Författare: Daniel Åberg

Jag har haft dålig fantasi hela veckan, känt mig loj och sjuk och ämlig och gnällig och … blä helt enkelt och därför inte skrivit en skönlitterär rad. Jag sätter mig helt tom framför datorn och har ingen aning om vad jag ska skriva så piper telefonen och Morgans sms säger Ska på pressvisning 10. Frukost? och jag svarar Ja för fan, säg mig var och när och du finner mig där och känner att dagen redan tagit en oväntad vändning och kanske är den ljusnande framtid min och kanske till och med på rim.

Bläddrar snabbt i DN På stan (jag har resignerat, de får väl komma ut på torsdagar då, men jag gillar det fortfarande inte!) och ser att Svenska kyrkan följer Svenska institutets initiativ och vill öppna ett virtuellt svenskhem på Second life. Och jag kan inte göra annat än hålla med åsiktsmaskinen i det här fallet, har någon någonsin hört talas om någon som håller till där förutom de journalister som skapar konton för att sedan skriva om det? Det var någon som jag brukar läsa regelbundet som berörde samma ämne tidigare i veckan, men nu kan jag för mitt liv inte minnas vem, trodde det var Martin Jönsson men jag hittar inget där. Hur som helst, tänka sig, en hel värld bestående av mediamänniskor som traskar omkring i en tom tillvaro. Som Stockholms innerstad ungefär. Nej, nu var jag så där fördomsfull igen som när jag dissade förorten häromdagen men nu står det ett-ett i alla fall. Bitande vass är jag också, precis som senast.

Nej, dags att borsta tänderna och ge sig bort mot Sture. Vart fasiken äter man frukost där i krokarna på vardagarna?

Hey trouble sjunger Concretes ur högtalarna och jag vet inte om det är passande eller inte. Kanske. Hur som helst skjuter jag tankarna åt sidan, jag har ett jobb att sköta och ett liv att leva. Försommaren har försvunnit utanför mitt köksfönster men värmen finns kvar inne i lägenheten, jag vaknade med en dröm ur det förflutna på näthinnan alldeles för tidigt och det är konstigt hur svåra de är att skaka av sig, ligger kvar som en påminnelse om tider som flytt precis bakom ögonlocken, de är som en psykedelisk film om jag sluter ögonen men det ska man inte göra när det är dag, så jag håller dem öppna. Känslan finns dock kvar även om den inte kan ses.

Hej trubbel. Jo, rätt passande.

——

Just ja, artikeln om Sandvik och En bok för alla från gårdagens SvD ligger uppe på webben nu. Dock är det drygt 5 000 personer som jobbar på fabriken, inte 3 000 som anges i texten. Men hey trouble, vad gör det om hundra år?

Två rätt olika grejer så här på den tidiga tisdagseftermiddagen:

Angående nedläggninshotet mot En bok för alla så har Svenska Dagbladet sökt upp en arbetsplats där bokförlagets ursprungliga folkbildningssyfte blomstrar – Sandvik AB i mitt fädernes Sandviken. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner en viss stolthet när jag läser artikeln. Om SvD kom med i matchen och la upp den på nätet så kanske ni kunde förstå varför också.

——

Andreas Ekström har skrivit en krönika i nya numret av Journalisten om den mystiske Johan Larsson, som ligger bakom knuff.se, intressant.se, nyligen.se och bloggar.se och säkert några fler bloggessentiella indexeringssajter som jag inte har koll på. Ekström lanserar teorin att Larsson kanske inte ens finns eftersom han styr den svenska bloggvärlden i total hemlighet, tydligen vet ingen vem han är, en dag var han bara ett maktfaktum det inte gick att blunda för.

Eftersom det fortfarande finns en väldigt utbredd skepsis mot bloggfenomenet inom vissa typer av traditionell media så utgår jag ifrån att innehållet i den här krönikan (även om jag inte tror att det varit Ekströms syfte) kommer att användas som ett sorts ha! vad var det vi sa-inlägg i kampen för att spräcka den svenska bloggparian. För att göra det nedsablingsarbetet lite enklare publicerar jag härmed all kontakt jag haft med nämnda Johan, enligt parollen all smuts ska upp på bordet. Mellan den 18 och 21 juli förra året fick jag tre mejl från honom efter att jag haft problem med att fastna på knuff.se respektive nyligen.se. Här är vad han svarade:

Kirrat. (den 18 juli)

Kirrat. (den 21 juli)

Vänta, klart du ska kunna pinga automatiskt – jag fixar till så ditt gamla konto får den ”nya” adressen. (den 21 juli)

Nu ska det nog inte dröja förrän den svenska bloggmogulen fallit från sin piedestal.

