Författare: Daniel Åberg

Man undrar ju. Man undrar ju hur man gör när man ska skriva en begravningsscen när man har haft turen att slippa gå på dylika tillställningar. Jag har varit på en i mitt liv, och från den minns jag nästan inget.

Jag har visserligen sett ungefär en miljon begravningar på film och tv. Men det känns liksom inte på riktigt. Och den jag ska beskriva i min roman måste bli rätt så olidlig på mer än ett sätt. Den är en av romanens klimaxer, slutet på första delen, hemligheter ska avslöjas, tårar ska rinna, skandaler ska visas upp inför öppen ridå. Lite som i Festen när sonen ställer sig upp på faderns 60-årsfest och berättar att pappan förgrep sig på honom när han var liten. Jag hatar såna scener. Jag hatar att man inte kan gömma sig, att man måste se andra plågas, att man tvingas känna deras lidande, deras bokstavliga skruvande på sig, deras oförmåga att fly bakom soffan där man bara vill sitta med händerna för öronen och säga a-la-la-la-la-la-la tills allt det jobbiga försvunnit. Men nu ska jag alltså skriva en sådan scen. Kanske blir det terapi. Kanske kommer jag att älska att plågas när jag är klar. Fast jag tror inte det. Men det är nödvändigt för min historia. Bara att hålla andan och kasta sig ner i det mörkra vattnet antar jag.

Men åter till problemet. Faktum är att jag ställts inför det en gång tidigare. När jag var 18 år skrev jag en roman som mitt specialarbete i trean på gymnasiet. Det var en rätt skruvad deckarthrillerkärlekshistoria som trots sin sturm und drang-megalomani på vissa sätt var väldigt bra. Jag älskade Rebecka hette den, och kanske kanske kommer den att bli min tredje roman. Jag brukar leka med tanken ibland. Fast rejält nedtonad och helt omskriven i sånt fall. För säga vad man vill om min personlighet, men min känsla för dramatik har förändrats en del mellan 18 och 31 års ålder. Om det blivit bättre eller sämre låter jag andra avgöra, men annorlunda har det blivit i alla fall. Men i grunden har den en fantastisk historia. Inbillar jag mig åtminstone.

Men åter till ämnet. I Jag älskade Rebecka hade jag också med en begravningsscen. Jag var helt villrådig inför den för då hade jag aldrig varit på en begravning, men slutresultatet var en av de saker som min svenskalärare (som var handledare för projektet) gillade mest av allt i hela boken. Uppenbarligen hade hon inte sett Änglagård, för det var begravningen i den som jag hade plankat rakt av med dialog och allt. Tror inte jag kommer undan med det en andra gång.

Oh well, det löser sig. Improvisation är mästerverkets moder. Hoppas jag.

Åter på fastlandet sedan ett och ett halvt dygn, men fortfarande skrattar bokmanuset, döpt till Texten, mig rått i ansiktet, hånar mig och bespottar mig och förlöjligar mig och … ja spottar på mig igen för att det får ligga i mappen Dokument/Vi har redan sagt hej då (jupp, nu är arbetsnamnet det tills vidare) oöppnat.

Kära manus, jag förstår att du känner rastlöshet, det gör jag också. Men du förstår – jag har ju mamma och mina tvillingsystrar här på besök tills i morgon. Och du förväntar dig väl inte att jag ska sitta och knåpa med dig när mamma fyller år i dag, då måste jag väl ändå få fira henne istället? Då måste jag väl få traska Västerlånggatan upp och ner och trängas med alla andra turister? Då måste jag väl få åka till Vasamuseet för första gången sedan jag var 13? Då måste jag väl få gå på Gröna Lund och reta mina systrar för att de inte vågar åka Fritt fall (jag tänker heller inte göra det, men jag har åtminstone gjort det en gång för fyra år sedan på midsommardagen när jag var jättebakfull och aldrig trodde att jag skulle överleva), det måste jag väl få göra?

Eller tänker du fortsätta hångrina mig i ansiktet ända tills jag går härifrån? Ja då gör jag väl det helt enkelt. För du tänker väl inte förfölja mig? Du tänker väl stanna hemma?

Snälla?

I början när jag bodde i Stockholm var jag inneboende i en lägenhet i Skarpnäck. Mycket skulle man kunna berätta om det, men jag lämnar det därhän just nu. Däremot tänkte jag nämna att jag brukade åka inlines på Skogskyrkogården, det var alltid väldigt lugnt där och fantastiskt välasfalterade vägar som man kunde susa fram på. För dem som inte vet det så är alltså Skogskyrkogården en begravningsplats modell jättestor, och det går busslinjer därinne bland annat. Så det var inte som att jag brände runt och vanhelgade något med mitt åkande. Tror jag i alla fall.

I vilket fall som helst så tänker jag i morgon, för första gången sedan jag lämnade Skarpnäck för ett mer centralt Stockholmsboende, göra mitt första återbesök dit. Jag ska reka för boken, jag har en begravningsscen med som jag måste kolla upp. Inte så att jag tänker krascha en begravning, men jag vill kolla in hur det ser ut, och ta lite bilder. Och förhoppningsvis blir det ju fint väder och då kan det väl vara rätt sjyst att cykla runt där lite, inbillar jag mig.

