Kategori: Författande

Det är helt sjukt vilken fantastiskt välordnad vecka jag haft. Upp 0730 så fort klockan ringer, duscha, sitta framför datorn och skriva en timme, därefter, runt klockan 0845, frukost och tidningsläsning, borsta tänderna följt av rask promenad från Vasastan ner längs Drottninggatan, genom Gamla stan, till jobbet vid Slussen lagom till klockan 10 då jag stämplar in. Nåja, fem över har jag väl varit där i alla fall. Och nånstans där emellan har jag väl klätt på mig också – troligen strax efter duschandet.

När arbetsdagen sedan slutat klockan 19 har jag promenerat hem, ätit, skrivit, tittat lite på tv, läst och sedan gått och lagt mig. Jag är rutinernas moder, ett under av punktlighet, en läskig maskin, en robot man med fördel ställer atomur efter.

Hade jag betett mig så här i våras skulle boken nog faktiskt ha kunnat vara klar till i slutet av augusti. Jag skulle för sjutton ha varit en bra bit in på bok nummer tre vid det här laget.

Nåja, nu såg ju inte verkligheten ut så i våras – inte ens förra veckan när jag tänker efter, så något bokslut nästa vecka, när augusti förvandlas till september, är inte att tänka på.

Och den här veckan är ju inte slut än heller, så jag kanske inte ska prisa min förträfflighet alltför högljutt. Än.

I dag på morgonen läste jag för övrigt igenom begravningskapitlen igen. De kändes bra, hjärtskärande på precis det sätt jag vill att de ska göra. Om jag kan fylla hela boken med den känslan så kan det bli hur bra som helst.

Men det är ju lättare sagt än gjort.

Jag ska skriva en recension av filmen Huset vid sjön i dag, som går upp på svenska biografer på fredag. I går kväll satt jag och funderade över den, och jämförde med mitt eget skrivande. Och nu sätter jag väl mig rejält på pottkanten när jag skriver det här, men jag anser att vikten av att en story håller ihop aldrig får underskattas och att man som åskådare/läsare aldrig ska behöva sitta och irritera sig under resans gång på att saker och ting inte hänger samman. Och på den punkten verkar den här filmens manusförfattare tyvärr inte hålla med mig.

Filmen hade vissa kvaliteter och jag tänker inte sticka under stol med att jag gillade att se Keanu Reeves och Sandra Bullock på samma bioduk igen – jag tycker Speed var en av de bästa filmerna inom actionsegmentet som 90-talet bjöd på – men jag blir ärligt talat smått förbannad på manusförfattare som högaktningsfullt struntar i att se till att berättelser går ihop, som tror att man ska köpa konceptet ändå.

Det är en handlingsmässigt oväntat komplicerad film som handlar om att korsa tiden och att kärleken kan övervinna det mesta om den är tillräckligt stark och så vidare, men själv kunde jag inte komma ifrån att jag bara satt och irriterade mig på de luckor som öppnades överallt. Jag hyste en tafatt förhoppning om att allt kanske skulle lösa sig till slut, kanske skulle säcken knytas ihop och bitarna falla på plats, men när så Hollywoodslutet kom som en inslagen present efter Kalle Anka på julafton så insåg jag att det struntade de högaktningsfullt i, för vi förväntades vara nöjda med att de får varandra, oavsett om spelplanen de satt upp gör det möjligt eller inte.

Okej, lång uppbyggnad för att få ur mig följande: Jag lovar och svär att jag aldrig under mitt framtida författarskap, hur komplicerade intriger jag än må spinna ihop, ska leverera en historia som inte går ihop. Jag tänker aldrig låta publicera en rad som faller på sin egen orimlighet. När sista meningen fått sin punkt ska allt ha fallit på plats, och läsaren ska kunna stänga pärmarna och högt skandera ”ja, han fick faktiskt ihop det till sist, jag trodde inte att det skulle gå men det gjorde det visst. Bravo!”

