När världar krockar

Ibland händer det att världar krockar. I dag är en sådan dag. Jag sitter på Café Nuno i korsningen Drottninggatan/Tegnérgatan. Det är inget speciellt med det här fiket, men precis som på String på Söder har de fönster runt större delen av lokalen och det ger en utomhuskänsla trots att jag sitter i en soffa längs väggen inomhus med datorn i knät och skriver. Eller ja, läser i alla fall, läser i manuset och petar i det samtidigt som jag lyssnar på Pet grief med Radio Dept och ser människorna myllra förbi.

Det fanns ingen direkt tanke med att sitta här. Men plötsligt, under läsningen, så krockade i alla fall världarna. För samtidigt som jag läser så promenerar nämligen romanen förbi. Katja, som jag nog skulle vilja kalla min nya romans egentliga huvudperson, promenerar förbi i fiktionen med Fredrik, han som jag i mitt förra inlägg förpassade till birollens bakgård, i släptåg. Hon är förkrossad, hennes pojkvän har dött i en bussolycka och Fredrik, som alltid trott sig vara hennes stora kärlek, vet inte vad han ska göra, hur han ska bete sig. Utanför fönstret där jag nu sitter utspelar sig följande scen:

”Gå inte ifrån mig”, säger han.
”Varför inte?” Jag vänder mig mot honom, går baklänges med tårarna rinnande längs kinderna. Åh snälla låt det här ta slut nu. Kan det inte vara över?
”För att jag bryr mig. Jag bryr mig om dig mer än någon annan. Så har det alltid varit. Du vet det. Så snälla vänd dig inte bort från mig.”
Jag saktar ner.
”Hur kan du säga en sån sak när vi inte ens pratat med varandra på snart tre år? Hur kan du påstå dig bry dig om mig MEST AV ALLT när du inte ens kunde lyfta på telefonluren en enda gång efter att vi gjort slut?”
”Du ringde aldrig heller.” Hans röst låter arg när han säger det.
Jag stannar. Låter honom komma ikapp innan jag fortsätter:
”Men så har jag aldrig någonsin påstått att du är det viktigaste i mitt liv heller.”

Hur deras historia kommer att sluta vet jag inte riktigt ännu. Men det kommer knappast att bli lyckligt.

När tre blir två. När jag blir han.

Ända fram till i dag har jag varit övertygad om att min andra roman har tre huvudpersoner. Men i kväll insåg jag att det inte är ett triangeldrama. Det är ett drama för två, en uppgörelse mellan två kvinnor som känt varandra i drygt 20 år och alltid trott att de är bästa vänner men som egentligen kanske hatar varandra när allt kommer till kritan och döden, eländet och katastrofen kommer emellan. Eller så gör de inte det. Vi får se. En sak är i alla fall säker – de behöver allt utrymme de kan få om det här ska bli så som jag tänkt mig det. Från och med nu är det jag skriver enbart The Katja & Amanda Show.

Så den manlige huvudpersonen förpassas till en bifigur. Hans jag-röst försvinner, han blir en tredje person i presens.

Hm, faktiskt känns det som att en sten lyfts från mitt hjärta.

Tack Linköping!

Linköpings stadsbibliotek har tydligen ett månatligt nyhetsbrev. I julis upplaga (de är alltid lite före i Östergötland) är min sajt “månadens blogg”. Tack för det där nere i södern!

Jag har varit i Linköping en gång i mitt liv, 1998. Det jag minns bäst är ett besök på Burger King, det låg vid ett torg om jag inte minns fel. Följande konversation utspelade sig mellan mig och tjejen i kassan:

“Ett Veggie Whopper-meal med vitlök på tack.”
“Öh vaddå?”
“Veggie Whopper-meal – med vitlök på.”
“Det har vi inte.”
“Men det står här på skylten att man kan lägga till det för fem kronor. Är det slut?”
“Nej vi har inget sånt.”
Tjejen i kassan bredvid lutar sig över till min kassörska och viskar i hennes öra:
“Han menar en Veggie med garlic.”
“Ja men varför sa han inte det då?!”

Det är Linköping för mig. Det och en tjej från Linköping som jag var lite förtjust i en gång i tiden och som delar av karaktären Rebecka i Dannyboy & kärleken är baserad på.

För övrigt – för att återknyta till mitt Pet Shop Boys-inlägg i går – så hade Stockholm City i dag en artikel inför kvällens PSB-konsert på Cirkus. I den står det att min älskade brittiska duo gör en “liten comeback” i år. Jag, som vid tillfället lyssnade på min speciellt för dagen sammansatta Best of disco-PSB-låtlista i ipoden, skrattade högt i tunnelbanevagnen när jag såg det.

