Pravda

Sprang på en vän jag inte sett på ett tag i går, hon ropade efter mig när jag vandrade längs Norrtullsgatan hemåt med lätt bekymrade steg, jag vände om och gick tillbaka. Vi kramades, utbytte vardagsfraser och hon hade en kompis med sig så det korta samtalet blev väl inte det djupaste vi uttalat precis, men hennes avskedskommentar fastnade i mig, jag får väl läsa på nätet helt enkelt. Jag rodnade lite och sa ja, jo, jag antar det eller något sånt och så skiljdes vi åt.

Jag funderade på det där när jag kom hem. För den är ju ett underligt ting, den här bloggen. Det var ju länge sedan dess ursprungliga syfte, att beskriva skrivandet av roman nummer två, slutade vara huvudpoängen. Det är fortfarande en viktig del men att bara skriva om mitt skrivande är helt enkelt inte så spännande när mitt tempo stundtals är så löjligt lågt. Jaha, i dag skrev han noll rader, spännande. Jaså, lite drygt en sida i dag, ser fram emot morgondagens rapport. Tjoho.

Men det här är heller inte en blogg om mitt privatliv, det finns ingen ambition att skriva sanningen om min tillvaro här. Jag undanhåller saker, utelämnar detaljer, jag väljer att skriva om det jag vill skriva. Det är inget facit till mitt liv. Det har aldrig varit syftet. Jag väljer helt diktatoriskt vad jag vill ska komma fram i ljuset. Med det vill jag inte låta påskina att verkligheten skulle vara särskilt extraordinär, för det är den sällan. Men ändå.

Däremot sitter jag inte och hittar på. Det som skrivs här har hänt, har tänkts, har gjorts. Däremot är det kanske inte allt som har hänt, tänkts, gjorts. Om nu någon trodde det.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men nu är det i alla fall skrivet.

5 reaktioner till “Pravda”

  1. Det här med bloggar är egentligen helt galet. Jag läser en hel drös bloggar och har koll på vad alla dessa människor gör. Precis som jag då antar att de som läser min har koll på mig. Jag vet nästan mer om “bloggvännerna” än vanliga kompisar. Men det tänker man ju inte alltid på när man sitter där med sina skriverier. Dessutom är det ju rätt bisarrt att tänka sig att många läser bloggar utan att läsa kommentarer och då man ju alltså ingen aning om vem som läser. Kanske lika bra det för lite skrämmande är det ju faktiskt.

  2. Jag igen. Känner att min kommentar här ovanför blev lite konstigt formulerad. Men jag antar att du fattar ändå vad jag menar….

  3. Jag förstår vad du menar, jag springer ibland på människor som jag träffar väldigt sällan som verkar ha full koll på mig via bloggen, vilket ju både är bekvämt och obekvämt. Samtidigt har jag vänner som överhuvudtaget inte läser min blogg, och då blir det nästan som att det känns jobbigt att behöva berätta saker som jag redan skrivit om. Jaja, självförvållade i-landsproblem (internetlandsproblem) antar jag…

  4. Haha, ja exakt. Skumt när man ska berätta något får nån och så svarar de “ja men det vet jag redan , det läste jag ju på bloggen”. Hur ska detta sluta? Intressant att se hur bloggvärlden ser ut om en sisådär 5 år. Finns den kvar tror du? Och i vilken form?

  5. Jag tror inte att det uppkomna bloggbehovet som folk skaffat sig kommer att försvinna, men frågan är ju hur det kommer att se ut. Jag hoppas det är åtminstone delvis textbaserat fortfarande om fem år, jag har svårt att se mig själv sitta och jollra framför en webbkamera.

    Däremot tror jag att det mycket väl kan komma en motreaktion mot det här utfläkandet av det privata i bloggar, att människor helt enkelt inte orkar med att läsa vad ens kompisar sysslar med dagarna i ända. Men då övergår väl bloggare till att skriva om annat som publiken vill läsa istället, för uttrycksbehovet lär inte försvinna.

    Så, en tvåminuters kvasianalys.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *