Queer as folk (2)

Får via min chef höra att mitt blogginlägg om Biblioteket Plattans okonventionella hyllsortering, där de i somras lyckades placera min synnerligen heterosexuella roman ”Dannyboy & kärleken” på hyllan Queer, i går letade sig in i en liten kulturtext hos Expressen, som handlar om hur bokhandelsbesökare tar sorteringen i egna händer och helt sonika flyttar titlar till hyllor där de anser dem platsa bättre, med anledning av Tony Blairs och George Bushs nya memoarer.

Det står i texten att jag ”förargades milt” över bibliotekets tilltag. Ha, jag rasade ju!

Tilläggas bör också att Biblioteket Plattan kort efter mitt inlägg flyttade boken till hyllan Stadsliv.

Ett tynande liv på Facebook

Mitt liv på Facebook är sorgligt eftersatt. Jag går in någon gång om dagen, scannar igenom de senaste timmarnas händelser, gör möjligen en like på något, klickar på en bild, och beger mig iväg igen. Kanske svarar jag på något meddelande som kommit först, de får jag ju notifikationer på via mejlen, så där krävs ju inte aktivt att jag går in och kollar. Min senaste statusuppdatering skedd i måndags morse klockan 07.12, att redan ha varit vaken i några timmar har blivit en livsstil, antar att Tage hade en del i den insikten.

Mitt Twitterflöde har också blivit lidande sedan prioriteringarna i livet kastades om, men jag scannar ändå av det hjälpligt under dagen, även om jag inte deltar i så många konversationer som jag skulle vilja. Men lika eftersatt som Facebook är det inte.

Egentligen är det en smula konstigt, för jag tenderar att vara konservativ i mitt nätliv. Urbasen i mitt sociala liv på nätet – bloggarna – är nämligen fortfarande det jag fäster störst vikt vid. Att hålla rss-flödet under kontroll är alltid prio ett, Twitter två, Facebook tre. Om längden jag brukat tjänsterna på var viktigast borde de två sistnämnda byta plats. Men kanske är det Twitters och Facebooks inneboende väsen som är boven i det dramat. Twitter är mer till professionell nytta än Facebook, som är mer vänner-, kompis- och bekantafokuserat. Och de säger ju att man ska försvinna ur vänskapskretsen när man skaffar barn. Kanske är det bara mitt sätt att leva klyschan.

Oavsett vad, så väckte den här söta filmen som jag hittade via Jocke Jardenberg nu på morgonen en del varma känslor för Facebook. Kanske borde börja hänga där lite mer igen.

Mitt livs spellista

Jag läser Svenskans artikel om Spotifylistor till romaner och grämer mig att jag aldrig tog tag i det där med att göra en lista för ”Dannyboy & kärleken”. Den dryper ju av främst 90-talsmusik, mitt älskade 90-tal, och jag har tänkt på det så många gånger och till och med bloggat om det även om jag inte kan hitta det nu, fan fan fan. Samt att jag tror att jag till och med gjorde en spellista med låtarna som förekommer i romanen till releasefesten.

Men den arrangerades ju den 4 april 2005 om jag inte minns fel. Och då fanns inget Spotify. Och gissa om den listan har överlevt i mitt iTunes under de åren.

Not.

Så jag söker igenom bloggens arkiv, och slås av hur mycket bättre jag var förr. Det är något som de flesta bloggare med några år på nacken brukar upptäcka, det finns en mättnad en tröttma en stagnation som är ack så svår att ta sig ur. När jag klickar runt i arkivet efter det där inlägget jag vet ska finnas så hittar jag inget speciellt, men slås ändå av hur mycket bättre det var, trots att det inte var något speciellt. Det fanns ett schvung jag saknar nu.

Fan.

Men en spellista ska jag fortfarande göra. Någon måtta på min mediokrati får det vara.

——

Här skriver för den delen Lisa ”Onekligen” Bjärbo om sin spellista till sin senaste roman.

Berlinbeställning lagd

En liten Berlinbeställning gjord hos Adlibris. Peter Handbergs ”Släpp ingen levande förbi” och Antony Beevors ”Berlin: Slutstriden 1945”. Jag väntar med Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” tills den nya svenska pocketutgåvan kommer i januari. Är även sugen på Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”, men kanske ska man ta och se den i Fassbinders tv-version istället?

Ja, jag tror minsann det, hann beställa den från Amazon innan jag publicerade, tillsammans med ”Goodbye Lenin” och ”De andras liv”.

Yay!

Man vill ju vara i drift liksom

Ja, det var ett tag sedan sist, men som ni kanske märkte låg min blogg nere halva dagen i dag, precis som på den gamla goda tiden då jag hotade med att byta från Binero om det blev driftstopp en jävla gång till! vid minst tre tillfällen.

Jag är inte så dramatisk längre. Nu för tiden har ju dessutom i princip alla inom nätbubblan Binero som webbhotell, så jag känner mig inte lika ensam när det dyker. Plus att jag till skillnad från 2007-2008 även har Twitter som uttryckskanal, vilket ju gör plågan mindre när man står där bakbunden i sitt digitala liv.

Men gör det inte till en vana igen, tack.

Die Mauer

Delningen av Berlin och muren fascinerar mig något oerhört i all dess absurditet. Jag har visserligen inte tagit mig iväg till murmuseet ännu, jag känner att jag vill lägga i princip en heldag på det, och därför komma välfokuserad, utvilad och taggad. Och utvilad och välfokuserad är jag ju sällan nu för tiden.

