Kategori: Författande

Jag är klen i dag. Näsan rinner, halsen ömmar och munnen hostar. Således ligger jag i sängen istället för att sitta i Glashuset vid Slussen och jobba. Jag tänker ägna dagen mestadels åt att sova och dricka apelsinjuice, men eftersom det bor en Uppsalajunkie i mig efter mina studentår i staden tänker jag också läsa Nils Håkansons debutroman Nya Aros, som min vän Peter tipsat om och vars recension av den jag tror man kan läsa i UNT någon av de närmaste dagarna. Åtminstone ligger den inte på nätet ännu. Däremot hittade jag en intervju med författaren. Läste de första kapitlen i går kväll innan hosthelvetet tog musten ur mig, och måste säga att den verkar mycket bra. Dessutom föredömligt kort, 180 sidor.

Fasiken, jag ska också börja skriva tunna böcker. Så behändiga och trevliga att bära, till och med i inbundet format.

Jag har knappt skrivit en rad den senaste veckan. På romanen alltså. På jobbet skriver jag ju så det glöder.

Men texten vilar. Förhoppningsvis tar jag tag i det framåt helgen igen, när jag är tredagarsledig. Men jag tänker på den. Och jag glädjs väldeliga över att min vän som nu läst verkar tycka att det på det stora hela är bra. Saker måste så klart fixas och karaktärerna måste nog mejslas ut lite tydligare och jag har belagts med åtminstone en logisk vurpa, men ändå – det inledande snabba omdömet var att texten är, och nu citerar jag, väldigt bra. De orden levde jag på hela helgen.

Annars går jag mest omkring och funderar på viktiga saker som att det måste ha blivit väldigt tråkigt att jobba i tunnelbanans biljetluckor sedan enhetstaxan infördes. De får ju aldrig veta vart folk ska åka längre! Man säger hej, sticker in sin lilla biljett från häftet (eller det löjliga kvittot man får om man köper biljetter på Pressbyrån) och får med en snabb handrörelse lappen stämplad. Inget mer. Förut tvingades de ju ändå till en viss tankeverksamhet när de skulle klura ut hur många zoner det var mellan … tja låt oss säga Odenplan och Näckrosen, och därefter stämpla remsan korrekt. Nu fungerar de ju bara som en sorts mänskliga stämpelklockor.

Det här med minnet är ett mystiskt ting. Läste i nya numret av Bon om hur man med hjälp av små piller nu för tiden kan påverka sitt minne långsiktigt, bryta ner det, även om vi fortfarande i praktiken verkar vara en bit från Eternal sunshine-nivå. Synd. Eller ja, det funkade ju inte så bra där heller. Och hur någon kan vilja glömma en romans med Kate Winslet övergår för den delen mitt förstånd.

Men det har inte direkt med vad jag menar att göra.

För minnet är ett konstigt ting. En del av mina, de som jag använt i mitt romanskrivande, är helt underligt uppfuckade. Så till den grad att jag ibland undrar över vad som hände egentligen, i verkligheten alltså. Har jag verkligen sprungit runt i kalsonger i en trappuppgång och fått någon vräkt eller är det ett påhitt? Och om det verkligen skedde, hände det då verkligen i Fålhagen eller var det egentligen i Svartbäcken? Hette hon i sånt fall verkligen Rebecka eller kan hon ha hetat Malin? Var slutar fiktionen och var börjar verkligheten? Eller är det tvärtom? Eller är det bara … tja, fiktion hela skiten?

Och när man sedan börjar redigera det man skrev från början, den ursprungliga texten, när man bryter ner den, ändrar för att historien ska funka bättre – hm, är det verkligen nödvändigt att de här två personerna är olika karaktärer, är det inte enklare om jag slår ihop dem till en? – vad händer då med verklighetsuppfattningen? När jag läst det så många gånger, när jag studerat meningarna om och om och om igen, att jag till sist börjar tro att det kanske var så? Att de var en och samma? Att de verkligen bodde i Svartbäcken båda två? Eller var det tvärtom? Att de bodde i Fålhagen men i romanen placerades de i Svartbäcken för att det fick storyn att gå ihop bättre? Eller var det i Stockholm det skedde, men jag placerade dem i Uppsala? Varför skrev jag aldrig någon dagbok?