UPPDATERING 060630: Tyvärr så funkar ju inte deras länk längre, efter att jag flyttat “hem” hemsidan igen. Oh well, säg den glädje som varar.

White is the new black

Det blev vit klädsel på förlagets sommarlunch. Jag var inte ensam direkt ensam om de ljusa kulörerna, Forum är nog helt enkelt inte särskilt kultursvart. Anyways, buffén var god, vinet var gott (ehm, öh, självklart drack jag dock inte alls av det eftersom jag skulle tillbaka och jobba hela eftermiddagen…), alla var glada och åtminstone två personer lyckades helt ovetande om varandra insinuera att jag hade varit full på förlagets höstfest. Det är ett faktum jag inte tänker göra ett dyft för att dementera. Men jag var trevligt full. Så klart.

What to wear, how to look

I dag är det dags för Forums årliga sommarlunch. Till skillnad från höstfesten (som i höstas slutade framåt tresnåret på Kvarnen om jag inte minns fel – det vill säga stället jag aldrig ska gå till igen) så är det en rätt stillsam historia, där folk står och sippar vitt vin och äter lunchbuffé på förlagets innergård. Rätt trevligt när solen skiner, vilket den väl lär göra i år med tanke på den fortsatt knallblå himlen jag ser utanför köksfönstret.

Men hur klä sig? Kultursvart eller sommarvitt? Det finns inget mellanläge känns det som. Man vill ju synas så gott man kan när man ska mingla runt med dem som kränger i hundratusental när man själv är glad över att man säljer i tusental. Så färgen känns viktig. Svart eller vitt? Det blir nog vitt känns det som. Jag känner mig sällan särskilt kultursvart.

Romanförfattare på String! Kliche!

Well, what can I say. Min chef har ju helt rätt, det känns en smula klyschigt att sitta här och försöka skalda. Fast samtidigt gillar jag Café String i hörnet mellan Bondegatan och Nytorgsgatan, man kan sitta inomhus där det är lite mörkare så att man ser något på skärmen, men samtidigt är de stora fönstrena uppdragna så att det känns som att man sitter utomhus, när nu sommaren äntligen – ja nästan i alla fall – har hittat till Stockholm. Dessutom får man en hel termos kaffe för 24 spänn. Det är ju nästan gratis.

Men eftersom jag är rätt så bra på att hitta på ursäkter till att inte skriva när jag borde göra just det, så använder jag alltså delar av min lediga dag och batteritid till att mejlas med min chef istället för att skriva. Så att han ska kunna håna mig en smula för att jag hänger i Sofo.

Dannyboy & kärleken var ju i mångt och mycket en bok Söderbok. Den nya utspelar sig hittills främst i Vasastan, med all sannolikhet beroende på att jag numera bor där. Men i dag hänger jag på Söder och trampar i gamla spår. Ska dessutom se på Tyskland-Costa Rica på Patricia. Ännu en Dannyboy-koppling. Jag är en nytänkare av rang.
Nu börjar batterierna ta slut. Fyra kapitel har jag i alla fall gått igenom, vilket innebär att jag bara är tre kapitel ifrån att vara klar med min genomläsning. Sedan måste jag börja skriva på riktigt igen. Det känns bra. Tror jag.

I say no more Kvarnen. Never ever!

Alltså, jag ber om ursäkt. Jag ber om ursäkt till er som läser “Dannyboy & kärleken” och drabbas av villfarelsen att Kvarnen vid Medborgarplatsen skulle vara ett ställe man gärna går till. En gång i tiden var det faktiskt så. Jag har spenderat otroligt många kvällar och nätter på Kvarnen, det är stället där jag blev vuxen i Stockholm känns det som, någon gång runt millennieskiftet. Men no more. Absolutely fucking no more säger jag.

I “Dannyboy & kärleken” är det 2002. Redan då hade nog publiken börjat förändras en del. Men när jag kom in på Kvarnen i natt runt klockan ett någon gång så blev jag ändå chockad. För Kvarnen har blivit ett turisthak. Eller så har jag missat att midjeväskan plötsligt blivit en modeattiralj. Nog har jag märkt att publiken under en ganska lång tid varit av en helt annan typ än tidigare, nog har man kunnat se att Svennebanangänget börjat ta över mer och mer, men det får väl finnas gränser. Var är de människor jag hängde med? Hemma och nannar skrikande bebisar antar jag. Mörker.

Min lägenhet luktar jordgubb i dag. Det låter trevligare än det är, den sötsliskiga odören som stiger upp ur slasken påminner om att jag drack alldeles för mycket champagne i går kväll innan vi drog iväg på vår lilla mini-svensexa för min vän. Den som slutade på Kvarnen alltså. Och om 49 minuter börjar jag jobba. Usch. Dessutom har jag hicka. Dubbelusch.

