Kategori: Författande

Det är kört. Det blir jag och nattmarorna för evigt. För det gick så klart rakt åt pipsvängen med den där löjliga be.ez LEvertigo Street-väskan. Jag fattar inte varför det ska vara så otroligt svårt att göra stilrena, enkla och funktionella prylar. Jag blir lika förvånad varenda gång jag upptäcker det.

Utvändigt tyckte jag som sagt att den här väskan var fin. Jag trodde på den, den skulle bli min räddning, med den vid min sida skulle jag få förnyad energi att skriva på bokjäveln och det skulle inte finnas ett enda problem i hela världen, det skulle vara jag och boken och väskan för evigt, promenerandes inte hand i hand men rem mot axel vilket inte heller är att förakta.

Men som vanligt när det gäller relationer så måste man ju efter den ögonblickliga förälskelsen börja ta sig an innanmätet också ifall det ska bli något att satsa på i längden. Och det var här det gick käpprätt åt skogen redan från början. För inte nog med att be.ez var neonblå på insidan, den var fylld med ungefär tio små fack, håligheter, hemliga gömmor och spännband som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig vad de var till för. Jag vill inte ha det här jäkla krafset, jag vill ha ett par funktionella, bra små fack där jag kanske kan stoppa ipoden, en bok och ett anteckningshäfte och en mössa när det börjar blåsa snålt framåt hösten, men that’s it. Nu stod jag istället med en väska som storleksmässigt var åtminstone en decimeter högre än min nuvarande, och ändå rymde mindre eftersom den var så plottrig och frånstötande och allmänt vedervärdig. Och då har jag inte ens hunnit nämna att kardborrbandet som höll fast locket var format som bokstaven e. Vad tror de egentligen, att jag är femton år gammal? Nä usch.

Så jag håller mig till min kära Manhattan, som jag närt och fixat och donat vid min barm så länge (min är dock helsvart och inte röd som på bilden). Jag får väl ta med den till sängs i kväll, kanske håller det marorna på avstånd.

Vi ska aldrig skiljas igen. Åtminstone inte förrän jag hittar något snyggare.

Ofta när jag känner att det går trögt i mitt skrivande känner jag att det beror på bristande yttre attribut. I vintras när jag var tjänstledig i tre månader för att skriva på romanen (och kom ungefär halvvägs) gick jag omkring i flera veckor och hakade upp mig på att jag inte hade en bra datorväska att frakta min Powerbook i när jag skulle promenera till olika fik och skriva. Det blev en hang up som till sist mer eller mindre paralyserade mig och gjorde det omöjligt att fortsätta innan jag hittat den perfekta väskan.

Efter fruktlöst sökande i varenda jädra datorbutik av rang i stan hittade jag till sist en svart Manhattanväska på ETC på Odengatan som passade min tolvtummare perfekt storleksmässigt. För att förbättra hållfastheten vid en eventuell krasch – det är ju egentligen ingen datorväska – köpte jag sittunderlag på Clas Ohlson som jag klippte och limmade fast i botten och ryggen av väskan (på insidan så klart – appearance is everything). Jag var nöjd, besten var matad, demonerna blidkade och jag kunde skriva. Ett tag i alla fall.

Nu vaknar jag återigen kallsvettig om natten. Väskmaran är tillbaka, och detta trots att jag oftast sitter hemma och plitar och mest flyttar datorn mellan köket och vardagsrummet. Jag måste ha en ny väska.

Och faktum är att jag hittat en kandidat jag gillar. Den har visserligen det otroligt bajsnödiga namnet be.ez LEvertigo Street, men det är väl inget jag behöver skylta med om jag köper den. För något måste göras, annars blir det ingen bok, inget författarskap, ingen plats i den framtida litteraturkanonen. Allt hänger på om be.ez faller mig på läppen. Eller hänger mig om ryggen. Eller whatever.

Efter att jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Forum för två och ett halvt år sedan följde en tid när det var lite osäkert huruvida boken skulle få heta så eller inte. Någon tyckte att titeln signalerade ungdomsbok istället för vuxenroman, medan någon annan ansåg att det var en kalasbra titel eftersom den är lätt att komma ihåg och sticker ut. Jag stod så klart på den senare sidan, romanen hade hetat så redan ett år innan jag skrev inledningsmeningen Pingvinskörten fladdrar när jag springer mot tåget en lördag i slutet av maj 2002 (som från början, i ärlighetens namn, var 2001) och jag hade ingen större lust att ändra det. Dessutom var titeln konkret insydd i romanens sista kapitel, och utan den knorren kände jag att boken skulle tappa en del.

