Författare: Daniel Åberg

I en chattsession med Johanna i går kom vi in på det här med värdet av att spara rubbet av det man skriver för eftervärlden – det kan ju i framtiden bli tal om Nobelpris och sådant, viktigt alltså att man för forskningens skull sparar allt man får ur sig i textväg, brevvolym efter brevvolym ska förhoppningsvis ges ut av det framtida Åbergsällskapet.

Men Facebook håller ju på att fucka upp allt! För sedan de införde sin chattfunktion har alla andra program döden dött. Jag har inte haft min iChat-, Adium- eller Skypeklient öppen sedan i somras – varför skulle jag när jag enkelt ser vilka av mina vänner som är online i Facebook och kan chatta där istället? Visst, chattfunktionen är simplare till sin utformning – det är text som gäller och inget annat – men i ärlighetens namn har jag aldrig begagnat mig av ljud- eller videochattar i särskild utsträckning ändå. Text is da shit för mig.

Så vad är då problemet? Jo, det går ju inte att spara chatthistoriken ordentligt! Visst ligger säkerligen allt jag skrivit och skvalpar någonstans på någon Facebookserver, och den senaste sessionen (på ett ungefär) finns kvar när man ploppar upp chattfönstret igen, men sedan då? Borta, utan någon chans för mig att lägga vantarna på, puts väck dumma fläck.

En kulturskatt går förlorad i Facebookträsket och framtidens akademiker gråter.

Breaking literature news! Måndagen den 20 oktober presenteras årets nomineringar till Augustapriset!

Ja, det står faktiskt Inbjudan till presskonferens Augustapriset 2008 i mejlets ärenderad.

Nåväl, även jag har skrivit ett och annat knasigt i mina dagar, så jag nöjer mig med att meddela att det i år är tjugonde gången Augustpriset delas ut. Jag antar att Peter Kihlgård får en nominering, jag tycker att Malte Persson borde få det och Bruno K Öijer får väl den obligatoriska lyriknomineringen i den skönlitterära klassen. Bland faktaböckerna är PO Enquists memoarbok självskriven.

I övrigt står det helt still i min trötta skalle.

Jamen då drar vi väl iväg till den äckliga mediageggsfesten och grisar med de övriga äckliga mediageggspersonerna då eller?

Nähä, jag valde fel häst i år också.

Men om jag tillåts säga det, och det gör jag eftersom det här är min blogg, så tänkte jag faktiskt välja Jean-Marie Gustave Le Clézio ett tag, ingen hade skrivit hans namn på vadslagningslistan före mig och eftersom han fick Dagermanpriset var han ju en het kandidat, men eftersom jag så gärna ville ha en amerikan valde jag med hjärtat istället. Det är helt sant. Men vad hjälper det så här i efterhand. Damn! Men grattis till Daniel K på TT-desken som tog chansen, skrev upp Le Clézios namn och plockade hem potten som landade på 240 kronor.

Hur som helst. Jag har klippt, klistrat och uppdaterat vår tidiga webbversion åtta gånger vid det här laget, nu låter jag våra kulturreportrar göra det riktiga grovjobbet och sy ihop papperstexterna.

Okej, nu har jag satt 20 spänn i vår redaktionsvadslagning på att Joan Didion får litteraturpriset. Jag tänker så här:

Det blir en amerikan eftersom Horace dissat amerikanerna som grupp men senare poängterat att det här minsann är en individtävling, inte en nationalsport. Nästa grej är att det bör bli en kvinna – de kommer aldrig att erkänna det men självklart vore det en fjäder i hatten om de klämde i med två kvinnor i rad med tanke på att statistiken fortfarande är 93/11 i männens favör. Och eftersom det enda namnet som brukar förekomma när det gäller amerikanska kvinnor är Joyce Carol Oates så blir det Joan Didion, dels eftersom Oates straffat ut sig med sin maniska produktion men också för att Svenska Akademien har gjort precis så här tidigare, år 2000 trodde alla att priset skulle gå till den där andre kinesen, och så drämde de till med den helt otippade Gao Xingjian istället.

Så kom igen nu Horace, make my day!

Ah.

I love the smell of Nobel prize in the morning.

——

Nej, det var faktiskt inte bara det när jag tänker efter. Jag ser i dagens Aftonbladet att Kristian Luuk hoppar av Melodifestivalen nästa år. Och jag kan faktiskt inte känna annat än sorg när jag läser det. Det har varit riktigt roligt att ha herr Luuk som lekledare under de två senaste årens schlagerturnerande och jag har svårt att se vem som ska fylla hans skor, jag hade trott på ett tredje och sista färgsprakande år. Att kuska runt nästa år blev genast en något mindre attraktiv syssla.

——

Ah. Nobelpris och Melodifestival i samma inlägg. I love the smell of det också.

På tal om mitt Nobelinlägg från i morse – på Expressen har de också spekulerat och hunnit utse Paulo Coelho till Nobelprisvinnare.

Jag tror helt ärligt att det är troligare att Astrid Lindgren får det, död eller ej.

——

Uppdatering: Ah, nu har Svensk Bokhandel grävt djupare i det hela. Coelho, Coetzee – potato, potato.

Vi diskuterade Nobelpriset i går kväll, vem som borde få det och vem som redan hade fått det. Jag försökte starta en gissningstävling, räkna upp de tio senaste årens vinnare, men initiativet mottogs med föga entusiasm så jag började läsa om Moa Martinson istället, borde verkligen ta reda på hur det var med det där släktskapet som mamma sagt att vi har, hur jag nu kollar det enklast utan att behöva ta till släktforskning.

Nåväl. Jag tycker att en bred amerikan borde få det. Jag har inget särskilt skäl till varför, men jag tycker att det vore trevligt, USA får alldeles för lite utrymme i våra liv. Rent personligen anser jag att Richard Ford vore ett trevligt val om nu inte Astrid Lindgren kan få det postumt, det vore ju på tiden att de valde någon man har hört talas om. I sånt fall skulle jag dessutom ha varit hemma hos en Nobelpristagare, alltid en fjäder i hatten.

Hur nära har jag varit en Nobelpristagare? Tja, jag satt bredvid när min kollega pratade med Doris Lessing i telefonen förra året och det var nära att jag läste Elfriede Jelineks ”Lust” 2004, men i övrigt, nej, ingen vidare fysisk kontakt.

Fast i och för sig, om det där med Martinsonsläktskapet slår in är jag ju blodsbunden till någon som haft intimkontakt med en vinnare. Det kittlar en smula.