Eller nåt sånt.

Fast det är klart, jag kanske borde gardera mig lite och tillägga att misstag, de kan man ju få tillåtas göra. För jag har gjort sådana redan, jag har låtit dem tryckas till och med. Faktum är att den inbundna versionen av Dannyboy & kärleken innehåller en handlingsmässig miss, en blunder som rättats till i pocketupplagan. Ingen har dock påpekat den för mig, så förhoppningsvis måste man ha läst boken med lupp för att hitta den (och helst veta vad som ska hända längre fram i handlingen när man stöter på den illvilliga meningen också). Men den finns där. Och om någon upptäcker den lovar jag att sända en felfri pocket med posten kostnadsfritt.

Men tankevurporna i Huset vid sjön är inga misstag, de är byggda på ignorans och lathet. Därför tänker jag heller inte ge filmen mer än en tvåa i betyg.

Manuset börjar oroa mig.

Tänk om det är helt värdelöst? Tänk om jag bara hade superflax senast? Tänk om jag blir utskrattad för det här när det kommer ut? Tänk om jag blir utskrattad redan på manusnivå, att det aldrig ens kommer ut?

För grejen är den att det inte finns en enda människa som läst det jag skrivit än. Det kan vara hur värdelöst som helst. Eller nja, det kan det väl inte eftersom jag ändå besitter en viss tilltro till mig själv, men tänk om det är tråkigt, ointressant, omöjligt att ta till sitt hjärta?

Jag vet att problemet är lätt avhjälpt. Det är ju bara att låta någon läsa för. Men jag tycker att det känns läskigt. Särskilt när det inte är färdigt, när jag inte vet riktigt vart det ska ta vägen, när jag inte kan bestämma mig för om en av karaktärerna ska vara jag, du eller han, när jag inte vet riktigt hur det ska sluta ännu, när texten bara består av 232 782 tecken, och jag känner att den nog behöver vara åtminstone 360 000 innan jag når mål. Dannyboy hade 339 750. Jag kan väl inte skriva en kortare bok den här gången? Eller kan jag det? Äh textlängden spelar väl ingen roll men jag måste ju åtminstone ha ett slut? Cirkeln måste slutas, saker måste få gå sin gilla gång, säcken måste knytas ihop, jag vägrar låta det bara rinna ut i intet. Jag hatar såna böcker. Nä, nej det gör jag inte men jag vill inte skriva en sån.

Men jag vet att jag måste låta någon läsa. Någon måste ges tillfälle att säga nä men hörru du vad tror du du håller på med egentligen? Eller det här är ruskigt bra. Eller jag gillar det, men … Eller … Ja eller något annat. Men det skrämmer mig. Måste fila lite mer på det först, ge det någon typ av stringens, någon typ av … genialitet. Om det går.

Som ni anar verkar min föresats när jag startade den här bloggen, att texten skulle vara klar den sista augusti, vara på väg att spolas rätt hårt ner i toaletten.

Förlaget En bok för alla har sedan 1994 jobbat med att ge ut en serie med landskapsantologier. Sedan starten har 22 av landets landskap (eller ja, 21 landskap plus Stockholm för att vara exakt) betats av, och nu har turen äntligen kommit till Gästriklands litteratur. Och då får jag vara med!

Joråmenvisst, i dag fick jag hem ett brev som jag fick underteckna för att godkänna arrangemanget, som innebär att fyra sidor ur Dannyboy & kärleken hamnar i antologin, som sammanställts av gästrikeförfattaren Bernt-Olov Andersson. Boken trycks i 10 000 exemplar, och ska ges ut i november. I likhet med En bok för allas övriga utgivning blir även den här boken löjligt billig, jag tror att den kommer att kosta 50 kronor (med god hjälp av statligt stöd).

