Jag är inne i en period igen då jag måste få ur mig en bit mer än 10000 tecken per dag för att ha en sportslig chans att hinna bli klar i tid.
I dag blev det 11200. Bra nog. Åtminstone om jag kan upprepa det i morgon.
Månad: mars 2019
Luke Perry
Så Luke Perry dog. Jag satt i bilen och körde hemåt från Gällivare när beskedet kom, och strax därefter hörde TT av sig och frågade om jag i min roll som någon slags tv-expert hade något att säga om Perry och Beverly Hills betydelse för ungdoms-tv anno början av 1990-talet. Jag bromsade ner lite och babblade på över högtalare, Johanna fick hålla telefonen. Det resulterade i två rätt ofokuserade pratminus i TT:s text, jag skyller på att E10-sträckan Gällivare-Svappavaara är en av alla dessa svenska vägsnuttar som kallas dödens väg, det gäller att fokusera på var mittlinjen och snövallen finns när man möter timmerbilarna.
Även Johan Hilton uttalade sig i texten som blev resultatet, och jag måste tyvärr säga att jag inte håller med honom – alla såg absolut inte Beverly Hills ironiskt, jag gjorde det då inte. Visst kunde man himla med ögonen åt moralismen från tid till annan, men ironi? Jag vill nog ändå hävda att jag såg på Bevvan med rätt stort allvar.
Hur som helst, otroligt sorgligt med Luke Perrys alltför tidiga död.
När det kom till rollfigurerna var jag själv mer team Brandon. Varför? För att jag – tvingas jag erkänna – var betydligt mer lik helylle-tvillingen Walsh än badboy-Dylan.
I söderled
Vi åkte söderöver, bil ner till Gällivare, tåg ner till Luleå, buss ner till Piteå. Mellanlandningen i residensstaden spenderades på Norrbottens museum, där barnavdelningen var mysig men vuxenutställningen delvis under ombyggnad, och besöket i länets sydspets ägnades åt spabesök och finmiddag på restaurang Tage. I morgon vänder vi kosan norrut igen, jag har lovat kidsen några timmar på Leos lekland i Luleå medan Johanna förblir i Piteå å jobbets vägnar och sammanstrålar med oss lagom till tågfärden norrut på kvällen.
Resten av familjen har redan somnat, själv tänkte jag före släckning ta mig an ett par texter i den gamla En bok för alla-antologin Röster i Lappland, som jag köpte för 20 kronor på ett reabord i museet. Jag är själv med i Röster i Gästrikland-utgåvan av samma serie med ett utdrag ur Dannyboy & kärleken, vilket jag minns att jag blev väldigt stolt över när jag tillfrågades. Det var dock på vippen att jag hann få möjligheten, gästrikeboken var bland de allra sista i serien när den gavs ut 2006 (Lapplandsboken kom redan 1995), och Dannyboy kom 2005.
H
16 timmar lördag
En sådan där nonstoplördag i hemmets vrå avklarad.
Upp halv åtta, städade lite, gjorde frukost till kidsen och mig själv, satte igång en tvättmaskin, lade ut annonsen för dagens biomatiné på Facebook, skrev en halvtimme, gick med kidsen på familjegympan, återvände hem, stack ut och sprang sex kilometer, kom hem, gjorde lite lunch, duschade och hängde tvätt, skrev tjugo minuter, gick med Ejda till Folkets Hus och förberedde och öppnade biocafét, sålde godis, läsk och popcorn, såg Röjar-Ralf kraschar internet (40 besökare), städade biosalongen, gick till affären, skrev en halvtimme, gjorde pizza till kidsen, körde till svärföräldrarna och hämtade en sladd, städade i köket, började packa, kollade Mello (Ejda röstade på Anna Bergendahl, Tage på Vlad Reiser), gjorde varma mackor, åt dem framför Sex Education, satte alla telefoner och plattor på laddning inför morgondagens minisemester ner till Luleå och Piteå, matade katterna, låste ytterdörren, gick till sängs, skrev ett blogginlägg och publicerade.
100 dagar blogg även i år
Andra året utan Blogg 100! Då kopierar jag mitt upplägg från i fjol och kör även 2019 en privat bloggutmaning i dagarna 100.
Jag kopierar även en del av det jag skrev förra året:
Det vore helt enkelt en katastrof för den här bloggens årsstatistik om jag inte piskade mig själv att skriva dagligen åtminstone dryga tre av årets tolv månader.
Nej, det är inte bara därför, i grund och botten handlar det om att jag älskar det här lilla hörnet av internet, jag har för bövelen skrivit i den här spalten i elva och ett halvt år vid det här laget, det vill säga mer än en fjärdedel av mitt liv (27 procent om iPhonens kalkylator räknat rätt).
Men det skadar ju inte att ha en morot för att hålla uppe tempot. Så häng med!
Ett år senare har statistiken ändrats till 12,5 år och drygt 28 procent av livstiden. Nog bör jag väl hålla i åtminstone tills jag når en tredjedel av livstiden? Om jag räknar rätt borde det infinna sig redan år 2022 (15,5/47). Ska jag blogga tills jag är uppe i minst hälften får jag hålla igång fram till mars 2038, då har jag bloggat i 31,5 av mina 63 år i livet.
Bara att bita ihop.