I vintras rekade jag på NK, en episod utspelar sig där också och jag behövde kolla upp lite detaljer. Då tog jag bland annat den här bilden. Varför jag tog den kommer jag inte ihåg, men när jag ser den nu inser jag att det mest ser ut att jag håller på och stalkar någon på exakt den plats där Anna Lindh mördades. Hua.

Och nu när jag outat mig som ett scary creep tror jag att jag lägger ner bokskrivandet för dagen.

Nej, så ska den så klart inte heta, roman nummer två. Men det vore lite roligt, även om jag antar att förlaget kanske inte skulle tycka det. Kanske kunde jag söka spons från ATG. Men då tvingas jag nog skriva in ett besök på Solvalla eller liknande. Och mina erfarenheter av hästar sträcker sig inte längre än till en ridtur på en islandshäst vid namn Rödde för några år sedan. Min kompis som äger hästen i fråga sa dock att jag var som född på hästryggen. Det var snällt sagt av henne, men jag tvivlar på att det var särskilt sant. Men jag hoppade över ett hinder och red omkring i skogen utanför Vallentuna som värsta kofösaren, så helt värdelös var jag väl inte.

Vi har redan sagt hej då är däremot en titel som jag funderat lite mer allvarligt på sedan i onsdags. Frasen ger i dagsläget inte en enda träff på Google, och mig veterligen har Marcus Birro aldrig ens tagit meningen i fråga i sin mun. Den känns inte lika klockren som Skjut dom som älskar, men likt den så är Vi har redan sagt hej då något som funkar med bokens handling, och jag tycker att det låter lite fint. Nåja, vi får se.

Spenderar min första semesterdag med att flämta i hettan. Sitter på Levinsky’s på Rörstrandsgatan och dricker alldeles för mycket kaffe och försöker hitta lite skrivinspiration. Än så länge har jag mest suttit och duttat i textstycken jag redan skrivit, men jag ska nog få ur mig åtminstone ett par sidor innan dagen är över. Om jag inte svimmar före dess vill säga. Och nu kom jag på att jag glömde dra för persiennerna i lägenheten innan jag gick hemifrån. Det kommer att vara 40 grader inomhus när jag kommer hem. Och jag är ledsen, men jag skämtar faktiskt inte.

Jag blir så trött. Men jag antar att jag får skylla mig själv eftersom jag är så totalt värdelös när det gäller att läsa lyrik i alla dess former.

I drygt ett dygn har jag gått omkring och varit helt övertygad om att Skjut dom som älskar ska vara titeln på min nästa roman. Jag känner titeln som en Olle Ljungström-låt från albumet ”Världens räddaste man” som jag tyckte var sjukt bra i mitten på 90-talet – vi spelade Ljungströms två första skivor mer eller mindre non stop på bandspelaren när vi satt och hinkade öl utanför vårt tält i ett stekhett Roskilde 1995 – och eftersom det var Roskilde nu i helgen och jag skrev en summeringsartikel om festivalen i går, så började jag tänka på mitt eget enda besök där när jag traskade hem från jobbet. Och började alltså fundera på Skjut dom som älskar. Och tänkte att ja, den ska fasiken heta så. För faktum är att låten redan figurerar i boken, och frasen summerar ganska bra en del av de känslor jag försöker få fram i det jag skriver. Dessutom är det en bra titel.

Men i dessa internettider är det ju alltid bäst att kolla vad Google har att säga om saken. Och det är här min dåliga lyrikkunskap kommer in. För hade jag haft någon som helst koll på svensk samtidspoesi, så hade jag ju så klart vetat att Marcus Birro skrivit en diktsamling som heter just så, som gavs ut 1997. Nu gjorde jag inte det, och sitter istället här med lång näsa och ett knäckt hjärta som hetsat upp sig i nästan 1,5 dagar i onödan. För det är en sak att dela titel med Olle Ljungström, en låt är ju rätt olik en roman till sin form, om man säger så. Men jag tänker inte döpa boken till samma sak som Marcus Birro gjort, även om det rörde sig om en diktsamling. Någon måtta får det vara.

Det skulle ju bli så bra. Och det kändes så också, till en början. Men så börjar man störa sig på detaljer, och snart sitter man där och gnisslar tänder över att inget blev som man tänkt sig och man undrar vad fan man gett sig in på och hur man ska komma ur det utan allt för stora blåmärken.

Jag pratar så klart inte om förhållanden utan om min relation till bloggverktyget Squarespace. Jätteflashigt och fint under ytan, men ack så trögflytande och jobbigt att ha och göra med. Helt hopplöst när man kopplar upp sig via gprs för att göra ett inlägg när man är ute på vift.

Så nu tänker jag göra om igen. Från scratch. Det kommer nog att ta några dagar. I samma veva tänker jag passa på att byta webbhotell också. Och eftersom jag måste betala för ytterligare en månad för att fortsätta nyttja Squarespace under tiden, så finns det en risk att den här sajten slocknar framåt tisdag förmiddag. Men håll ut, snart blir det nytt liv. Och då jäklar blir det åka av.