Författare: Daniel Åberg

En dåres försvarstal

Ja. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva på romanjäveln på sistone. Mycket dålig.

Men jag vill i alla fall meddela att den genomgång av texten jag tagit mig an att göra innan semesterns inträde faktiskt färdigställdes i går kväll. I nuläget består manuset av 208 215 tecken, ungefär 130 romansidor. På den sista raden står att läsa Du tittar fortfarande på mig. Väntar väl. På vadå? och på något sätt känns det passande, som hade jag en tanke bakom orden när de skrevs i början av juni, som visste jag att de skulle fungera uppfordrande på mig själv när semestern väl knackade på dörren, en uppmaning kanske inte lika direkt som ja men fan fortsätt och skriv nu då! men så hade heller inte den meningen passat särskilt väl som avslutning av kapitlet i fråga.

Jag ska fortsätta nu. Så fort morgondagens arbetsdag passerat och helgen inträtt ska jag faktiskt skriva. Jag ska skriva om en promenad genom Stockholmskvällen mellan en man och en kvinna. Ja, jag har sannerligen gjort det förr men ibland går det bara inte att hålla sig.

——

Och just det – 130 sidor på den här boken, 160 på projektet jag slängde i sjön samt ett i mina ögon väldigt välskrivet filmmanus som det förhoppningsvis ska börja hända en del kring efter sommaren – jag tycker inte att det är så himla illa jobbat under de senaste två och ett halvt åren trots allt, med tanke på att jag ändå jobbat heltid större delen av tiden.

Gästrikar is da shit!

Inte nog med att gästriken i Stockholm varit jätteduktig i kväll och dammsugit, planterat om en blomma, dammat, tvättat, bytt sängkläder och dekorerat köket med en ny fin röd matta, Gefle IF-gästrikarna nere i Borås stod ju för en helt fantastisk prestation nu i kväll och spöade skiten ur Elfsborg också. Hurra för oss!

brandman.jpg

Och på tal om gästrikar – i Gävle far brandmännen omkring enbart iklädda kalsonger dessa dagar.

Kuriosa: Mannen på bilden är den legendariske isracingföraren Posa Serenius.

En vanlig morgon i en gurkhatares liv

Espresso House vid Odenplans tunnelbana vid klockan 07.20 i morse:

– Hej, jag tar en sån där frukostmenygrej.
– Då är det mackor med ost och skinka till vänster och vegetariska till höger.
– Är det gurka på dem?
– Eh … nä … jag tror inte det.
– Vad bra.

Så kommer den. Blicken. Den korta stundens häpna tystnad. Därefter kommentaren.

– Men vadå, tycker du inte om gurka?

Ständigt denna jävla grönsak.

Vart tog den lilla bohemen vägen?

Besökte Bistro Bohemé i fredags, ett par dagar efter att den månadslånga renoveringen avslutats efter drygt tre månader. Och jo, tyvärr tvingas jag erkänna att de som startade Facebookgruppen Stoppa ombyggnaden av Bistro Boheme, en grupp jag ställde mig lätt ambivalent till tidigare i år, hade helt rätt. En tidigare rätt unik bar har omvandlats till ett anonymt vitmålat standardställe utan atmosfär där personalen bråkade sinsemellan inför öppen ridå och där vår beställning helt glömdes bort efter att den lagts. På plussidan får dock medges att uteserveringen kändes större och luftigare än tidigare, samt att utomhusbaren är ett välkommet tillskott.

Som menlöst sommarhak för spankulerande Drottninggateturister i cityshorts funkar nya Bistro Bohemé kanske bättre än tidigare, men stampubliken som tog stället till sina hjärtan under lång tid återvänder troligen inte efter premiärbesöket. Med tanke på hur de nya ägarna valt att genomgöra renoveringen känns det faktiskt rätt medvetet.

Och just ja: Den panerade osten finns fortfarande på menyn. Men om man inte sa till så fick man den med tjeckisk potatissallad och inte klyftpotatis, vilket vi bittert fick erfara. Förut var det tvärtom.

57 channels and nothing on

Alltså, jag gillar Bruce Springsteen lika mycket som någon annan, det vill säga rätt mycket, men snälla kan inte karln lämna landet någon gång så att kvällisarna kan börja skriva om något annat än vad Springsteen åt till middag i går kväll och hur det gick till när Little Steven besökte ett 7-Eleven? Aftonbladet har just nu 48 Springsteenrelaterade puffar på sin festivalsommarsida, Expressen 46 på sin musiksida.