Men innan jag fick besked från förlaget, jag tror det var i augusti 2004 i samband med att omslaget skulle bestämmas, så bollade jag med andra förslag. Eller rättare sagt, jag bollade med ett annat förslag – Tonight is forever.

Jag har alltid tyckt att den Pet Shop Boys-låten, från debuten Please 1986, är en av duons bästa alster någonsin. Och det var visserligen aldrig planerat så, men Dannyboy & kärleken kom ändå att utvecklas till en roman som temamässigt följer i Neil Tennants spår i sökandet efter den där perfekta natten som framstår som evig under tiden den pågår. Så det var nödutgången.

Nu behövde jag aldrig ens dryfta de tankarna. Titeln blev kvar. Kanske var det bra, kanske var det dåligt, jag vet inte. Men det är min titel i alla fall. Eller ja, min och iPets, för i sanningens namn var det faktiskt han som kom på den, någon gång under hösten 1999. Det är åtminstone så jag minns det.

Tog mod till mig och mejlade förlaget i går, och berättade att de skulle få se vad jag åstadkommit hittills åtminstone inom några veckor, cirka ungefär två eller något sånt, kanske, var väl ungefär så pass precis jag klarade av att vara.

För att stryka min kära redaktör lite medhårs, så bjöd jag i alla fall på vad jag har tänkt att boken ska heta, alltså Vi har redan sagt hej då. Svaret löd ”Det är svårt att säga något om titeln utan att veta så mycket om innehållet, men jag gillar tonen i den.” Ha!

Grönt ljus, eller mnja – orange i alla fall, för de första 24 tecknen. Bara 234106 (inklusive blanksteg) kvar att få okejade med andra ord.

Det är helt sjukt vilken fantastiskt välordnad vecka jag haft. Upp 0730 så fort klockan ringer, duscha, sitta framför datorn och skriva en timme, därefter, runt klockan 0845, frukost och tidningsläsning, borsta tänderna följt av rask promenad från Vasastan ner längs Drottninggatan, genom Gamla stan, till jobbet vid Slussen lagom till klockan 10 då jag stämplar in. Nåja, fem över har jag väl varit där i alla fall. Och nånstans där emellan har jag väl klätt på mig också – troligen strax efter duschandet.

När arbetsdagen sedan slutat klockan 19 har jag promenerat hem, ätit, skrivit, tittat lite på tv, läst och sedan gått och lagt mig. Jag är rutinernas moder, ett under av punktlighet, en läskig maskin, en robot man med fördel ställer atomur efter.

Hade jag betett mig så här i våras skulle boken nog faktiskt ha kunnat vara klar till i slutet av augusti. Jag skulle för sjutton ha varit en bra bit in på bok nummer tre vid det här laget.

Nåja, nu såg ju inte verkligheten ut så i våras – inte ens förra veckan när jag tänker efter, så något bokslut nästa vecka, när augusti förvandlas till september, är inte att tänka på.

Och den här veckan är ju inte slut än heller, så jag kanske inte ska prisa min förträfflighet alltför högljutt. Än.

I dag på morgonen läste jag för övrigt igenom begravningskapitlen igen. De kändes bra, hjärtskärande på precis det sätt jag vill att de ska göra. Om jag kan fylla hela boken med den känslan så kan det bli hur bra som helst.

Men det är ju lättare sagt än gjort.

Jag ska skriva en recension av filmen Huset vid sjön i dag, som går upp på svenska biografer på fredag. I går kväll satt jag och funderade över den, och jämförde med mitt eget skrivande. Och nu sätter jag väl mig rejält på pottkanten när jag skriver det här, men jag anser att vikten av att en story håller ihop aldrig får underskattas och att man som åskådare/läsare aldrig ska behöva sitta och irritera sig under resans gång på att saker och ting inte hänger samman. Och på den punkten verkar den här filmens manusförfattare tyvärr inte hålla med mig.

Filmen hade vissa kvaliteter och jag tänker inte sticka under stol med att jag gillade att se Keanu Reeves och Sandra Bullock på samma bioduk igen – jag tycker Speed var en av de bästa filmerna inom actionsegmentet som 90-talet bjöd på – men jag blir ärligt talat smått förbannad på manusförfattare som högaktningsfullt struntar i att se till att berättelser går ihop, som tror att man ska köpa konceptet ändå.