Nu har röstningsslussarna öppnat för DN:s kulturpris och det är bara att gå in och klicka. Kom igen nu, jag vet att ni vet hur man gör, säkert 80 procent av er röstade i riksdagsvalet och säkert hälften smsade järnet när det var dags för final i Melodifestivalen. Den här gången är det till och med ännu enklare, ett musklick så är det klart. Så slå nu ett slag för litteraturen och rösta fram Peter. Eller någon av de andra om ni nu vill det av någon bisarr anledning.

Jag undrar för den delen om det är så enkelt som det verkar. Själv har jag nu röstat fem gånger utan att få upp någon blinkande hörru – du har redan röstat alldeles för många gånger-symbol. Kanske syns det inte att det bara fäster en gång, eller så vinner den som har mest klickglada vänner. Låtom oss hoppas på det senaste.

Sprang på en vän jag inte sett på ett tag i går, hon ropade efter mig när jag vandrade längs Norrtullsgatan hemåt med lätt bekymrade steg, jag vände om och gick tillbaka. Vi kramades, utbytte vardagsfraser och hon hade en kompis med sig så det korta samtalet blev väl inte det djupaste vi uttalat precis, men hennes avskedskommentar fastnade i mig, jag får väl läsa på nätet helt enkelt. Jag rodnade lite och sa ja, jo, jag antar det eller något sånt och så skiljdes vi åt.

Jag funderade på det där när jag kom hem. För den är ju ett underligt ting, den här bloggen. Det var ju länge sedan dess ursprungliga syfte, att beskriva skrivandet av roman nummer två, slutade vara huvudpoängen. Det är fortfarande en viktig del men att bara skriva om mitt skrivande är helt enkelt inte så spännande när mitt tempo stundtals är så löjligt lågt. Jaha, i dag skrev han noll rader, spännande. Jaså, lite drygt en sida i dag, ser fram emot morgondagens rapport. Tjoho.

Men det här är heller inte en blogg om mitt privatliv, det finns ingen ambition att skriva sanningen om min tillvaro här. Jag undanhåller saker, utelämnar detaljer, jag väljer att skriva om det jag vill skriva. Det är inget facit till mitt liv. Det har aldrig varit syftet. Jag väljer helt diktatoriskt vad jag vill ska komma fram i ljuset. Med det vill jag inte låta påskina att verkligheten skulle vara särskilt extraordinär, för det är den sällan. Men ändå.

Däremot sitter jag inte och hittar på. Det som skrivs här har hänt, har tänkts, har gjorts. Däremot är det kanske inte allt som har hänt, tänkts, gjorts. Om nu någon trodde det.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men nu är det i alla fall skrivet.

Jag är ingen sollapare av rang. Jag blir rätt trött på den här ah solen är framme nu måste vi ut i gräset och vi får inte gå in igen förrän i oktober-mentaliteten redan ett par dagar innan våren slår till. Men men, ibland får även jag bjuda till och i går åkte jag således till Alby och hade picknick. Jag och Morgan var ute och promenerade tidigare på dagen och när vi sprang på Andrea vid Skanstull var hennes reaktion ungefär but whyyy, are you mad!?, vilket rätt väl speglade min egen initiala inställning till förortsbesöket. Men väl på plats efter 32 minuters tunnelbanefärd från den trygga innerstaden så var det ju rätt najs. Och jag har faktiskt varit i Alby förut, på Subörb-festivalen för två somrar sedan har jag för mig. Och även om jag i själ och hjärta är en gröna linjen-kille så gillar jag verkligen röda linjen nere i de sydvästra förorterna, för säga vad man vill om en del miljonprogramsområden, men naturen de är insprängda i är väldigt vacker på sina håll och när man kommer neråt Masmo och Fittja så är det ju rena landsbygden runtomkring.

Oh well, nog med förnumstiga åh det är så sött med nedslag i verkligheten-kommentarer från mig. Tänkte mest berätta vad jag gjorde i går. Efter att fotot togs drog jag för övrigt ner min dragkedja lite och tog en till bild, varvid Morgan syrligt sa vad fan, håller du på och stajlar dig för bloggen eller?, så utifrån respekt för verkligheten publicerar jag originalbilden istället.

Nu ska jag åka och hjälpa en vän att flytta ihop med sin pojkvän i deras nyinköpta Kungsholmentvåa. Jag är inhyrd som muscle-man.

I går kväll när jag åkte hemåt med tunnelbanan efter ett par öl på en releasefest jag kom så sent till att jag inte ens vet vilken bok det var för så tänkte jag på tomrummet. Nej, inte tomrummet i tillvaron som jag känner ibland, åtminstone inte främst, utan tomrummet på tunnelbanan.

Vi är ju lite krångliga i Sverige ibland. Även om vårt samhälle är ett under av effektivitet så tänker jag ofta på hur Londons tunnelbanas varningsfras mind the gap i Stockholm har motsvarigheten tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Det känns så tråkigt, så onödigt, så korrekt. Jag skulle vilja stå vid dörrarna, vänta den där lilla evigheten det tar från att tåget stannat tills dörrarna öppnas, och höra den automatiska kvinnorösten säga tänk på tomheten. Nej, det är inte den mest direkta översättningen, men det är den bästa. Tänk på tomheten. Okej, skulle jag tänka, okej nu tänker jag på tomheten och därefter skulle dörrarna öppnas och jag skulle falla ner i avståndet mellan vagn och plattform.

——

Så läser jag den utmärkta Uppsalabloggen 100 procent kommersiellt gångbart, funderar på det här med efternamnens betydelse men fastnar snart i minnesjunkietankar om ungdomens förlovade stad istället. Hm, det var länge sedan jag var i Uppsala. Oh well, det är ju Valborg snart.

Det här inlägget är lite tekniskt mumbojumbo-dominerat, bara så ni vet:

Jag har sedan i höstas varit medveten om att mina rss-strömmar på den här sajten på något sätt innehåller dålig kod. De validerar inte ordentligt, de innehåller något sorts skräp som troligen har sin grund i att jag har byggt hela den här sajten själv utifrån en WordPressmall som jag sedan modifierat rätt kraftigt på olika sätt utan att egentligen besitta den tillräckliga kunskapen när det kommer till kodknackeri.

Hur som helst – rätt så länge struntade jag i det här problemet för det har ändå funkat i de flesta fall. Men nu har ju Twingly gått och blivit det nya svarta, och deras system (som används av DN och SvD i deras så här skriver bloggvärlden om den här artikeln-funktioner) är tyvärr kinkigt och läser av rss-strömmar när de indexerar blogginlägg. Och mina feeds är alltså undermåliga och skrattas ut av deras sökmotor, och kommer således inte med. Och när det inte ens syns hos DN att jag har bloggat om min käre vän Peter om hans litteraturtriumf, då får det fan i mig vara nog!

Så – jag efterlyser alltså någon som kan hjälpa mig att rensa i koden i min rss-fil. Så här ser det ut om man analyserar den hos sajten Feed Validator. JAg har försökt att uttyda vad som bör göras, men när jag försökt har problemet helt enkelt bara blivit värre. Jag vore evigt tacksam om det finns någon därute som kan hjälpa mig.

Debatten om konsumtionskritiken stormar vidare, i dag har DN en artikel i kulturdelen där turerna kring de inblandade, som hittills främst varit Nina Björk, Sisela Lindblom, Susanne Ljung, Linda Skugge, Isobel Hadley-Kamptz, Anna Lundberg samt Dilsa Demirbag-Sten benas ut. Och det är en konstig debatt, jag tänker inte fördjupa mig i någon argumentation åt endera hållet men konstaterar ändå att det är tydligt hur ointresserade många varit av att läsa vad som egentligen står i de olika inläggen. Folk pratar förbi varandra och rycker saker ur sitt sammanhang för att driva sin egen tes som vore de skamlösa. Det är ju visserligen inget som är unikt för den här stormen på något vis, men ändå, det är fascinerande att se.

Nu är det ju primärt inte därför jag skriver det här inlägget – så klart inte! – utan jag gör det för att jag i vanlig ordning är lite sur på DN och dessutom vill framhäva mig själv. För dagens artikel ackompanjeras (endast på webben och inte i papperstidningen för en gångs skull) av en faktaruta med rubriken Väskdebatten i de största medierna. Jaha, och vad är det med det då? Jo, för den enskilda artikel om den här debatten som tryckts i flest antal exemplar är ju inte med! Ja, jag pratar så klart om min egen artikel, som hittills publicerats i cirka 20 dagstidningar av varierande storlek och som hittills nått en tryckt upplaga av cirka 470 000 exemplar (den ligger på en del webbar som inte kört den i papperstidningen också, som SvD och GP) – och då räknar jag inte med den kraftigt beskurna varianten som Stockholm City tryckte häromdagen, där ändå det mesta om det som nu kallas väskdebatten fanns med om jag inte minns fel. Tillsammans med den blir det … 770 000 exemplar ungefär. Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet och allt vad de heter kan slänga sig i väggen. Bah! Otack är den osynlige nyhetsbyråjournalistens eviga lön.

Men vadå, din artikel handlade ju egentligen inte om debatten i sig utan om Sisela Lindbloms bok, kanske någon invänder. Ja visst, det stämmer, men det gjorde ju faktiskt Bo Madestrands artikel i DN, som sparkade igång cirkusen, egentligen också.

Ah, inget går upp mot lite indignation på morgonkvisten. Nu ska jag skalda lite istället.