Det finns en hel hög såna där grejer. Och när jag nu undersöker mina gamla texter, de jag skrev för sex-sju år sedan, innan Dannyboy och det färdigputsade romanmanuset, tja, då undrar jag. Vad som hände egentligen. Vad som är verklighet och vad som är fiktion. Vad som är tillrättalagt och vad som är bortklippt och vad som är ditlagt enbart för effektens skull. För det är en enda röra.

Det kanske inte spelar någon roll egentligen. Men ändå – jag skulle gärna ha ett facit.

Jag vet att det kanske börjar bli tröttsamt, men jag kan inte hålla mig från att delge världen den här Googlesökningen, som någon gjorde vid lunchtid i dag:

Vad är en bra roman?

Okej att jag kommer först på plats tio i Googlestatistiken, men det känns helt acceptabelt i sammanhanget.

Jag började fundera på det här med noveller i dag, huruvida jag någonsin skrivit några. Gav mig i kast med min hårddisk och började rota runt bland mina textmappar och dokument. Jag vet att jag vid ett tillfälle faktiskt skrivit en novell på typ en sida i slutet av nittiotalet nån gång, en novell som jag mejlade in till Frank i P3 något år senare (våren 2000 bör det ha varit) och som blev uppläst där, faktiskt av Marcus Birro tror jag, men grejen var den att jag aldrig hörde det där programmet själv, en klasskamrat berättade om det för mig i efterhand, att de hade läst upp en novell som slutade

Jag är universums härskare och jag tänker inte gå hem ensam i kväll.

vilket jag såg som en lite för stor slump än vad som var möjligt ifall den inte var min, för det var just så det jag hade skrivit slutade. Har jag för mig. För grejen är att jag inte hittade den igen nu när jag letade. Hm, den borde finnas här någonstans.

Hur som helst, det här var ett stickspår. För det jag istället fastnade för i går kväll när jag rotade runt i mitt förflutna var den oerhörda mängd text jag uppenbarligen producerade mellan åren 1997 och 2000 ungefär, alltså fram till att jag började på Dannyboy. Så mycket som jag har glömt, så mycket som jag önskar att jag hade låtit vara glömt. För hjälp vilket pretentiöst dravel som ligger och skräpar här och där.

Men ändå kan jag inte låta bli att fascineras av vad jag hittade. För om vi säger så här – visst, det finns grejer i min första (utgivna) roman som helt klart är based on a true story, även om det mesta är fiffel och båg – men cheezus vilken skruvad bekännelseakt mitt tidigare romanförsök, det som skulle bli den stora romanen om Uppsalas studentliv men som jag gav upp halvvägs eftersom jag insåg att det låg för nära mig i tiden, är. Det är en informationschock om mina första två Uppsalaår utan dess like, det är nästan så att det börjar overloadspraka i skallen när jag läser det. Jag hade blivit flådd levande om det där hade tryckts. Tur att jag aldrig blev klar.

Samtidigt är det fascinerande att se hur annorlunda de bitar av Uppsalaromanen som till sist faktiskt hamnade i Dannyboy såg ut från början (en del av tillbakablickarna är klippta därifrån). För att inte tala om i vilken annorlunda kontext de då befann sig i. Dessutom är det det närmaste en dagbok jag någonsin kommit, även om en del av det här också är fiktion. Hoppas jag.

Dessutom upptäckte jag något oväntat, som faktiskt stör mig lite. Det tolfte och sista kapitlet i den oavslutade romanen är skapat den 26 mars 2001 (det första började jag tydligen på runt millennieskiftet). Jag vet att jag började med Dannyboy efter att jag hade gett upp Uppsalaboken. Det betyder att jag inte började skriva på den förrän senvåren 2001, tidigast. Jag har gått omkring och varit helt övertygad om att jag började nästan ett helt år tidigare, jag skrev det ju för sjutton i en kommentar så sent som i onsdags.