Den blågula smitardagen

Åååh. Den här lediga bonusdagen skulle ju bli den stora skrivardagen, dagen då manuset skulle öppna sina vidder och kreativiteten skulle flöda. Det skulle lossna i dag. Yeah right.

Städade istället lägenheten. Det var visserligen planlagt och inte tänkt att inkräkta på den stora skrivardagen, men så fort det var överstökat försökte jag hitta på alternativa sysselsättningar. Så jag gick och fikade med en vän på Kulturhuset istället. Åkte sedan ut till Sicklas köplada för att leta efter en kostym till ett bröllop nästa helg, det ryktades att exakt den kostym jag sökte fanns där. Hittade så klart ingen. Däremot hade någon trevlig personal satt en lapp under Dannyboy & kärleken på pockethyllan på Akademibokhandeln som efter en kort innehållsbeskrivning avslutades med “Otroligt underhållande!”, vilket fick mitt lätt bakfulla hjärta att slå lite fortare. Min vana trogen kom jag så klart på att jag borde ha tagit ett kort ungefär en kvart senare, när jag redan satt på Saltsjöbanan på väg in mot civilisationen igen.

Väl hemma somnade jag när jag försökte koncentrera mig på att läsa Aftonbladets VM-bilaga. Vaknade yrvaken kvart i sex och bestämde mig för att sparka igång kroppen genom jogging/powerwalk (tyvärr betoning på det senare) runt Klara Sjö/Norr Mälarstrand/Karlberg.

Och det var när jag stapplade fram längs Norr Mälarstrand med West End Girls stundtals rätt förtjusande PSB-coverskiva “Goes petshopping” i lurarna som det slog mig – det är ju för sjutton nationaldag i dag (och passande nog även Satans födelsedag). Som alla infödda svenskar har jag inte haft en tanke på att den bör firas, men under min springtur mötte jag tre par invandrade svenskar som alla på olika sätt hade svenskpyntat sig dagen till ära genom att sätta blågula flaggor i barnvagnen (två par) samt ett par som hade en ytterst sprallig knatte iförd Henke Larssons landslagströja i släptåg, och där kvinnan också bar en liten flagga. Det fick mig, utan att riktigt förstå varför, att skämmas för min egen totalt blaséartade inställning till den här dagen. Jag var mest glad över att slippa gå till jobbet i morse. Men så fick jag håll och började tänka på annat än svenskhet.

Fast när jag nu, nyduschad och faktiskt lite stretchad, tänker efter firade jag ju faktiskt en smula i går. Befann mig vid tiotiden på kvällen på baren Vimmel på Surbrunnsgatan, och beställde en blågul drink. Heja mig.

När mitt lilla sällskap kom in i lokalen sken en kille upp som stod ensam vid bardisken. Han gick med ett lite osäkert leende på läpparna fram till min kompis och sade “Hej, är det du som är Katja?”. När hon tvingades svara nej på den frågan försvann glädjen från hans ansikte och han gick moloket tillbaka till sin plats vid baren, stod där i kanske en kvart och försökte förgäves se upptagen ut. Sedan gick han därifrån med sänkt huvud. Det var hjärtskärande att se. Jag tror jag hatar folk med dålig Spraydate-etikett.

För övrigt heter huvudpersonen i min nästa roman Katja och är tänkt att bo bara ett par kvarter från där Vimmel ligger. Konstig slump.

Oh well, det var i alla fall så den stora skrivardagen förvandlades till den blågula smitardagen.

Namedroppingens betydelse

Jag tog mig nyss en kvällspromenad genom Vasastan. Det lätt deprimerande vädret jag tyckte la sig över Stockholm på eftermiddagen hade förbytts till en rätt vacker försommarkväll. Hello Saferides fantastiska nya miniskiva “Would you let me play this EP 10 times a day?” snurrade visserligen inte tio gånger i min ipod, men väl två och en halv.

När jag passerade Sveavägen började jag tänka på att en del kritiker kritiserade Dannyboy & kärleken när den kom (eller ja, de kritiserade väl i ärlighetens namn egentligen mig) för att det droppas rätt mycket namn på platser, gator, gränder och trappor i den. Enligt dessa – jag minns inte riktigt hur många de var, men ett par-tre stycken i alla fall – så var det ett alienerande grepp som gjorde att man inte kunde identifiera sig med berättelsen om man inte var en insnöad stockholmare.

