenerar i ett par skor frågade med vändande post vadå vadå vadå berätta! och fick svaret Presenten är no big deal, bara nåt som fick mig att tänka på dig.

Sedan dess har jag funderat. Och funderat. Och funderat. För vi har nämligen inte hunnit ses än. Och så i dag var reportaget om hål-i-väggen-ställena med i DN På stan. Och jag är helt perplex. Vad är det egentligen hon har köpt åt mig? En dammsugarpåse? Ett presentkort på lyxkrogen Mistral? En hbt-bok? En serietidning? En handknuten tygtofs?

Så många frågor, så få svar.

Det blev så klart ingen grillkväll. När världen är så nojig att den regnar ena minuten och skiner den andra, så är det svårt att lita på något. Jag grillade varmkorv i min ugn i stället, och kollade på ”Apocalypto”. Blodigt så det förslog. Filmen alltså, inte korven.

Det senaste dygnet har väldigt många människor googlat sig hit genom att söka på ”Tillbaka till samtiden”. Först kunde jag inte förstå varför, men så såg jag att Kent ska döpa sin nya skiva till just det. Undrar om jag kan ta patent på min inläggsrubrik från i januari, och stämma skiten ur Jocke Berg? Det skulle skapa uppmärksamhet kring min person, var så säker.

——

Och på tal om min person – allt fler även utanför modebloggsvärlden har börjat publicera bilder på sina outfits, och jag vill ju inte vara sämre:

Tröja från Jerzees (inköpt på Myrorna vid Skanstull cirka -01), jeans från Diesel (med tjugosju lappar från ett par kasserade Nudiejeans, påsydda med vit tråd), strumpor och kalsonger från Åhléns (ej i bild).