Ur led är tiden.

En ny era.

Nej, så långt skulle jag inte dra det. Men lite. Lite lite. För i går kväll avslutades nämligen manusredigeringsrundan när jag efter en stunds funderande lät den avslutande meningen

Jo, du skäms faktiskt.

stå kvar på sida 158.

Det betyder ju inte att boken är klar, absolut inte. Men det innebär att någon ska få läsa, för nu hänger det jag har ihop, från början till slut. Hua.

Därför ersattes också manusredigeringsrundan i morse av en träningsrunda. För jo, sedan en timme och fyrtiofem minuter är jag numera Friskis & Svettis-medlem. Också ett sätt att fira.

Sitter och lyssnar på Marit Bergmans nya skiva samtidigt som jag är ute på morgonhalvan av min numera dagliga manusredigeringsrunda. I think it’s a rainbow känns som ett mer sorgset album än 2004 års Baby dry your eye, trots att man skulle kunna inbilla sig att regnbågar är gladare än tårfyllda ögon. Och sorgsenheten i Marits låtar får mig att tänka på temat i mitt eget skrivande.

För det är konstigt att det jag skriver är så fyllt av ledsamheter. För även om jag i söndags skrev om mitt melankoliska tillstånd och även i går verkade ha en liten släng av det, så anser jag ju mig själv i grund och botten vara en ganska så uppåt kille. Men när jag sätter mig ner och försöker skapa någon sorts litteratur är det som att den där gladheten är som bortblåst och ersätts med död, tårar och brustna hjärtan till höger och vänster.

Jag menar inte att jag aldrig kan skriva glada saker. Delar av Dannyboy var ju rena slapsticken. Eller kanske inte slapstick för den delen, men rätt så humoristiska i alla fall. Men i grunden är det ju en rätt så sorglig bok om svikna förhoppningar, omogenhet, liv som ändas för tidigt och kärlek som blivit sur och förvandlats till något mycket otrevligare.

Och då har jag ändå inte ens börjat beskriva boken jag nu sitter och filar på. Om den förra var bitterljuv så är den här detsamma, minus det ljuva. Jag förstår inte varför det blir så här. Jag tror inte att någon under de 160 sidor jag skrivit hittills har varit glad en enda gång. Mina karaktärer har visserligen setts skratta då och då, men det har mest varit åt eländet de upplever. Visst, jag kan tänka mig att det är lite som med Dantes Den gudomliga komedin, folk läser helvetesdelen men som jag minns det behövde vi knappt ens kika i skärselds- och paradisdelarna på litteraturvetenskapen för det är så sjukligt tråkigt att läsa om människor som går runt och svävar på moln. Det är roligare när det gör ont.

Jag menar dock inte att skrämma bort någon. Just nu är jag fylld av optimism att det kan bli riktigt bra. De senaste kapitlen jag gått igenom har känts precis som jag önskat att de ska göra. Det må vara ledsamt, men det är bra sorg. Tycker jag just nu i alla fall.

PS. Man kanske inte bör dra alltför stora växlar på att jag nämner herr Alighieri i samma andetag som mitt eget skrivande. Det enda vi rent konkret har gemensamt är att vi båda kallades Dante av våra mammor när vi var små. DS.

I dag börjar en ny era i mitt liv, ett nytt kapitel ska skrivas. I dag är det den första september, min bok är färdig precis som jag lovade när jag startade den här bloggen i slutet av maj. Yes box sir, så är det. Det är en ny och skön värld som mornat mig denna första höstdag.

Men det är ju så klart bara dikt och förbannad lögn. Det enda nya i mitt liv i dag är att mitt fyramånaders SL-kort för sommarsäsongen inte gäller längre, plus att jag ska bli en Friskis och Svettis-människa. I övrigt är allt som vanligt. Jag har en ofärdig bok i min dator. Jag misslyckades. Målet jag hade satt upp gick fullständigt åt skogen. Jag är i sanning en dålig människa.