Jag tycker personligen att det är ungefär rätt så tvärtom. Jag hatar – nej, inte hatar men ogillar rätt så starkt – texter som är oprecisa i sina beskrivningar när det inte fyller någon funktion. Jag vill veta var en person som jag läser om befinner sig, även om jag aldrig varit i närheten av stället i fråga. Kanske rör det sig mest om något halvperverst kontrollbehov, jag vet inte, men hur som helst är det ett faktum.

Men åter till min promenad. För det slog mig när jag passerade Sveavägen att de här kritikerna kommer att bli minst lika nippriga när de läser bok nummer två – ja, om de nu av någon anledning tänker göra det alltså. Så här ser till exempel romanens två första stycken ut just nu:

“Vi har sagt hej då till varandra utanför nedgången till Rådmansgatans tunnelbana. Jag står kvar uppe på gatan.
Jag vänder om och går över Sveavägen. Får skynda mig lite, det är rött för fotgängare och en bil som närmar sig verkar inte ha för avsikt att bry sig om mig. När jag kommer över blänger jag surt efter den. Som om föraren skulle se det, han har redan hunnit halvvägs till Hötorget.”

Ja, det var väl inte särskilt halsbrytande på något sätt, men jag ville bara illustrera att namnen minsann kommer att vara kvar även i nästa roman. Första sidan fortsätter för övrigt med namedropping av biografen Grand, Handels, Friskis och Svettis, Observatoriekullen och Norrtullsgatan. Men oroa er inte, hela boken kommer inte att följa i samma stil. Det är ju ingen geografilektion jag håller på med.

Hade för övrigt tänkt begå bilddebut i bloggen när jag passerade stället jag citerar i texten ovan. Men jag hade ju så klart glömt mobilen hemma. Typiskt.

Förutsättningarna

När jag skrev Dannyboy & kärleken så tog det flera år. Uppåt tre faktiskt (och sen tillkom ett för redigering, och så ett till innan boken fanns ute i handeln efter att den blivit antagen, och så ett till innan pocketen – jeezus). Ineffektiviteten var stundtals löjligt hög, det kunde gå månader mellan gångerna jag tittade på dokumentet.

I vilket fall som helst ska det inte ta lika lång tid den här gången. Då antar jag att förlaget tröttnar på mig rejält, kanske skjuter de mig och dumpar mig i en sjö, det har hänt andra författare (dock inte på Forum så klart). Eller så var det något jag såg på Sopranos. Mm, kan vara så.

I vintras var jag tjänstledig i tre månader för att skriva på heltid, och hade då ambitionen att komma halvvägs. När november, december och januari passerat hade jag snarare kommit två femtedelar. Good enough tänkte jag, och siktade på att vara klar när det vankades sommar. Det gör det nu, och jag är inte särskilt mycket närmare målet.

Så på de 13 veckor som återstår innan augusti (och därmed sommaren) är slut (denna 13-veckorsgräns infaller på fredag, 2 juni) ska jag alltså skriva i princip tre femtedelar av roman nummer två, som sorgligt nog ännu heller inte fått ett namn. Det rör sig om cirka 150 romansidor som ska produceras, fördelade på cirka 90 dagar. Knappast en omöjlig uppgift. Väl?
Till saken hör dock att jag kommer att jobba heltid åtta av de här veckorna. Så alla vänner och bekanta som funderar på vad jag ska göra på semestern – well, nu vet ni.

Anyway – det är spelplanen, förutsättningarna, hindren som måste övervinnas, raseras och söndertrasas.

Ett nytt hem och en fet arselspark

Jupp, det ser helt annorlunda ut nu helt enkelt. Istället för att fortsätta snickra vidare på min hemdesignade sajt har jag bestämt mig för att söka skydd under ett professionellt webbpubliceringssystem. Lite annorlunda, lite mindre personligt till formen, lite enklare att trixa med.

Men först och främst – på grund av bloggfunktionen. För jag tänker blogga. Om boken. Om tillblivandet av roman nummer två. Numero due. Den svåra. Eller som Ola Larsmo skrev i DN när han recenserade “Dannyboy & kärleken”: Andra boken är svårast. Det säger dom jämt. Och har det stått i DN så är det väl så, antar jag.

Och eftersom tiden går och sprödheten består, så behöver jag en spark i arslet. En hård sådan. Så genom att skapa en blogg på min hemsida och därefter skriva i en programförklaring att den här bloggens främsta syfte är att beskriva arbetet med roman nummer två och dessutom ange deadlinen för när den ännu obetitlade romanen ska vara klar till i slutet av augusti så har jag ju inget val, jag måste skriva den klart, på tre månader. Och dessutom helst med kortare meningar än den ovan.

Det är väl lika bra att börja då.