Utdraget är hämtat från en av de korta bitar ur romanen som utspelar sig i Sandviken, närmare bestämt ett samtal mellan den då 19-årige huvudpersonen och hans vän Josef, som på en parkbänk utanför Hotel Princess diskuterar elitism, begreppet ’att vara som folk’ samt huruvida man får frisedel om man börjar knarka.

Och ja just ja, man kan tydligen redan beställa detta otroliga epos hos Adlibris och Bokus. Titelinformationen är dock än så länge rätt bristfällig.

En arbetsdag avklarad, one zillion to go. Nja, så illa ska det väl inte behöva bli, men mitt semesterkonto är sannerligen tömt ner till sista komptimmen nu, så någon betald ledighet lär jag inte se på ett tag.

Men tvånget att skriva minskar ju inte bara för att jag råkar jobba. Romanen ska bli klar, om jag så ska duka under på kuppen, och det helst i tid också. Vi har redan sagt hej då har dock tagit en lite oväntad vändning så till vida att en karaktär som bevisligen är död tydligen inte tänker låta sig vara ohörd bara för den sakens skull, vilket gör att skrivandet tar lite längre tid än jag beräknat. Vi får väl se hur väl det hela utfaller, men än så länge känns det bra. Jag har bestämt att jag ska skriva minst en timme per dag när jag kommer hem från jobbet i alla fall. I dag blev det till och med en timme och en kvart. Snacka om 125-procentig utdelning.

Några mästerverk passerade inte mitt tangentbord under första arbetsdagen. Det blev mest notisskrivande, som den här och den här och den här. Nu sitter jag och lyssnar på Ani DiFrancos nya album, som jag ska recensera den här veckan. So far so so, skulle jag vilja påstå.

Håhåjaja. Så var det dags. Med ett rejält lass grus i ögonen är det nu dags att återgå till vardagen en smula. Jag hade tänkt promenera till jobbet nu på morgonen, men regnet vräker ner så där jobbigt mycket, så det får nog bli tunnelbana.

Fem veckors semester har resulterat i cirka 50 sidor romantext. Långt ifrån målet, men alltid något i alla fall. Dessutom har en massa nya tankar fötts om bokens form. Tankar jag inte riktigt formulerat klart ännu. Men det kan bli bra. Det kan å andra sidan bli rena pannkakan också.

Det är här allt börjar. Eller så är det egentligen slutet. Jag kan inte riktigt bestämma mig verkar det som.

Såg att det på bokbloggen Bokhora kommit en kommentar där min roman Dannyboy & kärleken åtminstone ungefärligt placeras in i begreppet kill-lit eller lad-lit eller vad nu den manliga motsvarigheten till chick-lit kan tänkas heta.

Jag är skeptisk. Jag föreställer mig (utan särskilt djup kunskap i ämnet) att lad-lit är rätt hård, flåsig och hö-höig litteratur om killar som dunkar varandra i ryggen när de berättar om sina senaste erövringar. Visserligen så finns väl i Dannyboy alla de ytliga egenskaperna (nattliv, alkohol, erövringar och stundtals manlig självömkan), men i mitt (självklart helt objektiva) sätt att se på det så är Dannyboy & kärleken en rätt så mjuk bok, det är en roman om att våga, eller att inte våga, acceptera kärleken. Eller åtminstone en berättelse om hur vilsna en del människor på väg in i det slutgiltiga vuxenstadiet känner sig när det kommer till kärlek, och vilka konsekvenser det kan få.

Vissa kallar säkerligen sånt beteende typiskt manligt, men jag har flera tjejkompisar som sagt sig känna igen sig själva rätt så väl i Dannyboys rätt … ja låt oss säga ödesdigert drastiska agerande. Andra tycker bara beteendet är typiskt barnsligt (som Jessika Gedin när hon recenserade den i Elle) men faktum är att trots att det nu gått sex år sedan jag kom på handlingen, och jag och min omgivning borde ha blivit mognare i takt med att vi blir äldre, så tycker jag inte att situationen har ändrats särskilt mycket runt mig. Kanske lever jag i en bubbla, men i sånt fall är det en rätt stor sådan.