Men det är väl bara att bryta ihop och komma igen, som min pappa brukar säga, tror jag i alla fall. Anyways, vad jag menar är att jag inte tänker lägga mig ner och dö på grund av det här totala misslyckandet. Jag är ju för sjutton till och med ledig från jobbet i dag, och ändå är jag uppe så här tidigt och har skrivit det här! Dagen ska självklart användas åt romanen. Helgen likaså. Varenda ledig minut framöver. Ofta i alla fall.

Så här är läget: när sommaren startade hade jag lite drygt 100 romansidor. Nu har jag runt 160. Varför lyckades jag då inte med det jag hade föresatt mig, jag trodde ju att själva textmassan skulle kunna vara klar till i dag? Well, tja, jag tror att det till åtminstone viss del beror på att jag gått tillbaka och petat i det jag redan skrivit så mycket, jag får inget riktigt grepp om männen i boken och har gjort om deras kapitel flera gånger.

För att ge historien det slut den förtjänar tror jag att jag behöver någonstans runt 230-240 romansidor, det vill säga ungefär samma sidomfång som Dannyboy & kärleken hade (den här innehåller dock en ansenlig mängd större textmassa, den är inte dialogdriven på samma sätt och därmed är de korta utgångarna färre). Vad ska vi gissa på då? Julen? Kan det vara klart då? Ja, klart det kan!

Eller låt oss säga så här: boken utspelar sig mellan början av december 2006 och trettonhelgen 2007. Jag lovar och svär att verklighetens tideräkning inte ska passera fiktionen innan jag satt punkt.

Förlaget ska dock få läsa det jag har – snart. Men först ska det skickas på vänremiss, troligen redan i helgen. Jag bävar.

Det är kört. Det blir jag och nattmarorna för evigt. För det gick så klart rakt åt pipsvängen med den där löjliga be.ez LEvertigo Street-väskan. Jag fattar inte varför det ska vara så otroligt svårt att göra stilrena, enkla och funktionella prylar. Jag blir lika förvånad varenda gång jag upptäcker det.

Utvändigt tyckte jag som sagt att den här väskan var fin. Jag trodde på den, den skulle bli min räddning, med den vid min sida skulle jag få förnyad energi att skriva på bokjäveln och det skulle inte finnas ett enda problem i hela världen, det skulle vara jag och boken och väskan för evigt, promenerandes inte hand i hand men rem mot axel vilket inte heller är att förakta.

Men som vanligt när det gäller relationer så måste man ju efter den ögonblickliga förälskelsen börja ta sig an innanmätet också ifall det ska bli något att satsa på i längden. Och det var här det gick käpprätt åt skogen redan från början. För inte nog med att be.ez var neonblå på insidan, den var fylld med ungefär tio små fack, håligheter, hemliga gömmor och spännband som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig vad de var till för. Jag vill inte ha det här jäkla krafset, jag vill ha ett par funktionella, bra små fack där jag kanske kan stoppa ipoden, en bok och ett anteckningshäfte och en mössa när det börjar blåsa snålt framåt hösten, men that’s it. Nu stod jag istället med en väska som storleksmässigt var åtminstone en decimeter högre än min nuvarande, och ändå rymde mindre eftersom den var så plottrig och frånstötande och allmänt vedervärdig. Och då har jag inte ens hunnit nämna att kardborrbandet som höll fast locket var format som bokstaven e. Vad tror de egentligen, att jag är femton år gammal? Nä usch.

Så jag håller mig till min kära Manhattan, som jag närt och fixat och donat vid min barm så länge (min är dock helsvart och inte röd som på bilden). Jag får väl ta med den till sängs i kväll, kanske håller det marorna på avstånd.

Vi ska aldrig skiljas igen. Åtminstone inte förrän jag hittar något snyggare.