Men hur som helst. Jag är, i brist på museibesök, även på jakt efter den ultimata boken om det delade Berlin och dess mur. Jag har stått och bläddrat i lite olika böcker, men jag får hela tiden turistfällevibbar av dem. Det måste finnas mer, något djuplodande, som sätter muren i ett sammanhang och inte bara beskriver den som en symbol för den ultimata ondskan, som baksidan på en av böckerna jag kikade på i lördags uttryckte det. Jag inbillar mig ändå, utan att vara expert på området, att verkligheten var en smula mer komplicerad än så.

Tips mottages därför tacksamt.

Twittra an till vårt barn, igen.

Det må ha gått åtta månader, men Stockholm City kan fortfarande inte riktigt släppa att vi i mars använde Twitter under vår tid på förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus. I dagens upplaga av tidningen får Johanna återigen en liten nymoralistisk men VAR är världen på väg-släng av sleven (dock nämns inte mitt beteende den här gången, det är nu enkom en trio kvinnor man ska förfasa sig över).

Om det här, och hur de sociala nätverken påverkar våra liv när det kommer till att dela med sig, har Johanna nu skrivit i sin blogg på Dagens Nyheter.

På ett väldigt klokt och nyanserat sätt dessutom, om ni frågar mig.

Det kom ett brev

I går sammanfattade jag ju de digitala utgivningarna av ”Vi har redan sagt hej då” en smula i DJtv. Och som vore det en tanke fick jag i går eftermiddag ett mejl från någon i Norge som gick i liknande självutgivningsbanor och hade några frågor. Jag svarade på frågorna rätt utförligt under kvällen, och insåg när jag var färdig att jag nog svarat så långrandigt mest för mig själv, knappast för att frågorna krävde det. Jag ville helt enkelt summera upplevelserna så här långt på något sätt.

Så vafasiken, jag tar och publicerar hela klabbet här på bloggen också.

> Hei!
>
> Fant frem til bloggen og bøkene dine gjennom forfattercoachen Johanna Wistrands blogg. (http://enbokblirtill.blogspot.com/)
>
> Har lest med smil utdragene fra ”Vi har redan sagt hej då”. Han gjør det ikke lett for seg, hovedpersonen. 🙂
>
> Synes det er modig og kult at du har gitt ut boken selv. Og du har jo jobbet masse for å markedsføre boken på egen hånd. Funderer på å gjøre det samme, og lurer derfor på om du i ettertid synes det var en riktig avgjørelse?
>
> Ville du gjort det igjen? Vil du anbefale andre å gjøre det samme?
>
> På forhånd, tusen takk for tilbakemelding.

Hej!
Oj, svåra frågor. Men intressanta! Jag ska göra mitt bästa för att svara.

Jag ångrar absolut inte att jag valde att ge ut boken på det sätt jag gjorde. Det finns alltid två sidor av ett mynt, och det är möjligt att romanen hade fått lite mer uppmärksamhet eller ”kredd” i traditionell media om jag hade gett ut den på ett etablerat förlag. Men det där är svårt, för jag kan ju egentligen inte veta i vilken utsträckning jag verkligen hade uppmärksammats mer. Kanske är det bara mitt ego som vid några tillfällen tagit en smula stryk, eftersom det alltid kommer att finnas de som inte tycker att en utgivning på eget förlag är på riktigt, oavsett en boks eventuella kvaliteter. Och eftersom jag redan hade en fot inne i branschen dels genom mitt arbete som journalist, och dels genom att jag har debatterat den svenska bokbranschen en del i min blogg och lärt känna en del människor i den, så känner jag ju av det där på ett annat sätt än om jag inte haft någon insyn alls. Eller, jag inbillar ju mig att jag känner av det i alla fall, man kan lätt bli lite paranoid…

Hur som helst – utfallet av min utgivning blev väl ungefär som jag hade förväntat mig på det stora hela. Om jag hade fått önska så skulle jag kanske ha fått några fler recensioner i dagspress, nu fick den sju har jag för mig, och även om det inte är dåligt så är det en rejäl bit från de drygt 30 som min debutroman fick. Om jag hade fått önska kanske jag hade fått … tolv. Men det där är väl också egentligen mest något jag tänker på eftersom jag själv är journalist och vill få uppmärksamhet i ”min egen” värld, uppmärksamheten bland bokbloggare var jättestor, och nästan alla där var oerhört positiva och verkade inte nämnvärt bry sig om att boken var egenutgiven, vilket däremot dagstidningsrecensionerna väldigt gärna poängterade (gärna med påståenden om att boken hade behövt en redaktör, dock rådde ingen konsensus om VAD den här redaktören skulle ha uträttat för underverk, de pekade på lite olika grejer).

Slutsatsen är väl att ja, jag är nöjd med hur det gick och jag ångrar det inte. Det var mycket jobb och stundtals nästan övermäktigt, men också oerhört roligt och lärorikt. Om jag kommer att göra det igen vet jag inte riktigt, det beror nog också på hur min nästa roman blir tror jag, jag har en tanke om en bok som jag tror har potential att bli ”större”, och kanske vore det då dumdristigt att ge ut den själv om den har bättre möjligheter att uppmärksammas rejält om den ges ut på traditionellt sätt. Men samtidigt lär den här ännu väldigt oskrivna romanen knappast vara färdig för utgivning före 2013, och vem vet hur det traditionella sättet att ge ut böcker på ser ut då?

Råder jag dig och andra att göra samma sak? Well, ja, både och. Jag vet inte riktigt vilken din bakgrund är, och jag vet heller inte riktigt hur snacket går i Norge, men jag ska ju inte sticka under stol med att jag så klart hade nytta av att jag var åtminstone lite etablerad som författare innan jag gjorde det här. Är man helt ny i branschen blir det så klart ännu svårare att nå ut och bli tagen på allvar.

Hoppas att mina svar inte gjorde dig besviken. Lycka till, och låt mig gärna veta vad du bestämmer dig för!

/daniel