Hm, nu kom jag kanske bort en smula från ämnet. I vilket fall som helst – lad-lit, nej, jag är rätt skeptisk. Den har ju till och med ordet kärlek i titeln. Hur grabbigt är det på en skala?

För en tid sedan skrev jag om hur jag bestämt mig för att en av huvudpersonerna i Vi har redan sagt hej då skulle förpassas till en biperson. Nu har han plötsligt blivit en du-person istället.

En förklaring kan vara på sin plats. Först hade jag alltså tre jag-röster i boken, en kille vid namn Fredrik och två tjejer vid namn Katja och Amanda. Efter ett tag kände jag att det här främst var Katjas och Amandas show, och bestämde mig för att tona ner Fredriks roll. Istället för att få vara en jag-berättare, så blev han en tredjeperson, en biperson som fortfarande fick egna kapitel då och då, men inte hade en egen berättarröst.

Men en kväll för en tid sedan när jag druckit en del alkohol (don’t worry, det var på lokal tillsammans med vänner, jag sitter inte hemma framför mitt textdokument och super i min ensamhet) så började jag fundera på vad som skulle hända om jag i hans kapitel lät en du-röst berätta storyn. Det är ju inte ett särskilt vanligt grepp, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Men likt så många andra briljanta fylleidéer så tedde sig också den här lite blek och korkad när morgondagens solstrålar sken in genom fönstret.

Men förra veckan började jag tänka tanken igen. Hur skulle det bli? Hur skulle texten kännas? Jag tänkte att jag kan ju alltid prova. Och det var det jag gjorde i går. Jag skrev ett kapitel vars 8500 tecken rasslade in i dokumentet som ett rinnande vatten jag nästan aldrig sett maken till. Tonen blev också helt annorlunda. I dag, när jag läst igenom det igen, tycker jag fortfarande att resultatet känns riktigt bra och det är nästan så att jag tycker att det känns trist att jag nu måste ta mig an ett ”vanligt” jag-kapitel med Katja i huvudrollen igen.

Så vad är problemet då? Jo, jag är lite fundersam. För det känns som att en text alltid måste ha en tydlig berättare. I en förstapersonstext är det ju uppenbart vem som talar, och även i en standardardiserad tredjepersonstext är det ju enkelt, läsaren köper att det är den allvetande författaren som står bakom orden, men vem är det som styr och ställer i en text med stycken i stil med det här?

Nej, du är inte särskilt stolt över hur du agerade. Och du kände faktiskt lättnad när hon ringde i dag på förmiddagen, när hon frågade hur det var och du kunde känna hur hon faktiskt tog sats och till sist fick ur sig frågan om promenaden. Och glädjen, lättnaden i hennes röst när du sa ja.

Kanske är det inte ens ett problem, jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag inte har någon direkt person i min roman som kan tänka de här sakerna, berättarrösten har ingen avsändare. Är det kört då? Eller kommer läsarna att fatta? Spelar det ens någon roll? Jag hoppas verkligen inte det, för jag vill verkligen fortsätta skriva Fredriks kapitel på det här sättet.

För förstå gången på väldigt länge så känner jag tillfredsställese när jag nu stängt Worddokumentet för dagen. Visserligen är väl inte tre och en halv nya boksidor mer än vad jag bör skriva varje dag, men det kändes som tre komma fem bra sidor. Dessutom tyckte jag att jag tog mig ur gårdagens cliffhangerknipa på ett sätt som översteg mina vildaste förväntningar (okej, de var visserligen inte så stora – men ändå). Och som grädde på moset har jag till och med skrivit en liten synopsis om vad jag ska få ur mig i nästa kapitel och jag känner en viss förväntan inför att skriva det.