Ofta när jag känner att det går trögt i mitt skrivande känner jag att det beror på bristande yttre attribut. I vintras när jag var tjänstledig i tre månader för att skriva på romanen (och kom ungefär halvvägs) gick jag omkring i flera veckor och hakade upp mig på att jag inte hade en bra datorväska att frakta min Powerbook i när jag skulle promenera till olika fik och skriva. Det blev en hang up som till sist mer eller mindre paralyserade mig och gjorde det omöjligt att fortsätta innan jag hittat den perfekta väskan.

Efter fruktlöst sökande i varenda jädra datorbutik av rang i stan hittade jag till sist en svart Manhattanväska på ETC på Odengatan som passade min tolvtummare perfekt storleksmässigt. För att förbättra hållfastheten vid en eventuell krasch – det är ju egentligen ingen datorväska – köpte jag sittunderlag på Clas Ohlson som jag klippte och limmade fast i botten och ryggen av väskan (på insidan så klart – appearance is everything). Jag var nöjd, besten var matad, demonerna blidkade och jag kunde skriva. Ett tag i alla fall.

Nu vaknar jag återigen kallsvettig om natten. Väskmaran är tillbaka, och detta trots att jag oftast sitter hemma och plitar och mest flyttar datorn mellan köket och vardagsrummet. Jag måste ha en ny väska.

Och faktum är att jag hittat en kandidat jag gillar. Den har visserligen det otroligt bajsnödiga namnet be.ez LEvertigo Street, men det är väl inget jag behöver skylta med om jag köper den. För något måste göras, annars blir det ingen bok, inget författarskap, ingen plats i den framtida litteraturkanonen. Allt hänger på om be.ez faller mig på läppen. Eller hänger mig om ryggen. Eller whatever.

Efter att jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Forum för två och ett halvt år sedan följde en tid när det var lite osäkert huruvida boken skulle få heta så eller inte. Någon tyckte att titeln signalerade ungdomsbok istället för vuxenroman, medan någon annan ansåg att det var en kalasbra titel eftersom den är lätt att komma ihåg och sticker ut. Jag stod så klart på den senare sidan, romanen hade hetat så redan ett år innan jag skrev inledningsmeningen Pingvinskörten fladdrar när jag springer mot tåget en lördag i slutet av maj 2002 (som från början, i ärlighetens namn, var 2001) och jag hade ingen större lust att ändra det. Dessutom var titeln konkret insydd i romanens sista kapitel, och utan den knorren kände jag att boken skulle tappa en del.

Men innan jag fick besked från förlaget, jag tror det var i augusti 2004 i samband med att omslaget skulle bestämmas, så bollade jag med andra förslag. Eller rättare sagt, jag bollade med ett annat förslag – Tonight is forever.

Jag har alltid tyckt att den Pet Shop Boys-låten, från debuten Please 1986, är en av duons bästa alster någonsin. Och det var visserligen aldrig planerat så, men Dannyboy & kärleken kom ändå att utvecklas till en roman som temamässigt följer i Neil Tennants spår i sökandet efter den där perfekta natten som framstår som evig under tiden den pågår. Så det var nödutgången.

Nu behövde jag aldrig ens dryfta de tankarna. Titeln blev kvar. Kanske var det bra, kanske var det dåligt, jag vet inte. Men det är min titel i alla fall. Eller ja, min och iPets, för i sanningens namn var det faktiskt han som kom på den, någon gång under hösten 1999. Det är åtminstone så jag minns det.

Tog mod till mig och mejlade förlaget i går, och berättade att de skulle få se vad jag åstadkommit hittills åtminstone inom några veckor, cirka ungefär två eller något sånt, kanske, var väl ungefär så pass precis jag klarade av att vara.

För att stryka min kära redaktör lite medhårs, så bjöd jag i alla fall på vad jag har tänkt att boken ska heta, alltså Vi har redan sagt hej då. Svaret löd ”Det är svårt att säga något om titeln utan att veta så mycket om innehållet, men jag gillar tonen i den.” Ha!

Grönt ljus, eller mnja – orange i alla fall, för de första 24 tecknen. Bara 234106 (inklusive blanksteg) kvar att få okejade med andra ord.