Det är en handlingsmässigt oväntat komplicerad film som handlar om att korsa tiden och att kärleken kan övervinna det mesta om den är tillräckligt stark och så vidare, men själv kunde jag inte komma ifrån att jag bara satt och irriterade mig på de luckor som öppnades överallt. Jag hyste en tafatt förhoppning om att allt kanske skulle lösa sig till slut, kanske skulle säcken knytas ihop och bitarna falla på plats, men när så Hollywoodslutet kom som en inslagen present efter Kalle Anka på julafton så insåg jag att det struntade de högaktningsfullt i, för vi förväntades vara nöjda med att de får varandra, oavsett om spelplanen de satt upp gör det möjligt eller inte.

Okej, lång uppbyggnad för att få ur mig följande: Jag lovar och svär att jag aldrig under mitt framtida författarskap, hur komplicerade intriger jag än må spinna ihop, ska leverera en historia som inte går ihop. Jag tänker aldrig låta publicera en rad som faller på sin egen orimlighet. När sista meningen fått sin punkt ska allt ha fallit på plats, och läsaren ska kunna stänga pärmarna och högt skandera ”ja, han fick faktiskt ihop det till sist, jag trodde inte att det skulle gå men det gjorde det visst. Bravo!”

Eller nåt sånt.

Fast det är klart, jag kanske borde gardera mig lite och tillägga att misstag, de kan man ju få tillåtas göra. För jag har gjort sådana redan, jag har låtit dem tryckas till och med. Faktum är att den inbundna versionen av Dannyboy & kärleken innehåller en handlingsmässig miss, en blunder som rättats till i pocketupplagan. Ingen har dock påpekat den för mig, så förhoppningsvis måste man ha läst boken med lupp för att hitta den (och helst veta vad som ska hända längre fram i handlingen när man stöter på den illvilliga meningen också). Men den finns där. Och om någon upptäcker den lovar jag att sända en felfri pocket med posten kostnadsfritt.

Men tankevurporna i Huset vid sjön är inga misstag, de är byggda på ignorans och lathet. Därför tänker jag heller inte ge filmen mer än en tvåa i betyg.

Manuset börjar oroa mig.

Tänk om det är helt värdelöst? Tänk om jag bara hade superflax senast? Tänk om jag blir utskrattad för det här när det kommer ut? Tänk om jag blir utskrattad redan på manusnivå, att det aldrig ens kommer ut?

För grejen är den att det inte finns en enda människa som läst det jag skrivit än. Det kan vara hur värdelöst som helst. Eller nja, det kan det väl inte eftersom jag ändå besitter en viss tilltro till mig själv, men tänk om det är tråkigt, ointressant, omöjligt att ta till sitt hjärta?

Jag vet att problemet är lätt avhjälpt. Det är ju bara att låta någon läsa för. Men jag tycker att det känns läskigt. Särskilt när det inte är färdigt, när jag inte vet riktigt vart det ska ta vägen, när jag inte kan bestämma mig för om en av karaktärerna ska vara jag, du eller han, när jag inte vet riktigt hur det ska sluta ännu, när texten bara består av 232 782 tecken, och jag känner att den nog behöver vara åtminstone 360 000 innan jag når mål. Dannyboy hade 339 750. Jag kan väl inte skriva en kortare bok den här gången? Eller kan jag det? Äh textlängden spelar väl ingen roll men jag måste ju åtminstone ha ett slut? Cirkeln måste slutas, saker måste få gå sin gilla gång, säcken måste knytas ihop, jag vägrar låta det bara rinna ut i intet. Jag hatar såna böcker. Nä, nej det gör jag inte men jag vill inte skriva en sån.

Men jag vet att jag måste låta någon läsa. Någon måste ges tillfälle att säga nä men hörru du vad tror du du håller på med egentligen? Eller det här är ruskigt bra. Eller jag gillar det, men … Eller … Ja eller något annat. Men det skrämmer mig. Måste fila lite mer på det först, ge det någon typ av stringens, någon typ av … genialitet. Om det går.

Som ni anar verkar min föresats när jag startade den här bloggen, att texten skulle vara klar den sista augusti, vara på väg att spolas rätt hårt ner i toaletten.

Förlaget En bok för alla har sedan 1994 jobbat med att ge ut en serie med landskapsantologier. Sedan starten har 22 av landets landskap (eller ja, 21 landskap plus Stockholm för att vara exakt) betats av, och nu har turen äntligen kommit till Gästriklands litteratur. Och då får jag vara med!

Joråmenvisst, i dag fick jag hem ett brev som jag fick underteckna för att godkänna arrangemanget, som innebär att fyra sidor ur Dannyboy & kärleken hamnar i antologin, som sammanställts av gästrikeförfattaren Bernt-Olov Andersson. Boken trycks i 10 000 exemplar, och ska ges ut i november. I likhet med En bok för allas övriga utgivning blir även den här boken löjligt billig, jag tror att den kommer att kosta 50 kronor (med god hjälp av statligt stöd).

Utdraget är hämtat från en av de korta bitar ur romanen som utspelar sig i Sandviken, närmare bestämt ett samtal mellan den då 19-årige huvudpersonen och hans vän Josef, som på en parkbänk utanför Hotel Princess diskuterar elitism, begreppet ’att vara som folk’ samt huruvida man får frisedel om man börjar knarka.

Och ja just ja, man kan tydligen redan beställa detta otroliga epos hos Adlibris och Bokus. Titelinformationen är dock än så länge rätt bristfällig.

En arbetsdag avklarad, one zillion to go. Nja, så illa ska det väl inte behöva bli, men mitt semesterkonto är sannerligen tömt ner till sista komptimmen nu, så någon betald ledighet lär jag inte se på ett tag.

Men tvånget att skriva minskar ju inte bara för att jag råkar jobba. Romanen ska bli klar, om jag så ska duka under på kuppen, och det helst i tid också. Vi har redan sagt hej då har dock tagit en lite oväntad vändning så till vida att en karaktär som bevisligen är död tydligen inte tänker låta sig vara ohörd bara för den sakens skull, vilket gör att skrivandet tar lite längre tid än jag beräknat. Vi får väl se hur väl det hela utfaller, men än så länge känns det bra. Jag har bestämt att jag ska skriva minst en timme per dag när jag kommer hem från jobbet i alla fall. I dag blev det till och med en timme och en kvart. Snacka om 125-procentig utdelning.

Några mästerverk passerade inte mitt tangentbord under första arbetsdagen. Det blev mest notisskrivande, som den här och den här och den här. Nu sitter jag och lyssnar på Ani DiFrancos nya album, som jag ska recensera den här veckan. So far so so, skulle jag vilja påstå.

Håhåjaja. Så var det dags. Med ett rejält lass grus i ögonen är det nu dags att återgå till vardagen en smula. Jag hade tänkt promenera till jobbet nu på morgonen, men regnet vräker ner så där jobbigt mycket, så det får nog bli tunnelbana.

Fem veckors semester har resulterat i cirka 50 sidor romantext. Långt ifrån målet, men alltid något i alla fall. Dessutom har en massa nya tankar fötts om bokens form. Tankar jag inte riktigt formulerat klart ännu. Men det kan bli bra. Det kan å andra sidan bli rena pannkakan också.

Det är här allt börjar. Eller så är det egentligen slutet. Jag kan inte riktigt bestämma mig verkar det som.

Såg att det på bokbloggen Bokhora kommit en kommentar där min roman Dannyboy & kärleken åtminstone ungefärligt placeras in i begreppet kill-lit eller lad-lit eller vad nu den manliga motsvarigheten till chick-lit kan tänkas heta.

Jag är skeptisk. Jag föreställer mig (utan särskilt djup kunskap i ämnet) att lad-lit är rätt hård, flåsig och hö-höig litteratur om killar som dunkar varandra i ryggen när de berättar om sina senaste erövringar. Visserligen så finns väl i Dannyboy alla de ytliga egenskaperna (nattliv, alkohol, erövringar och stundtals manlig självömkan), men i mitt (självklart helt objektiva) sätt att se på det så är Dannyboy & kärleken en rätt så mjuk bok, det är en roman om att våga, eller att inte våga, acceptera kärleken. Eller åtminstone en berättelse om hur vilsna en del människor på väg in i det slutgiltiga vuxenstadiet känner sig när det kommer till kärlek, och vilka konsekvenser det kan få.

Vissa kallar säkerligen sånt beteende typiskt manligt, men jag har flera tjejkompisar som sagt sig känna igen sig själva rätt så väl i Dannyboys rätt … ja låt oss säga ödesdigert drastiska agerande. Andra tycker bara beteendet är typiskt barnsligt (som Jessika Gedin när hon recenserade den i Elle) men faktum är att trots att det nu gått sex år sedan jag kom på handlingen, och jag och min omgivning borde ha blivit mognare i takt med att vi blir äldre, så tycker jag inte att situationen har ändrats särskilt mycket runt mig. Kanske lever jag i en bubbla, men i sånt fall är det en rätt stor sådan.

Hm, nu kom jag kanske bort en smula från ämnet. I vilket fall som helst – lad-lit, nej, jag är rätt skeptisk. Den har ju till och med ordet kärlek i titeln. Hur grabbigt är det på en skala?