Är det en ny era? Har jag nått en ny nivå i mitt skrivande? En nivå där jag till och med tycker om det? Kan det vara så jävligt?

Jag förstår inte varför jag är så rädd för när saker står stilla. Hela tiden när jag sitter och skriver (ja, vid de tillfällen när jag faktiskt skriver istället för att skolka vill säga) så störs jag hela tiden av en liten gubbe som sitter på min axel och vrålar BOOOORING i mitt öra samtidigt som han biter mig i örsnibben.

Jag tror att jag var inne på det här i ett tidigare inlägg också, men det tål att upprepas för jag börjar verkligen tycka att det är ett problem. Min rädsla är nämligen att ingen ska gilla det jag skriver om det inte hela tiden händer saker. Läsaren måste hela tiden få en ny orsak att läsa vidare. I den förra romanen var det enklare, den utspelade ju sig främst i Stockholms och Uppsalas nattvärld, där det fanns potential för händelser av det mer oväntade slaget mest hela tiden. I den nya utspelar sig mycket mer inom personerna den handlar om, de är oftast ensamma med sina tankar och grubblerier och befinner sig i sina lägenheter eller promenerandes eller på sin höjd fingrandes på mobiltelefonen, med funderingar om de borde ringa till personen som eventuellt har svar på frågorna de bär inom sig, även fast de vet att nog ingen kan hjälpa dem, egentligen.

I går var inget undantag. Det är jul i romanen, personen jag döpt till Katja är ute och promenerar i sin barndoms fotspår och tanken är att scenen ska bringa ett visst ljus i (och ställa nya frågor om) hennes och karaktären Fredriks förflutna. Scenen lunkar på, hon går omkring i kylan och plötsligt börjar gubben vråla och till en början ignorerar jag honom men efter ett tag blir det omöjligt eftersom han biter så hårt i örsnibben och snipp snapp snut så har jag skrivit ett cliffhangerslut på kapitlet och på köpet sparkat iväg historien i en riktning som jag verkligen inte hade planerat. Och nu sitter jag här i min soffa i dag med datorn i knät och har inte den blekaste aning om hur jag ska ta mig vidare. Well done gubben.

Jag har alltid haft svårt för noveller. Jag har alltid tyckt att det är svårt att uppbåda intresse för något som med all säkerhet kommer att ta slut snart, något som ofta är över ens innan det börjar.

Självklart vet jag att det skrivs mycket i novellform som är väldigt bra. Men jag tar mig som sagt aldrig tid att läsa det. Det är korkat, jag vet, men likaväl sant. Min inställning till att skriva texter i novellform är likartad. Jag tycker att det är jobbigt nog att komma på en historia, hur tankekrävande måste det då inte vara att komma på … ja, säg tio för att fylla en novellsamling? God almighty, jag blir svettig av bara tanken.

Men samtidigt så händer det ju rätt ofta att jag befinner mig i situationer där jag plötsligt tänker att shit, det här borde jag verkligen skriva om, den här händelsen eller tanken eller känslan borde jag verkligen skriva om. Men så funderar jag på det ett ögonblick, och kommer nästan alltid till samma slutsats – nej, det passar inte in i romanens handling – och så är tanken, idén, funderingen skrotad.

I går kväll lyssnade jag på något program i P3 där de intervjuade Annika Norlin, aka Hello Saferide. Jag tänker ofta när jag lyssnar på hennes musik, som jag för övrigt tycker är alldeles strålande, att jag skulle vilja förmedla i bokform det hon får ut i musikform. Välformulerade betraktelser över tillvaron i både stort och smått, serverade med en lätt ironisk sälta på ett sätt som jag tycker är hjärtskärande skickligt. Men så länge jag väljer att ignorera novellen som skrivform antar jag att det aldrig kommer att hända.

Så nästa mission, efter att ha snickrat ihop romanen då, kanske borde bli att överkomma novellrädslan. Tips på lämpliga startobjekt?