Jag tänker på det här med bloggböckerna. Om bloggare som tar steget över till bokform. Om hur glad jag är att jag faktiskt kom ut med min debutroman över ett år innan den här bloggen drogs igång. Så att ingen kan beskylla min eventuella status som författare på att jag åkt snålskjuts på min blogg. Det vore jobbigt att behöva kämpa både mot det och faktumet att jag till yrket är journalist, det räcker med det senare. Att jag från början enbart sökte mig till journalistyrket för att det verkade vara det närmaste författeriet man kunde försörja sig på hör inte hit, i mångas ögon är jag i första hand journalist och i andra hand författare och ska bedömas därefter. Att det skönlitterära språket i ”Dannyboy” kanske såg ut som det gjorde av helt andra orsaker är inte intressant – jag är journalist och därför skriver jag med korta meningar (well, gjorde åtminstone…), har ett drivet och effektivt språk med flyt i berättandet. Det är inte för att jag vill det, det är för att det ligger i min oerhört djupt präglade journalistiska natur.
Det här verkar ju kanske inte alls handla om bloggböckerna. Men det gör det. För lika lätt som det är klumpa ihop journalister som skriver romaner till en enhet trots att det de skapar sinsemellan är väldigt olika (vissa inlägg i samtidslitteraturdebatten ringer fortfarande i öronen), lika enkelt är det att fösa ihop bloggare till en sammanhållen enhet, en fysiskt lite underlägsen massa som genom ett bokförlags ynnest tillåtits ge ut en bloggbok.
Missförstå mig inte, jag tycker att en del böcker som bloggskribenter fått ge ut är föga imponerande och handlar nog mer om att ett ängsligt bokförlag känt att även de måstet hoppa på bloggutgivartåget och kastat sig över första bästa välskrivna blogg och skrivit kontrakt för att inte riskera att stå utan. Men jag blir störd på att de klumpas ihop till en enhet och slentrianmässigt kallas bloggböcker oavsett om de innehåller kåserier om att vara småbarnsförälder eller är fullfjädrade romanprojekt och vars enda gemensamma grund är att de till vissa delar i förväg publicerats på internet. Och även om man skrivit en bok som till sitt innehåll är helt skilt från det man skrivit i bloggen, så är man ändå på något sätt smittad, faktumet att man bedrivit en konversation med andra publikt (om än om något helt annat), ligger en i fatet, för en författare ska inte bete sig så. Man bör vara en isolerad ö, och högst motvilligt ro i land i en knirrande eka när det är dags att möta världen med sitt nästa alster.
I en perfekt värld borde alla böcker, oavsett deras tillblivelseprocess, bara bedömas utifrån sig själva. Men så funkar det ju inte. Så har det aldrig funkat. Tro mig, jag är journalist (och i andra hand författare), vi etiketterar så ofta vi kan. Det är enklast så.
Bah.
