Författare: Daniel Åberg

Jag skriver, alltså finns jag (10)

Just nu på Ålands nordligaste udde:

skrivaskriva10.jpg

Även i dag från Havsvidden hotell i Geta.

——

Vad fasiken, här satt jag i går och skrev ihop min recension av ”The dark knight” och gav för första gången i mitt recenserarliv ut en femma. Direkt efter går filmens stjärna ut och spöar på sin mamma plus syster i London. Vad är det för ett jävla sätt?

Fem små ord av kärlek

bibblanmariehamn.jpg

Nej okej då, det kanske inte riktigt såg ut så här på Mariehamns bibliotek innan jag kom dit och gjorde en strategisk omplacering i bokhyllorna. Men kom igen, kan ni komma på någon svensk ÅÄÖ-författare värd efternamnet förutom mig och Klas Östergren? Nej just det, alltså är det inte mer än rätt att hyllan med nämnda bokstäver på det åländska huvudbiblioteket numera avslutas med de här två praktexemplaren.

Sa han i all ödmjukhet.

——

Och när jag ändå blev i gasen och botaniserade det finska litterära beståndet, kunde jag så klart inte låta bli att googla upp vilka bibliotek på det finska fastlandet min roman finns på. Det visade sig vara fyra bibliotek som har den (plus två på Åland), vilket känns väldigt roligt, men det som gladde mig mest var de fem ämnesord Finland valt att sortera boken under:

Kärleksberättelser, förflutna, skönlitteratur, Stockholm, Uppsala.

Jag hade inte kunnat summera det finare själv.

Tillbaka till dåtiden (2)

Sandvikens bibliotek. Så mycket historia. Så mycket av mig i imperfekt.

Jag har inte varit inne där särskilt mycket på senare år, nästan alltid nöjt mig med att stanna vid tidningsrummet utanför entrén för att läsa dagstidningar under mina fåtaliga besök i staden. I går gick jag dock in, satte mig och skrev en stund, strosade omkring och … ja, mindes så klart.

Sett till antalet besök har jag nog varit på filialen i Kungsgården säkert tio gånger så ofta. Men biblioteksbesöken inne i Sandviken har ändå etsat sig kvar mycket starkare, kanske för att de skedde i ett senare skede av livet, ett skede då jag var mer medveten om mitt läsande och inte bara satt och gnisslade tänder över den idiotiska regel som sade att man bara fick låna tre seriealbum åt gången, så som fallet var i Kungsgården. I dag förstår jag den till fullo, men då, anfäkta och anamma vad irriterande det var.

Jag kunde så klart inte hålla mig från att gå och kolla om min egen bok stod inne. Det gjorde den, två exemplar i den vanliga hyllan och ett i gästrikerummet. Det gladde mig och fyllde mig med en känsla av stolthet, även om det kändes tveeggat eftersom jag gärna varit utlånad. Men hey, det är väl bättre att synas än att inte göra det, på något sätt.

bibblansandviken.jpg

Jag stod där och vände och vred på boken ett tag. Och nej, jag fick inte någon riktig känsla för den. ”Dannyboy & kärleken” är en pocketbok, så är det bara, och jag önskar att det var den versionen som fanns på bibliotekens hyllor. Den inbundna skänker mig inte riktigt någon ro.

Och ja, känslan av längtan inför dagen då mer än en bokrygg bär mitt namn i den där hyllan var ovanligt stark när jag ställde tillbaka den på sin plats.

——

Det här är trots titeln inte ett annat blogginlägg för en annan dag. Men det kommer.

Jag – en kvinna med musikalfäbless

Jag minns att jag någonstans läst om en kvinna som hade sett ”Sound of music” över 200 gånger på bio. Efter att inom loppet av två dygn ha sett ”Mamma mia” två gånger på bio börjar jag känna att jag kanske håller på att förvandlas till den där kvinnan. Särskilt eftersom jag faktiskt gillade filmen mer andra gången, även om Pierce Brosnan fortfarande kändes hopplöst felplacerad i sin roll.

Och Filmstaden i Gävle. Jag har inte varit där på över tio år, kanske så länge som tretton, och det som slog mig när jag gick upp längs den där trappan jag gått så många gånger förut var hur … liten den var. Det förvånade mig en smula, det är ju inte som att jag har växt sedan jag var 20. Men kanske kan seenden förändras på andra sätt än fysiska.

Jag skriver, alltså finns jag (5)

Just nu i de nordligaste delarna av Uppland:

skrivaskriva5.jpg

I dag från Dragon Gate utanför Älvkarleby.

Oh the joy av att åka bil och få lyssna på P 4! De säger att ”Ring P 1” är folkets röst men kyss Karlsson, det är ju P 4 man ska låta RDS:en i hyrbilen ta hand om när man brummar runt i landet om man vill ha koll på läget i provinserna. Dessutom får man höra musik man aldrig skulle ratta in som innerstadsbo i Stockholm – på förmiddagen har jag avnjutit Magnus Uggla, Sidney Youngblood, Def Leppard och Bryan Adams, alla inom loppet av en timme! Dessutom har jag fått veta allt om hur det att bo ute i det yttersta kustbandet vid Svenska högarna samt fått lite trädgårdstips. Vad mer behöver jag?

Jag skriver, alltså finns jag (4)

Just nu på ett fik i centrala Vasastan:

skrivaskriva4.jpg

I dag från Möbelcafé i korsningen Observatoriegatan/Upplandsgatan.

Dagens sittning förkortas/sinkas dock av att jag har en tvättmaskin att bevaka samt faktumet att jag känt mig tvungen att gå igenom nomineringslistorna till årets Emmygala. Att ”The wire” inte fick en nominering till årets drama ens under sitt svanesångsår drar tyvärr löje över hela arrangemanget.

Skrivfiket och jag

Ett bra skrivfik. Vad är det egentligen?

För mig är det ett ställe där det inte är allt för stimmigt, men heller inte folktomt. Det här att gå in i mig själv när jag skriver har aldrig varit min femma, jag vill ha något att kunna se på och distraheras av när jag skriver, annars tröttnar jag alldeles för snabbt. Därför klarar jag heller inte av att skriva utan internetuppkoppling, jag behöver kunna kolla min mejl ibland, läsa en blogg eller två, inte för att jag egentligen känner mig besatt av att ständigt vara online, men för att min text tråkar ut mig om jag inte hela tiden får en gnutta stimulans även från annat håll.

Hm, det låter som att jag är ett dampbarn.

Eftersom jag numera är med dong behöver jag inte bry mig om huruvida fiket ifråga har wifiuppkoppling, tidigare var det mer eller mindre ett krav. Huruvida de spelar musik eller inte rör mig inte heller, så länge de inte brassar på så högt att de överröstar det som ljuder ur mina egna lurar.

Ritorno är ett rätt bra skrivfik AD (After Dong). Fast när det är soligt ute är det rätt hopplöst, ingen sitter i den tid- och fönsterlösa lokalen när solen skiner, och jag får panik om jag ska sitta där helt själv. Samtidigt vill jag inte sitta utomhus, det är för oberäkneligt med fåglar, vind och konstigheter. Därför är ett fik med stora fönster – gärna något öppet dessutom – att föredra, då det brukar betyda att andra än jag kan tänka sig att sitta där.

Tips mottages tacksamt. Min egen jakt går vidare, säkerligen redan senare i dag.