Kategori: Jobb och sånt

Identitetskris verkar vara fredagens tema. Resumé ”avslöjar” att Ranelids blogg är falsk, vilket väl alla förutom några stackare som kommenterat på bloggen i fråga förstod från första stund, Sofi Fahrman har blivit identitetsstulen på Facebook enligt DN – en artikel som Vassa Eggen för övrigt ger en välbehövlig känga nu på morgonen – och själv möttes jag nyss av meddelandet Hi Daniel Åberg, Daniel Åberg would like to be added to your MySpace friends list och tänkte att nä nu är det kokta fläsket sönderstekt. När jag väl följde länken visade det sig dock vara något spamliknande, och jag kunde slappna av. Jag är fortfarande jag och ingen annan.

Som om inte det vore nog.

——

Uppdatering: Jaha, Ranelidbloggen är bortplockad, författaren själv polisanmäler och Bonniers förlagsjurist rasar. Exakt vad man anade skulle hända så klart, men jag undrar om det verkligen är rätt väg att gå. Alla jag sett som skrivit om den kortlivade historien har tyckt att bloggen varit fyndig och skriven med glimten i ögat. Visst, Ranelid har blivit någon sorts symbol för något som man får skämta med hur som helst och han har fått ta en hel del skit i press och på nätet, men ändå, jag tyckte faktiskt att det här var rätt humoristiskt. Om han bjudit på det och istället skrattat åt tilltaget hade han nog i långa loppet vunnit respekt.

Tror jag alltså.

——

Uppdatering 2: Hur ställer sig Bonniers till den här falska Ranelid-bloggen då, som verkar ha funnits längre än den nu bortplockade?

Dagens litteratursnackisar:

• Har Björn Ranelid blivit med blogg? Nej, jag skulle inte tro det. Men det vore ju helt fantastiskt om det faktiskt var så att det här var hans egna skriverier. Och nivån är inte helt annorlunda än den han har på sin riktiga sajt. Någon gång i framtiden ska jag också kalla mig författare, krönikör och estradör. Då är livet nog fullkomligt.

• Jan Guillou har blivit antastad i Norge. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men jo, visst finns det klara likheter mellan honom och Glenn Hysén.

——

För övrigt har jag på omvägar lyckats bli inbjuden till den mytomspunna Manillafesten på tisdag kväll. Och så kan jag inte gå! Ack och satans ve.

Jag spenderar dagen nedsjunken i ett gigantiskt Excelark. Det är så spännande.

Jag ser att det hävdas att Alex Schulmans blogg är värd drygt 28 miljoner kronor om året i annonsintäkter. Jag tittar på siffrorna, maler dem runt lite i huvudet och så börjar jag räkna.

Enligt artikeln så har Schulman runt 250 000 unika besökare på sin blogg per vecka. De hävdar att siffrorna kommer från Bloggportalen, men när jag kollar där står det att han den senaste veckan haft 127 000 besökare. Okej, men av någon anledning ska alltså siffrorna dubblas. De kanske har tillgång till mer initierad statistik än jag själv.

En normal vecka har jag enligt Bloggportalen runt 700-800 unika besökare. Just nu i detta ögonblick står det visserligen 459, men jag hade halvdygnslånga driftstopp vid ett par tillfällen veckan som gick, så ni får tro mig på mitt ord. Om vi dubblerar de siffrorna, enligt Schulmanexemplet ovan, kan vi säga att jag landar på cirka 1 400. Det är dessutom en siffra som stämmer bättre överens med de 150-200 unika besökare Statcounter hävdar att jag har per dag, och om jag kryddar bloggandet med några välvalda Twinglylänkar till DN-artiklar varje vecka och droppar några dräpande insikter och kommentarer så är det till och med sanning på riktigt.

Hur som helst – om 250 000 besök i veckan ger 28 miljoner kronor om året, ger alltså 1 400 per vecka … 156 800! Nästan en halv årslön som bara ligger och väntar där ute någonstans, pengar som om jag bara tryckte in lite annonser på sajten skulle ramla in över mig och förenkla tillvaron.

Yeah right.

Jaha, här lallar man visst runt utan vetskap om vad som är i görningen i krokarna. Enligt Resumés senaste breaking news har min granne Agnetha Lindblom Hulthén, mer känd som Journalistförbundets ordförande, blivit utelåst från sin lägenhet!

