Författare: Daniel Åberg

Mer covers åt folket! Prolog.

För tio år sedan, i juli 1998, tågluffade jag och min dåvarande flickvän genom Europa. Uppsala-Berlin-Prag-Budapest-Wien-Venedig-Toulouse-Paris-London-Amsterdam-Uppsala klarades av under loppet av tre veckor, där Toulouse berodde på ett missöde då vi placerat oss i fel ände efter ett tågbyte i Avignon varvid den tänkta Barcelonatrippen frös inne när tåget delade sig och vi tuffade mot den franska västkusten och vi ryckte på axlarna och sa c’est la vie men konduktören som upptäckte vårt misstag ville annat och kastade av oss på en pendeltågsstation mitt ute i ingentinget.

Hur som helst.

Någonstans under den första halvan av resan, låt oss säga mellan Prag och Budapest för det är så jag helst minns det, hamnade vi i en kupé tillsammans med två unga amerikaner, en kille som var militär och stationerad på en bas i Japan men nu på permission, och en tjej vars bakgrund jag inte minns. Vi började prata, jag minns dem som trevliga på det där typiskt amerikanska sättet, ämnena skiftade och vid ett tillfälle när någon av dem pratade om en knepig typ de mött, en läskig karl som betett sig skumt och möjligen viftat med en pistol, föreslog min flickvän liknelsen lite som Robert De Niro i ”Taxi driver”? och började härma den klassiska ”You talkin to me?”-spegelscenen.

De två amerikanerna tittade konstigt på henne. Taxi what? frågade den ene och hon sa men, alltså, ”Taxi driver”, med Robert De Niro som taxichaffis i ett sjavigt New York, Martin Scorsese regisserade. Båda ruskade på huvudet. Nej, aldrig hört talas om. Jo, Robert De Niro visste de vem det var, Martin Scorseses namn hade de också hört, men den där filmen, helt obekant. Men skämtar ni? försökte vi. Det var ju båda deras stora genombrott, även om man inte har sett den så har man ju hört talas om den. Travis Bickle, lätt störd taxichaffis som vill spola gatorna rena från synd. Jodie Foster som tolvårig prostituerad. Mordförsöket på Ronald Reagan 1981 var ju inspirerat av filmen på något sätt, han var ju besatt av Foster eller hur det nu var.

Vänta nu, sa armékillen. Hur gammal är den här filmen egentligen? varvid vi svarade ja, öh, 1976, möjligen 1975 kanske. De brast båda i skratt. 1976? Men seriöst, då var ju inte jag född! sa tjejen och killen konstaterade inte jag heller och skakade på huvudet. Varför skulle vi ha hört talas om en film som är över tjugo år gammal?

Damn that cloudy sky!

Vänsterhanden mår bra igen efter gitarrspelandet. Jag är inte bakfull. Det är bara så där lagom varmt och lite halvmolnigt, inte sånt där jobbigt oj nu skiner solen så hårt att jag måste vara utomhus-väder. Gefle börjar spela sin match först klockan sex. Jag behöver visst inte jobba.

Jag har alltså ingen ursäkt för att inte ägna åtminstone en del av dagen åt författande.

Nänä. Okej då.

All kultur är bra kultur. Not.

I dagens DN finns en recension (ej på nätet) av tv- och filmbloggen Weird Sciences gästspel på Expressens kultursidor i går. Det är en av de underligaste texter jag läst på länge.

Kajsa Ekis Ekman dömer ut WS-uppslaget för att texterna handlar om personer hon aldrig har hört talas om, det är fullt av nördig namndroppning och associationer till ”geniförklarade” tv-skapare som ingen som inte tillbringar all tid framför tv:n och datorn känner till.

Som om inte DN:s kultursidor dagligen vore fulla av namndroppning och associationer till författare som ingen som inte tillbringar all tid med näsan i en bok känner till.

Men det är ju skillnad.

——

Uppdatering lördag kväll: WS-Kjell har själv kommenterat recensionen i ett inlägg.

Ett gitarrsolo för mycket

Semester. Skrivtid. Dags för disciplin, skarp hjärna och ett sinne fyllt av ord ord ord. Jag har ju en bokjäkel att skriva klar gubevars.

Men så spelade vi ”Guitar hero” hela kvällen i går. Roligt då, även om Josefine spöade mig, men nu är vänsterhandens fingertoppar obrukbara. Det smärtar när jag knattrar på tangentbordet. Varje tecken är en plåga, en handling fylld av jämmer och ve. Det är … aj aj.

Då går det ju inte att skriva roman.

Vad synd.

Mitt granskande öga, min vaksamma blick

Vikarie-Carl kommer fram och säger att jag ska läsa den text han just skickat till utläggningskön ordentligt. Självklart, jag tar mig an den med mitt granskande öga och kommer att ge hård och ärlig kritik, ingen pardon här inte svarar jag. Det tar två sekunder. Därefter börjar vikarierna Sara och Emma gapskratta.

Det här med att jag äter vikarier som mellanmål verkar visst inte ha kommunicerats externt.

Dags att banta

Det är sista dagen i dag. Två veckors av hårt styre här på kultur-/nöjesredaktionen är snart till ända. Jag har härskat med järnhand, hållit undersåtarna i hårt koppel, ingjutit fruktan och käkat sommarvikarier till mellanmål.

Det är ingen vidare diet, nu väntar smalmat på semestern.

——

Det är för övrigt lite konstigt. Hela världen tuggar iphonefradga och här sitter macfanatikern Daniel och funderar på att köpa en Nokiatelefon.