Det känns som ett par för många.

Tunnelbanan

I dag skriver jag från mobilen på väg med tunnelbanan mot Stadshagen. Min rygg ska få sig en välförtjänt kotknackning.

I dag är också dagen då jag vänjer mig av från nässpray efter min förkylning. Jag går i blå gången med genomtäppt näsa och är sur för att jag glömt snytpapper. En minut till Akallatåget nu. Ett barn har lagt sig och skriker på perrongen, föräldrarna tittar på. Dörrarna stängs, hej då.

——

Uppdatering: Två post-naprapatkonstateranden:

1. Oj vad varm om ryggen man blir av liniment.

2. Det var kanske inte så smart att ta på sig en stickad kofta som ytterplagg när det hällregnar ute.

Nu tar jag inte sommarlov!

Mons Kallentoft kallar den ”Sommardöden”. Jag kallar den bloggdöden.

För nu är tiden då människor runt om på internet säger tack och adjö datorn, nu ses vi om ett antal veckor och så nämns en sommarberså och hej då, blogg shut down here we go.

Det kommer inte att hända här. Jag ställer mig totalt frågande till det. Min dator är inte ett arbetsredskap. Den är ett livsredskap, en kompanjon i vått och torrt, en vän som vandrar vid min sida så länge det finns ett elnät att tanka vid. Oftast annars också.

Så här kommer ingen jädra bloggdöd att inträffa. Kanske lite svajigare leveranstider, kanske något färre inlägg, men avbrott, nej inte så länge jag står upp och andas.

Eller ligger i sängen som nu.

Spoiler alert!

Kära Albert Bonniers förlag:

Om man har en bok som är 680 sidor lång, hör det då verkligen till god ton att i baksidestexten avslöja en viktig detalj i handlingen som inträffar först på sidan 562, så som ni har gjort i ”En halv gul sol”?

Kalla mig konservativ men då tycker jag att det vore mer ärligt att kalla baksidan för handlingsreferat.

Fotnot: Samma detalj avslöjas för övrigt i texten som förlaget lagt upp hos nätbokhandlarna.

Hej, stämmer det att han är död?

Fick efter några snurriga missförstånd ringa Stig Olins son i morse för att få bekräftat att den legendariske skådespelaren, regissören och radiomannen avlidit. Jag hatar verkligen att göra sånt, det är fan i mig det värsta som existerar med det här jobbet, jag blir svettig, stammar och hakar upp mig istället för att göra det rätta och hålla det rakt, koncist men respektfullt.

Men det gick förhållandvis bra, det blev en snabb morgontext med Myggans nöjeslexikon som bas varvid vi började ringa för att få kommentarer. En väldigt namnkunnig filmkännare ville ha betalt för att säga några ord. Tack men nej tack sa vi till honom och ringde Nils Petter Sundgren och Kenne Fant istället, som snällt svarade på våra frågor.

Sommartorka hej hej sommartorka (2)

Vi har lite nyhetstorka på jobbet i dag. Vilket kanske bara är en återspegling av mitt personliga tanketillstånd, jag har ingen bra ingång för ett blogginlägg med schvung och stilistisk stringens.

By the way, jag hostar fortfarande och därför är fortfarande inte ”Sommardöden” färdigutlyssnad. Dock återstår bara runt tjugo minuter av lyssningen och jag funderar på vad jag borde ge mina öron i present härnäst. Helst en deckare, det passar sig bra för gående när man inte behöver lyssna jätteintensivt. Men hjärnan står som sagt lite still. Men Mons Kallentofts böcker ska i alla fall filmas skriver Sydsvenskan. Vi rewritar glatt en notis i denna stund.

I går scoopade vi att ”Bolibompa” flyttar till Barnkanalen. Det är mycket nu.

Jag bad väl om det antar jag

Jaha, här sitter man och hetsar över felstavare och tycker att man är bäst i världen. Varvid ett mejl dimper ner från Piteå-Tidningen där det försynt funderas hur det kommer sig att vi kallat Sara Lumholdt för Sara Humboldt i en notis i går.

Och nej, inte bara en gång. Tre gånger.