Och jodå, under förevändning att gå ut och slänga en soppåse släntrade jag fram mot lägenheten i fråga för att undersöka sanningshalten i artikeln (publicera aldrig en okollad nyhet är min devis) – och nog sitter det en nyckel fast i det undre låset allt.

Åh, ibland är verkligheten för underlig alltså. Ser via Emma att en av ”Arns” medfinansiärer, danska public service-bolaget DR, fått beskedet om SVT:s avhopp som finansiär via … SVT:s hemsida! Jag säger som Emma: Snyggt.

Snart tycker jag nog att mitt något raljanta benämnande av de olika turerna som ”Arngate” häromdagen är fullt berättigade.

För en tid sedan skrev jag ett inlägg där Morgan myntade det nya ordet ”Arnvarning”. Efter att ha läst det här pressmeddelandet, som precis damp ner i min mejlkorg från SVT, får begreppet en ny innebörd:

SVT tvingas avbryta Arn-samarbete med SF
Sveriges Television avbryter samarbetet med Svensk Filmindustri kring Arn, filmprojektet som bygger på Jan Guillous böcker om korsriddaren Arn Magnusson. Avsikten var att SVT skulle vara en av flera samproducenter i projektet.

– Det har tyvärr visat sig att SF inte kan leverera innehåll enligt det ursprungliga kontraktet. Därtill visar det sig att det filmade materialet inte håller den kvalitet som vi hade förväntat oss. Därför tvingas vi avbryta samarbetet med SF, säger Gunnar Carlsson, programbeställare för drama på SVT.

Innebär det här att ”Arn” är … tja, usel?

——

Uppdatering 13.20: Oj, samtliga riksmedier toppar med Arn. Det här var nog en nyhet som många på SF inte ville ha när de kom tillbaka från semestern i dag (för de var ju lediga allihop förra veckan…). Antar att ”Arn” behöver säljas in på rätt många utländska marknader för att gå ihop. När då svensk public service-tv hoppar av och anger kvalitetsskäl som orsak – oavsett om något annat egentligen ligger bakom – är så klart pr-katastrofen ett faktum.

——

Uppdatering 17.53: Det är svårt att säga bu eller bä i Arngate utifrån de olika parternas diametralt olika åsikter, men som vanligt är Martin Jönsson eftertänksam och kanske något på spåren i sin blogg.

Ända sedan i måndags tycker jag att det har varit märkligt tyst om det jag skrev om i ett inlägg tidigare, att den svenska marknaden är rätt ynklig när det kommer till Ingmar Bergman-filmer på dvd. Det har skrivits om att det ska storsatsas på hans teatergärning med en kanske årligen återkommande festival, och det planeras massor av ny- och återutgivningar av böcker av och om regissören. Men om det som de flesta känner honom som – filmregissör – har det varit nästan helt tyst. Tills i dag vill säga, då DN har en sidoartikel om det magra utbudet i Sverige och att man måste vända sig utomlands för att köpa något vettigt, främst till Criterions och Tartans samlingar.

DN frågar sig hur det kommer sig. Men på SF, som sitter på större delen av filmerna, har man semester och tycker inte att det faktum att landets främste regissör genom tiderna dött är skäl nog att svara på några frågor om eventuella framtida dvd-boxar. På något sätt känns det väldigt symptomatiskt.

Som journalist känns det som en fröjd att se DN och SvD i dag. På kvällstidningsmanér har de skapat sina motsvarighet till extraupplagor (som ju såväl Aftonbladet som Expressen tryckte i går), DN genom att helt enkelt lyfta allt övrigt kulturmaterial (utom tv-tablåerna så klart!), SvD genom att skapa en egen Bergmanbilaga. Säkerligen låg stora delar av materialet redan klart, men ändå, det är en imponerande mängd läsning som jag än så länge bara hunnit skumma och tänker ge mig i kast med när jag hinner.

Och det var ju det jag försökte få fram i går. Det jag ville vara med om var ju det väloljade katastrofscenario som finns på alla stora nyhetsredaktioner, det enorma maskineri som dras igång när världshändelser oväntat inträffar och som rätt sällan drabbar kulturredaktioner i en jämförelse med ”allmän”-redaktionerna. Att befinna sig mitt i, att svepas med av den stora portion kunskap, erfarenhet och proffsighet som finns där.

Men nä, jag satt här hemma och skapade mig själv som en Simpsonsfigur istället. Jag tror Ingmar Bergman hade gillat det.

Men det vete gudarna om det blev särskilt likt.

Jag träffade min vän Jennie för lunch nere på Odenplan tidigare i dag.

– Bergman har dött.
– Va? Nu?
– Jag fick en flash på mobilen för drygt en timme sen.
– Oj. Shit. Jaja, men då kanske de äntligen kan släppa en vettig box med hans filmer i alla fall.

För det är ju så. Den svenska utgivningen av Ingmar Bergman-filmer på dvd är skrattretande dålig. Weird Science skrev om det redan för nästan exakt tre år sedan, och läget är inte nämnvärt bättre i dag. Kanske är dagens händelse paradoxalt nog precis vad den största filmskatten vi har i Sverige behövde.

Så är Bergman död och jag får beskedet via TT:s flashtjänst till min mobil när jag promenerar genom en snårig skogsdunge jag snurrat in mig i i Hagaparken. Genast drabbas jag av en längtan efter att vara med, för även om jag verkligen gillar att vara ledig och även om det må låta hyeneaktigt, så är det vid just den här typen av händelser som det är roligt att jobba. Nej, samtalen man måste ringa för att få kommentarer är hemska, men spänningen, anspänningen, behovet av snabbhet och korrekthet skapar en särskild känsla som lägger sig över hela redaktionen, ett sorts ordnat kaos fyllt av adrenalin. Och en större död i Sveriges kulturvärld finns inte jämte Ingmar Bergmans, inte efter Astrid Lindgrens frånfälle för fem år sedan.

När Astrid Lindgren dog hade jag ännu inte börjat jobba på kultur/nöjesredaktionen. Eftersom jag några år tidigare varit hemma hos Lindgren i ett lite ovanligt ärende fick jag visserligen vara med på ett hörn och skriva en text om händelsen, som jag bloggat om här. Och den här gången har jag semester. Mina personliga sammanstötningar med Bergman är dock av ringa art, så de klarar sig nog ypperligt inne på redaktionen ändå. Lycka till hörnini.

Mina Bergmanfavoriter? ”En lektion i kärlek”, ”Smultronstället” och ”Fanny och Alexander”.

Och jag undrar. Jag undrar vad vi nu ska säga istället för Ring mig bara om Bergman dör när man vill poängtera att man verkligen verkligen inte vill bli störd på sin lediga tid.

Kultursommartorkan drabbar DN i dag och man drar samtidslitteraturens kris-debatten i ett reprisvarv. Ernst Brunner får dundra och menar att kulturskymning råder, någon annan tycker å ena sidan och å andra sidan, och en tredje anser trams, det är ju jättebra litteraturklimat just nu. Exakt som de artiklar som skrevs i ämnet i maj med andra ord. Det enda egentliga nya i dagens artikel är att den ackompanjeras av en färsk försäljningstopplista som visar att deckaren dominerar just nu, vilket ska understryka Brunners tes. Mig veterligen är det dock inte en nyhet att deckare säljer bra på sommaren, och att det således heller knappast är en slump att förlagen väljer att släppa sina tunga kriminalelefanter, som Stieg Larsson, Camilla Läckberg och Håkan Nesser, när det börjar vankas vår i luften.

Nu kan man ju nästan tro att jag inte håller med Ernst Brunner i den här frågan utifrån mitt tonfall längre upp. Men det gör jag ju på något vis, även om jag inte håller med om att deckare är dåliga utan tvärtom är rätt förtjust i bra kriminallitteratur. Jag undrar bara vad meningen är med att köra debatten en vända till? Tror DN att det ska kunna levereras en definitiv slutsats andra gången, eller handlar det bara om att det saknas annat att skriva om? Jag lutar åt det senare.

Här och här och även lite här kan man se vad jag skrev i frågan när det begav sig.

I våras stormade det kring det indragna statliga översättningsstödet av svensk litteratur. Nu planerar regeringen att följa Förläggareföreningens förslag på hur ett nytt system ska kunna se ut, skriver mina eminenta kollegor inne på jobbet. Förslaget är visserligen inte klart än, men det verkar som att alla parter åtminstone inledningsvis är glada och belåtna. Fortsättning lär följa.

——

På tal om något helt annat: Likt Jesus har min ipod nano, som bet i gräset under mystiska omständigheter i januari, återuppstått visserligen inte på den tredje dagen men åtminstone på den sjätte månaden. Jag vet inte vad jag gjorde, men plötsligt när jag utan någon som helst förhoppning gjorde ett försök att koppla in den i datorn sprattlade den till liv. Jag ska bli religiös.